Fredagsmys #6

Jag säger inte att du håller på att driva din mor till vansinne, att du har gjort henne tokig, inte alls. Jag säger bara att hon inte brukade ställa in smör och ost i skafferiet innan du blev till. Inte heller har jag något minne av att hon tidigare fått 1000 spänn i böter av Skånetrafiken därför att hon saknat giltig biljett till Landskrona, men i gengäld suttit på, inte en, men två identiska biljetter till Lund. Jag säger inte att det är graviditetens fel. Men jag hoppas innerligt det. För om vi måste köpa ny ost på daglig basis och betala fler tågplankningsböter får du sova i badkaret och nöja dig med tygblöja.

Dagens fredagsmyslåt tar mig tillbaka till en tid då barnaskaffande inte var aktuellt. Jag kan inte varit mycket mer än ett barn själv. Och hade ingen aning om att låten handlar om en födsel, en död och förvirringen däremellan. Fritt översatt går den ungefär såhär:

Blixten slår ner, en ny moder gråter. Hennes moderkaka faller till golvet. Ängeln öppnar sina ögon. Förvirringen sätter in, innan doktorn ens hunnit stänga dörren.

Blixten slår ner, en gammal moder dör. Hennes syften faller till golvet. Ängeln sluter sina ögon. Förvirringen som var hennes, tillhör nu barnet längre ner i korridoren.

Så dröm er tillbaka till 1994, då det utanför Svea rikes gränser fanns andra artister än Glenmark, Orup och Strömstedt, och njut av ett av rockhistoriens mästerverk: Live - Lightning crashes

Sängkammarsnack

Din mor: Har du hört att Malmös damlag ska byta namn till FC Rosengård?
Jag: Va? Nej, nu måste du ha missuppfattat nåt.
Din mor: Men det stod i intervjun med Therese Sjögran som jag läste idag.
Jag: Nääää, du måste ha läst fel. Du förstår väl att vårt mest framgångsrika damlag... Dom vann väl till och med i år, och ska spela Champions League, Malmös stolthet typ, efter herrarna såklart... Det fattar du väl att dom inte tar namn efter ett ängagäng som harvar i typ trean?
Din mor (nu lätt irriterad): Men de har ju bytt namn tidigare. Nu senast efter en hudkräm.
Jag: Jaaa, förvisso... Men det var ju en massa pengar som styrde, feta reklamintäkter liksom. Det fattar du väl... (Jag stannar mitt i meningen därför att din mor kört upp mobilen i mitt ansikte med en aftonbladet-intervju med Therese Sjögran och rubriken "LdB Malmö byter namn till FC Rosengård").
Jag: Hmm, vilken oväntad vändning... Mja det är ju kanske bra. Zlatan och så. Menar jag.

Lexbase oskyldiga offer

Den ökända "personsök"-siten Lexbase har skördat otaliga offer i dagarna. Igår läste jag om en kvinna som hade tre barn tillsammans med en man som åkte in och ut ur fängelset vilket barnen var lyckligt omedvetna om. Nu fanns dock risken att barnen enkelt skulle kunna söka, och finna, orsaken till pappans oförklarade frånvaro. Detta kunde få förödande konsekvenser, menade kvinnan, för både henne och många av hennes väninnor som också "drogs till farliga män".

Kvinnan nedan har också drabbats hårt genom att felaktigt förväxlats med en person som dömts i ett misshandelsärende. Då kvinnan jobbar som gymnasielärare blev hon naturligtvis nervös över att någon av hennes elever skulle kunna hitta informationen. För att inte ytterligare spä på hennes oro har jag valt att censurera hennes ansikte och namn. Tidningen Metro, med sina 800 000 dagliga läsare visade inte samma hänsyn.

