Jag klippte dina naglar häromdagen. 17 stycken hann jag med innan dina protester blev ohanterliga. Då lät jag dig vara och tänkte inte mer på dina tre oklippta naglar. Förrän i morse. Du väckte mig med ditt nyaste partytrick; du ler brett, tittar en djupt in i ögonen och säger "hej". Jag öppnade mina ögon och såg med suddig yrvaken blick hur din hand närmade sig mitt ansikte. Sen kom smärtan. Med de tre ännu oklippta fingrarna grep du tag i min näsa och i samma ögonblick som jag instinktivt ryggade bort från smärtan kände jag den välbekanta värmen då huden öppnar sig och blodet börjar sippra ut.
Dina rakbladsrundade fingertoppar hann på bråkdelen av en sekund penetrera min hud och på samma korta, nästan obetydliga tid, hann mina känslor för dig svalna avsevärt. Från den fullständigt villkorslösa kärleken som infinner sig när man blir väckt av ett mysigt litet barn till det fullkomligt besinningslösa hatet som kan få en förälder att, helt utan tanke på konsekvenserna, boxa sitt barn mitt på näsan. EN förälder, skrev jag. Inte den här föräldern. Jag tog ett djupt andetag, gnuggade sömngruset ur ögonen och sa; "Va F*N gör du, pojk!?" Sedan vräkte jag dig åt sidan, studsade ur sängen och sprang in på toaletten för att granska graden på min skada. Till min besvikelse matchade den inte alls smärtnivån men det borde jag förstått. Dina knubbiga, motoriskt nedsatta, minifingrar kan inte lämna några avgörande avtryck på en välvuxen karl som din far.
Jag lämnade toaletten för att bege mig till jobbet och på min väg genom hallen passerade vi varandra och blev stående. Vi vände om och utbytte menande, mördande, blickar i vad som kändes som en hel livstid. Din livstid åtminstone. Dina ögon sa "du skulle inte vräkt omkull mig sådär, farsan. Där jag kommer ifrån är det sånt som kan få en dödad. Tänk på att jag har naglarna kvar och att du sover tungt. Nästa gång nöjer jag mig inte med näsan". Men din mun sa "hej då" med den där förrädiska, undermåligt artikulerande bebisrösten, och din lealösa hand fladdrade i luften som av ett plötsligt epilepsianfall, eller möjligen i ett löjligt försök att vinka. Jag övervägde att slå undan din arrogant viftande hand eller åtminstone lägga ner lagen med några illa valda ord men beslöt mig för att fria hellre än fälla och svarade med ett snett leende, en egen handgest och ett avvaktande "adjö".
Nu ses vi inte på ett tag. Jag jobbar sent i kväll och i morgon åker du till mormor och morfar och kommer inte hem förrän nästa vecka. Förhoppningsvis hinner vi båda lugna ner oss så det inte blir någon jobbig stämning när du kommer tillbaka. Men du ska få ett råd på vägen:
Var alltid den större människan.
