Idag fyller du 6 månader. På den tiden har du skaffat en tand i underkäken, lärt dig styra gåstolen (raka vägen är inte synonymt med bästa), och sagt "pappa" åtskilliga gånger. Jag har sett hundar på Youtube härma sina ägare och formulera tvåstaviga ord. De klippen brukar ha tokmånga visningar. Du kanske inte är hyperintelligent men väl i klass med en youtube-hund. I ärlighetens namn så har alla ovan nämnda saker inträffat de senaste dagarna. Fram till dess var det enda speciella med dig munkfrillan som du så olycklig föddes med, med mycket hår i nacken och på sidorna men väldigt tunt på hjässan, raka motsatsen till de senaste årens rådande hår-trend. Den frillan har du för övrigt kvar.
De största förändringarna här hemma har nog din mor och jag genomgått. Igår bakade jag en paj och i morse rensade hon avloppet på toa. Världen är som upp och ner.
Din blivande bästis föddes för en vecka sedan, sju veckor tidigt men ändå med bra mycket bättre kalufs än du. Och hans pappa säger att han redan börjat härda den lilla bebisens små bebisben med blompinnar för att påskynda broskbildning och lägga grunden till de dödliga low-kicks som kommer ta honom till toppen av thaiboxnings-världen. Eller till alfahane-statusen i ert förhållande. Ingen press.
Under din tid på jorden har det hänt lite andra saker såklart. Det är en ebola-epidemi i Afrika som verkar väcka en del fobier och farhågor hos annars sansade människor. Kanske är det senaste tidens zombie-fixering som ligger bakom. Vi har fått en ny regering, som i mitt tycke verkar vara utsatta för en hat- och smutskastningskampanj men jag kan inte riktigt uttala mig då mitt begränsade huvudutrymme oftast ockuperas av helt andra tankar som att om jag ger tiggaren utanför Konsum en tia, har jag då köpt mig tio fria passeringar? Eller varför prästosten smakar kaviar. Och är kaviar gott eller äckligt, hur kan det vara så svårt att avgöra?
Hur som helst; grattis på halvårsdagen grabben. Jag vill att du ska veta att även om jag driver med ditt utseende och sätt så gör jag det med kärlek. För jag tycker verkligen ofantligt mycket om dig. Så mycket att det känns i kroppen. När du vaknar på morgonen ligger du tyst och bara tittar till du upptäcker att jag också är vaken. Då ler du mot mig och det leendet landar som en bensinbomb i bröstet som blir alldeles varmt och skickar panikslagna signaler till tårkanalerna: "Vatten! Vatten! Vi måste ha vatten!" och så gråter jag. Jag gråter på riktigt. För att du ler. Och när du säger "pa-pa", rent mekaniskt och utan reflektion, blir jag så glad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Bokstavligt talat vet jag inte var jag ska bli av, jag vill liksom springa runt som förryckt och bara skrika: "Hörde ni, hela världen, han sa "pappa"! Det är jag som är Pappa".
Ha den äran son.