Brev från Hanna Isaacsson

Idag fick jag ett brev. Ingen räkning, inte ett innehållslöst pensionsspararbrev, inte något hot om vräkning från hyresvärden. Ett riktigt brev. Med mitt namn och min adress skriven med ostadig barnhand och två fina frimärken manuellt fastsatta. Så oerhört spännande tänkte jag och delade min glädje och upphetsning med din mor. Att döma av den väldigt outvecklade handstilen drog jag slutsatsen att det borde vara från dina kusiner Clara och Walter. Eller möjligtvis från farbror Pelle. Efter öppnandet fann jag dock att det var från varken eller utan från en flicka som heter Hanna Isaacsson.

Hanna är ett Jehovas vittne och hon "skriver till mig för att hon inte träffat mig hemma". Hanna kan knappt skriva för hand men har lyckats komponera ett datorskrivet dokument komplett med bibelcitat, internetlänkar och en punktlista med livets stora frågor. Hanna verkar vara en flicka fylld av motsägelser, ett mysterium. Men mitt intresse har hon lyckats fånga.

I hela mitt liv har jag hört historier om påknackningar från Jehovas vittnen som lett till de mest dråpliga historier. Tony på gymnasiet som öppnade iklädd en fullt uppdragen sovsäck skrikandes "hjälp, hjälp, jag är en kolmask!" Eller Bertil på pappersbruket som bjöd in dem, lurade i dem lite av sitt hemkörda och fick vänner för livet. Detta är mitt första egna möte. Måhända endast genom korrespondens men ändå. Det är MIG Hanna är ute efter. Det är mig hon vill värva. Medan min Jehovas-anekdot börjar ta form i huvudet ringer det på dörren. Jag öppnar och står ansikte mot ansikte med en ovårdad man med fleecetröja och anteckningsblock. Det tar ett par minuter, och en fin liknelse om tillgång och efterfrågan och diskrepansen däremellan, innan jag inser att han är från hyresgästföreningen, säger "jag måste tyvärr stoppa dig där" och slänger igen dörren. 

Hans sårade ansiktsuttryck ger mig dåligt samvete. Det hugger till hastigt, som ett getingstick, men försvinner lika fort när jag tänker på alla inbetalade månadsavgifter och uteblivna hyressänkningar. Tacka vet jag Jehovas som ger så mycket och kräver så lite. Tacka vet jag barn som Hanna, som tar sig tid och handskriver kuvert och skickar dem till män som mig som ännu minns glädjen i att få ett brev per post och som just smärtsamt påmints om hur hemska faktiska, fysiska möten med okända människor är.

Så mitt barn, även om du föds in i en digital framtid lär dig skriva för hand. Det är inte bara bra för att blidka gamla människor utan kan också vara avgörande när du vill värva dem till sekteristisk verksamhet. (Dessutom kan du inte rita könsorgan på toaväggen med en iPad.)

Andra saker pappor säger

Jag (världens mest uppspelta 12:åring kommer inspringandes i vardagsrummet efter att just kommit hem från sitt livs upplevelse då han fick följa med grannen och köra på motocrossbana): - Pappa, pappa, får jag börja på motocross? Snälla, snälla, snälla!
Pappa (nedsjunken i sin fåtölj, lyfter knappt blicken från tidningen medan han muttrar): - Tror du pengar växer på trä'n eller?

Jag (skamsen som en hund som just kissat på mattan när jag packar upp pingisväskan bara minuter efter pappa skjutsat hem mig från träningen inne i stan): - Pappa...  Jag tror att jag kanske glömde mina gympaskor i pingishallen. Och min nya överdragsoverall.
Pappa (suckar tungt, sträcker sig efter fjärrkontrollen, stänger tv:n, går ner för trappen, rycker åt sig bilnycklarna, smäller igen ytterdörren, startar bilen, backar ut med skrikande hjul och stirrar tomt framför sig under 10 minuters knäpptyst bilfärd innan han till sist yttrar): - Hade inte röven suttit fast hade du säkert glömt den också.

