Ibland upptäcker man saker som underlättar tillvaron. Man hackar livet. Häromdagen gjorde jag just en sådan livshackande upptäckt. Upprinnelsen var en kort konversationen vid diskhon i personalköket för ett par veckor sedan. Mitt i mitt förbannande av hur köttfärssåsen är fullkomligt omöjlig att diska ur en vit plastbytta avbröts jag av en kollegas vänliga röst. Tvärt pausade jag det frenetiska gnuggandet med diskborsten, torkade bort en framträngande svettdroppe ur pannan och lyssnade uppmärksamt.
- Tar du med kallt vatten utan diskmedel från början så försvinner det direkt, förklarade hon med all den saklighet som anstår en NO-lärare.
- Jaså, jaha. Det får jag prova nästa gång då, svarade jag med ett snett leende samtidigt som jag för mitt inre tänkte att tanten var fullkomligt förryckt om hon inbillade sig att kallt vatten skulle lösa det som inte fettlösande fläckborttagningsmedel och ungdomlig muskelkraft klarade.
Jag stoppade ner min lunchlåda med en suck. Det orangefärgade innandömet vittnade om mitt misslyckande och känslan av att ha lämnat jobbet ogjort gav mig ett fysiskt obehag som dröjde sig kvar i kroppen till jag lämnade rummet.
I onsdags stod jag återigen böjd över vasken redo att med våld betvinga köttfärsfärgningen ur den splitternya, vita IKEA-lådan. Vis av mina tidigare tillkortakommanden hejdade jag mig hastigt när jag skulle dränka borsten i diskmedel. Kollegans ord gjorde sig påminda. Rädslan inför risken att förstöra en aldrig tidigare använd lunchlåda och för evigt färga den oren gjorde mig desperat nog att försöka. Jag ställde tillbaka diskmedlet, vred kranen till iskall och började skrubba. Och vips så var det vitt.
Tanten hade hackat livet så det stod härliga till. Min tacksamhet känner inga gränser. De som förstår de förstår.