Jag (efter att noga tänkt genom varje stavelse i förslaget jag just ska presentera för pappa): - Pappa, du vet att det är liksom skolavslutning snart och då ska typ alla niorna samlas på typ Klackabacken och ha en liten tillställning med musik och dans och andra aktiviteter och så. För att säga hejdå och få ett ordentligt farväl liksom. Och jag har pratat med typ alla andra och de ska faktiskt få lite alkohol av sina föräldrar, alltså bara några öl och någon cider sådär va, inte så mycket men typ lite grann. Det ska alla andra få, alltså ALLA andra...
Pappa (avbryter min minutiöst förberedda framställan och dödar diskussionen): - Om alla andra hoppade framför tåget, skulle du också göra det?

Bara så du har ett hum om vilken typ av argumentation du kommer att möta under din uppväxt och en chans att slipa på dina motargument.

Saker pappa sa

På det ensamma trappsteget utanför förrådet står den majestätiska ölburken och glänser i solskenet. En bit bort, vid gräsmattans kant, är pappa i färd med att vända gräsklipparen tillbaka åt mitt håll. Jag har slagit mig ner bredvid den förbjudna drycken som har en magnetisk dragningskraft, en förtrollande makt. Jag sluter ögonen och försöker föreställa mig hur den smakar. Att innehållet är det absolut godaste som finns att frammana på planeten råder det inga tvivel om. Ty detta är drycken min far unnar sig vid särskilda tillfällen, såsom under helgens gräsklippning i den gassande högsommarvärmen. Det är drycken som han så fröjdfullt läppjar och som lämnar en aptitlig rand av skum i hans mustasch som han högtidligt suger i sig innan ölglasets fot åter når fast mark.

Solens värmestrålar får både min pappa och ölburken att svettas ymnigt. De små genomskinliga pärlorna av perspiration trängs, på ett symmetriskt och nästan poetisk vis, på pappas panna liksom på plåtburkens blanka yta. Dropparna på pappa hjälper till att fullända illusionen av honom som Gud-lik medan dropparna på burken dansar förföriskt och frestande och blir alldeles för mycket för en ung pojke att hantera. Nu är pappa framme vid det ensamma trappsteget med den kalla ölen och den ende sonen. Han häller glaset fullt, tar en rejäl klunk och utstöter ett ljud av välbehag olikt alla ljud jag dittills upplevt.

Beslutet är fattat. Gräsklipparen snurrar runt ett halvt varv och sätter av åt motsatt håll igen. Jag är också varm och törstig, har lekt och sparkat boll bara minuter tidigare, nog förtjänar också jag en klunk av trolldrycken? Jag måste smaka. Nu gäller det bara att planera rätt. Vara lite listig. Tar jag för tidigt kan han se det med sina ögon i nacken, höra eller kanske bara ana sig till vad som är på väg att ske. Det måste hända precis innan han vänder tillbaka, när han är som allra längst bort men innan jag återigen är i centrum av hans synfält. Några få meter kvar. Jag fattar burken med båda händer och hinner precis rysa till av kontrasten mellan högsommarvärmen i luften och den iskalla burken mot min hud innan jag för den till munnen och skickar i mig en rejäl flabb.

Chocken då den första vågen rusar ner i svalget blir för mycket och allt som inte direkt hittar ner i magsäcken flyger ut med en hiskelig hastighet. Ur munnen och näsan projektilspottar jag ut det mesta av klunken i rabatten och på den platt-satta gången nedanför där jag sitter. Sen hostar och grimaserar jag medan tårar bildas i ögonen och jag försöker samla mina tankar och få grepp om vad som just hände. Hur drycken som skulle vara överlägsen allt annat, godare än ett kallt glas mjölk på morgonen, finare en restaurang-coca cola med en skiva citron i och bättre än pulkabackens varma o’boy en snorkall vinterdag, kunde vara så fruktansvärt äcklig. Så vidrig. Innan jag finner råd i frågan ser jag i ögonvrån hur en stor mörk skugga tornar upp sig över mitt minimala väsen. Pappa är framme och har utan något större detektivarbete räknat ut vad som hänt. Min förfäran över det som just inträffat byts ögonblickligen ut mot rädsla för konsekvensen.

Pappa tittar på sin öl. Tittar på mig. Sen säger han:

- Jaha, är du så jävla dum så…

Han fattar gräsklipparhandtaget, vrider den 180 grader i en enda smidig rörelse och försvinner bort över gräsmattan. 

Allt som glimmar är inte guld. Eller gott.

Försenat fredagsmys

Det är konstigt hur snabbt man vänjer sig vid saker. I början av läsåret bytte jag arbetsrum och detta nya arbetsrum var utrustat med en extremt gnällig dörr. Någon sa att gnisslandet var oundvikligt, att det inte gick att fixa, att försök hade gjorts och misslyckats. Jag fann mig i detta och accepterade det ständiga oljudet som en naturlig del av min planeringstid. Det oupphörliga gnisslandet, orsakat av ett tiotal personer med överlappande scheman delandes samma rum, blev soundtracket i mitt andningshål. Till dagen då tystnaden kom. Någon hade nämligen inte nöjt sig med att lyssna till hörsägen och låta problemet bero. Någon hade hämtat en burk 5-56 och gått lös på dörrj****n. Någon hade skänkt oss tystnaden.

När jag märkte att gnisslandet var borta blev jag givetvis tacksam. En dag eller två. Sedan blev tystnaden normaltillståndet och minnet av den tidigare så avskyvärda miljön bleknade fortare än en afroamerikansk popsångare med förkärlek för prepubertala pojkar.

Men så när jag igår öppnade den nämnda dörren en sista gång innan helgen, stannade jag till och synade den nerifrån och upp, log lite och skänkte den en tacksamhetens tanke. Det sägs att vi människor är rädda för förändringar, och kanske svenskar i synnerhet använder detta argument för att förklara allt från främlingsfientligt och homofobi till oproportionerlig ilska mot nyskapade personliga pronomen. Samtidigt är vi extremt anpassningsbara vilket visar sig i vår generösa invandringspolitik, den växande hbtq-rörelsen och att folk har förstått att "hen" inte är här för att sudda ut biologiska skillnader utan snarare för att berika språket och att ingen någonsin kommer tvingas att använda uttrycket mot sin vilja. Vill man hellre säga "han eller hon", "den eller det" så går det utmärkt. Precis som kan säga självporträtt istället "selfie" och elektronisk post istället för "mail".

Jag tänker att din nedkomst kommer att bli den största förändringen i mitt liv. Men ganska snart kommer livet som familjefader vara allt jag känner till och blöjbyten, vakna nätter och ansvar för någon annan än mig själv bli mitt nya normaltillstånd. Det ser jag framemot. Men samtidigt ska jag försöka stanna upp och tänka tillbaka på hur saker var tidigare, både det bra och dåliga, så inte livet flyger fram och förbi utan att man märker det.

På facebook såg jag ännu ett av alla dessa "djupa" citat som man blir allt annat än inspirerad av. Men detta löd (fritt översatt): Älska dina föräldrar. Vi är så upptagna med att bli vuxna så vi glömmer att de blir gamla. Och det gillade jag. Citatet alltså, inte att vi glömmer att föräldrarna blir gamla.

Eftersom det är fredagsmys en lördagförmiddag behövs det givetvis ett musiktips. Det är ingen gnisslande dörr men nog så sorgligt när Harry Chapin framför sin vackra Cats in the cradle om ett förhållande mellan en far och en son som skulle behöva stanna upp och tänka till.

Att köpa barnvagn

Risken med att gå och titta på barnvagnar och testrulla dem lite på skoj över barnvagnsbutikens bonade golv är att din mamma kommer att be att få prata med en säljare som kommer att berätta för din mamma och mig att vagnarna som han visar för oss är så nedsatta i pris att de förmodligen inte kommer att vara kvar vid dagens slut. Detta kommer då att få din mors och mitt sammantagna slipade affärssinne att ta ett snabbt och impulsivt beslut att införskaffa en av dessa vanvettigt övervärderade transportmedel på stående fot. Risken var överhängande och något jag definitivt borde tagit med i beräkningarna när jag sa: "Visst kan vi åka och kolla på barnvagnar när vi varit på tippen. Rulla, svänga, hoppa, sprinta och tvärnita. Bränna gummi, liksom. Det är ju bra att veta vilket av åken som klarar av de nästan novemberkås-lika förhållande som råder här ute på Backarna. Så vi vet vad vi ska leta efter på Blocket sen". Men någon riskanalys gjordes aldrig denna ödesdigra söndag och därför gick jag in i en babybutik med endast ett leende på läpparna och ut ur densamma med en tomt stirrande blick och ett likaledes tomt bankkonto.

Så nu mitt ännu ofödda barn, inte större än ett mjölkpaket, ska du få glida dina tre första år i ett pimpat ride dyrare än något din far någonsin köpt till sig själv och mitt råd till dig är: Visa lite tacksamhet!

Om en bög

När jag var femton år kom min bäste vän ut för mig. Han gjorde det en kväll då vi skulle sova över i mitt pojkrum i garaget beläget i byn vars skolbusshållplats hade ”en gris, en ko, en Gärds Köpinge-bo” klottrat på kö-stängslet. Djupt in i obygden. Ingenstans att fly. Om jag nu hade hunnit, eller ens velat, ta till flykten. För så fort min vän berättat att han var bög lade han till: ”Oroa dig inte, du är inte min typ. Jag gillar äldre killar med muskler”. Än idag minns jag allra starkast känslan av avvisning. Innan jag blev fascinerad av hans exotiska sexualitet och innan jag hann blev rädd för eventuella närmanden blev jag smärtsamt medveten om att jag bara var en kort kille med degig fysik som uppenbarligen var fullständigt oattraktiv för bögar.

Det smärtade.

Vår vänskap varade högstadiet ut men sedan gled vi isär. Olika gymnasielinjer, nya umgängeskretsar. Hans bestod av äldre belevade bögar som visade honom vuxenvärlden och mitt av jämnåriga som visade mig hur länge man kunde gå utan att duscha. Väldigt länge, om du undrar. Ett helt sommarlov faktiskt.

Jag slutade umgås med min vän men började tänka på ett annat sätt. Tack vare honom.

Igår berättade din mamma att Thomas Hitzlsperger har kommit ut som bög och jag tyckte det var skithäftigt att en fotbollsstjärna på toppen av sin karriär äntligen offentliggjort sin ”avvikande” läggning. Tyvärr hade jag blandat ihop honom med Thomas Müller. Jag trodde vi hade fått en internationellt erkänd Anton Hysén, fast då någon som inte tog klivet ut ur garderoben som ett strategiskt karriärsdrag utan för att han ville visa att sexuell läggning är irrelevant i de flesta sammanhang, även på fotbollsplanen. Så fräsigt med en stor stjärna, en tysk landslagsman, som också är öppet homosexuell. Ett steg mot ett samhälle där prestationer räknas oberoende av vilka perversioner man väljer att ägna sig åt på fritiden. För i en sport där vuxna män kan ha sex med fjortonåringar eller misshandla sina fruar utan att det innebär något mer än en smärre olägenhet borde väl inte lite hederligt vänslande män emellan vara något hinder alls.

Men Hitzlsperger är inte aktiv. Han är förtidspensionerad vid 31 års ålder och ännu en i raden av de som kliver fram när risken för karriäristiska bakslag är eliminerad. Jag kan inte låta bli att bli lite nedslagen av insikten. Hitzlsperger var en mycket habil fotbollsspelare och ett utmärkt ansikte utåt för den goda saken. Men han är ingen Thomas Müller. Han är ingen Zlatan.

Händelsen med min bäste bögvän satte sina spår. Flera gånger efter det inträffade har jag funnit mig själv i dråpliga situationer då jag, helt omedvetet och ovetandes givetvis, vilselett homosexuella män och skänkt falska förhoppningar. Och för varje gång har jag blivit lite längre och något hårdare i hullet.

Så mitt barn: bada aldrig naken på natten med en person du inte känner om du inte avser fortsatt umgänge. Hen kommer att sms:a dig dagen efter och fråga om du vill göra om det.

Sammanfattning av det gångna året

2014 har börjat alldeles strålande. Sverige har tagit silver i JVM i hockey och jag har köpt ett sånt mobilskal som man kan fälla upp och sen har jag satt skateboardklistermärken på det. För även om jag inte åkt skateboard på närmare tio år, och inte ens äger en, så är jag övertygad om att jag ska återuppta åkandet, och livsstilen, endera dagen.

Men nu tänkte jag snabbt sammanfatta mitt 2013 i punktform så du kan läsa vad som hände i din pappas liv året du blev till. Och om det var bra eller inte.

• Jag åkte på "Nattklubbens" årliga äventyr. Denna gång cyklade vi på Gotland. - Bra!
• Jag körde tandemcykeln in i en gutebock och ramlade. Det var sista gången jag såg mina älskade solglasögon som jag hade köpt på Eko i Fjälkinge för 89 kronor. - Inte bra.
• Jag fick blått bälte i bjj. - Bra!
• Jag gick två matcher i shootfighting. - Bra. 
• Jag förlorade båda. - Inte bra.
• Jag fick reda på att jag ska bli pappa. - Jättebra!
• Jag fick reda på att jag ska bli morbror igen. - Bra!
• Jag odlade ett ganska långt skägg. - Både bra och dåligt.
• Jag och din mor hade inneboende i lägenheten. Först P3-profilen och programledaren Karin Gyllenklev hela sommaren. Hon lärde oss allt hon kunde. Eller en del om insekter åtminstone. Sedan var det Pelle, Mia och Olle i december. De lärde oss "the do's and dont's" av föräldraskap. Nu vet vi allt. - Sketabra!
• Jag trodde jag hade tappat bort bilnycklarna när vi på söndagskvällen efter Nattklubbens årliga utflykt skulle köra hem från Oskarshamn. - Inte. Bra. Alls.
• Jag hittade bilnycklarna. - Årets höjdpunkt!

Saker jag ser framemot 2014:

• Den semiårliga vardagsrumsbordtennisturneringen där jag planerar att återta titeln.
• Dig

Saker jag inte ser framemot 2014:

• Fotbolls-VM

Så här såg vi ut 2013 års sista kväll, jag och din mor

Dumskallarnas sammansvärjning

I mellandagarna bläddrade vi i gamla fotoalbum i Flen. På en bild satt din morfar och läste Dumskallarnas sammansvärjning vilket väckte min nyfikenhet och krävde en mobilgoogling. Inom loppet av minuter hade jag tillskansat mig följande information: 

A confederacy of dunces, som den heter på originalspråk, skrevs av läraren John Kennedy Toole medan han låg inkallad i armén. Tyvärr var ingen intresserad av att publicera det färdiga verket så 1969 tog Toole sonika sitt liv till följd av dessa motgångar, bara 32 år gammal. Hans outröttlige mor kämpade dock på och lyckades hitta en förläggare 11 år senare. 1981 belönades John Kennedy Toole postumt med Pulitzerpriset för årets främsta amerikanska roman.

Innan jag släckt min omedelbara kunskapstörst hade din morfar placerat boken från bilden på bordet framför mig. Jag började bläddra och drogs snabbt in i Ignatius Reillys värld, en värld han inte hör hemma i och en tid som inte är hans. Han anser sig vara en ”anakronism”, placerad i fel århundrade, ett århundrade fyllt av ”…onanister, pornografer, bedragare, slinkor, avfallsgrisar och lesbianer…” vilket åsamkar honom oerhörd stress och problem med de mest basala kroppsfunktioner.

Problemet med läsning, liksom alla tidsfördrivande aktiviteter, är att det tar upp tid. För mycket tid. Och tiden är som bekant i vårt tidevarv den mest värdefulla av varor. Därför är läsningen för mig också förknippad med ett visst mått av ångest. Ta idag som exempel. Jag kröp upp i hörnan på soffan för att avnjuta ett par snabba kapitel med Joe Rogans ansträngda skrikande åt Fear Factor-deltagare lågt spelandes i bruset från den påslagna tv:n. När jag en stund senare sliter mina utmattade ögon från textmassan som så elokvent beskriver Ignatius Reillys bekymmer med sin bångstyriga magmun är Joe Rogans Fear Factor ersatt av vad som förefaller vara ett relationsdrama med inslag av humor och rummet har blivit markant mörkare. Det är en deprimerande insikt som slår mig. Flera timmar måste ha förflutit och dagljuset stämplar ut till förmån för mörkret samtidigt som alfahannen och universalgeniet Joe Rogan lämnar över sin plats i rampljuset till dåligt författad förväxlingshumor. Nedslagen av min egen inaktivitet strider jag bokstavligt talat från ord till handling, lägger ifrån mig boken, kastar av mig filten och reser mig upp, bara för att inse att jag ännu är oklädd och inte i stånd att ta dagen med storm. Så jag klär på mig och dukar fram fika.

På fikat följer kaffet och på kaffet en paus. Mätt, koffeinstinn och påklädd plockar jag upp boken och läser om hur Ignatius måste passa på att undersöka sociala orättvisor medan han har magmunnen under kontroll. Väntar han, om så bara en dag, finns risken att den sluter sig för flera veckor framöver. Jag skrattar högt i min gungstol och är omedveten om att eftermiddagen omärkligt blir till kväll alldeles utanför fönstret. Ännu en dag har passerat och jag har ingenting värt att visa upp för det.

Samtidigt ska man ha klart för sig att läsning är en högstatushandling när det gäller tidsfördriv. Samma antal timmar spenderade på att scrolla ner för facebookfeeden eller tittandes på sex säsonger Gossip Girls talar vi tyst om när vi hoppar tillbaka i hamsterhjulet på tisdag. Att jag och Robert lade tre dygn på att bygga upp UFC-karaktärerna Jesbert Bendback och Robsper Widroth är inget jag kommer att tjata hål i huvudet på mina kollegor om. Men du kan ge dig f*n på att innan veckan är över vet alla mina arbetskamrater att jag spenderat lovet med att konsumera finkultur i mängder. För när vi nu lever i en tid med så oerhört många alternativ, så mycket teknologi och ett oändligt antal intryck att sortera anser vi läsare av böcker oss lite förmer. Vi som har sinnesron att slå oss ner bekvämt med inget annat sällskap än något så förlegat som en bok präntad på papper. Vi som vänder oss mot allt det nya och anti-intellektuella och förfasar oss över den försvinnande läsförståelsen. Vi som förstår och sätter värdet av det skrivna ordet framför alla memes, vines och youtubeklipp i världen. Vi som kämpar mot dumskallarnas sammansvärjning.

Missförstå mig rätt. Jag gillar att sitta en hel dag och spela x-box och jag kollar gärna på netflixserier till ögonen blir fyrkantiga och be mig inte räkna ut tiden jag menlöst suttit och uppdaterat min facebook-feed. Jag älskar att läsa en bra bok som slukar hela mitt väsen under dess varaktighet, det är en upplevelse jag verkligen vill att du får uppleva. Men jag tror på att allt måste göras med måtta och livet ska levas varierat. För varje timme du förlustar dig i inaktivitet bör du spendera en timme med något fysiskt eller socialt. Därför ska jag pallra mig till klubben och slåss imorgon. Det är i allra högsta grad både socialt och fysiskt.

När jag påbörjade detta inlägg var det med intentionen att råda dig att läsa mycket och att det är något du bör börja med tidigt och sen hänge dig åt hela livet. Men efter en snabb genomläsning av mina något osammanhängande och motsägelsefulla tankar får det nog bli något åt detta hållet istället: Att läsa är asabra men att leva är bättre.