Det finns inget som heter äckligt

Som jag skrivit tidigare var det här med att skaffa barn inget särskilt genomtänkt beslut. Det var mer av ett impulsköp. Alla andra hade ett och det verkade ju ball. Missförstå mig inte, det är utan tvekan det bästa ogenomtänkta beslut jag någonsin tagit, bra mycket bättre än när jag la halva sommarjobbslönen på ett par Evisu-jeans och ett par Dolce & Gabbana-kalsonger 2002. Men en följd av att det inte var så genomtänkt är att det mesta av mitt föräldraskap bygger på rena upprepningar av mina föräldrars. Det har fungerat bra tills häromdagen.

– Jag vill inte ha. Det är äckligt.

– Det finns inget som heter "äckligt"! svarar jag instinktivt med en röst som är min mors snarare än min egen.

– Bara "mindre gott", fyller din mamma i så vältajmat att man skulle kunna tro att vi suttit uppe på kvällarna och övat in det.

Du fortsätter bråka en stund men går till slut med på den nu ganska utslitna kompromissen som gör att ingen behöver tappa ansiktet totalt- du tar tre skedar till.

Följande kväll sitter du i badet med din syster och är precis i färd med att lära ut din fula ovana till henne.

– NEJ! skriker jag. Drick inte badvattnet, det är äckligt!

Det är inte första gången jag sagt de orden. Jag har sagt dem minst lika många gånger som du har badat. Du har också reagerat på många olika sätt efter tillsägelsen. Men aldrig så här. Du stannar upp i din rörelse, fixerar min blick med din och konstaterar kallt:

– Det finns inget som heter "äckligt"... Du för den blå plastkoppen mot munnen och tar en klunk. Sedan sänker du den sakta, ler och fortsätter:

– ...bara mindre gott.

Touché, min son, touché. Du vann slaget men kriget är långtifrån över. Det sägs att antingen vinner man eller lär man sig. Jag har lärt mig att tänka mig för innan jag oreflekterat slänger ur mig uppfostringsfloskler från 80:talet. Du kommer inte höra att du får fyrkantiga ögon av för mycket tv-tittande från mig. Inte heller att du kan fastna i en grimas för alltid. Och att du inte förvandlas till en ko om du dricker för mycket mjölk kan du säkert själv lista ut.

Mat kan absolut vara äcklig. Men inte min.

Ponnyn som med stor sannolikhet för en stund funderade på att löpa amok

Idag skulle du, min förstfödde, rida ponny. För 20 kronor fick man i maklig takt ledas runt en lätt kuperad bana på en ponnyrygg. Du verkade taggad. Din mor hade snackat upp upplevelsen till höjder nära på ouppnåliga för en liten ponny. Du fick på dig en hjälm och ställde dig i kö. Jag såg hur ditt mod sjönk i takt med att den sävliga ponnyn närmade sig. I andra änden av terrängen såg den liten ut men på nära håll tedde den sig enorm. Din mor lyfte upp dig på hästryggen och jag kan säga som så här; du såg inte ut att vara ett med djuret direkt, du saknade kentaur-aura. Ingen kentaura, så att säga. När ponnyn sen plötsligt gnäggade ljudligt brast det för dig. Du begravde ansiktet i händerna och upprepade "jag vill inte, jag vill inte" med panisk röst. Ponnyn gnäggade igen. Din mor fick hjälpa dig ner. Vi gick därifrån.

Jag sa inget där och då. Men jag vill berömma dig för ditt, förvisso instinktiva, men ändock distinkta handlande. Ponnyns gnägg var illavarslande. Och blicken sen. Den såg inte du. Men jag gjorde det. Dess svarta, valnötsformade ögon stirrade rakt in i min själ, ren ondska stod att finna i den där kalla, döda blicken. Jag hade tagit fram mobilen för att fotografera dig på det majestätiska djuret men sagda djur ville annorlunda. "En jävla instagrambild till och jag går bärsärk här. Tryck på knappen och testa mig. TESTA MIG!" förmedlade ponnyn med blicken. Jag testade. Den gnäggade. Det var all bekräftelse jag behövde på att den menade allvar med sitt hot. Jag har sett Tyke- elefanten som löpte amok på svtplay och känner nog igen ett djur balanserande på bristningsgränsen när jag ser det. Visst, ponnyn var ingen 5 ton tung afrikansk cirkuselefant men den hade utan tvekan gjort kaos med några veka treåringar och deras fogliga föräldrar. Din mor bar som sagt iväg med dig. Jag backade sakta ut ur hagen med ponnyns iskalla ögon fastnaglada i mig. Brydde mig inte ens om att be om pengarna tillbaka.

Du fyller tre år imorgon. Men du har redan lärt dig en av livets viktigaste läxor. Nämligen den att man aldrig kan vara nog försiktig, bakom varje hörn lurar livsfara.

Skoja bara. Du var en mespropp idag. Men det är okej, jag gillar inte heller hästar och vill gärna slippa spendera dina (eller din systers) ungdomsår i illa isolerade, illaluktande lador runtom i landet. Grattis i förskott!

Broccolins mindre kända egenskap

Ni fyller snart år. Tre och ett. Men framför allt fyller ni min tid. Det kom smygande liksom. När någon frågade hur det var att få en unge till så svarade jag mekaniskt "äh det är ingen skillnad direkt, den lilla ligger ju ändå bara där". Och visst låg den lilla bara där, det gör du mest fortfarande trots att du nästan är ett förresten. Och "de kommer ju så bra överens, Love är jättefin mot lillasyster". Men ändå, trots att två inte var mycket jobbigare än en, lyckades jag inte komma iväg till träningen en enda gång på ett halvår. Jag lyckas inte forcera dörren till tvättstugan som barrikaderas av tvätthögar så gamla att de minns Bush-administrationen med värme. Jag kan inte för mitt liv minnas vilken kanal Sportnytt går på men det spelar ingen som helst roll för jag är inte vaken 22 ändå. Det är inte längre någon som frågar hur det är att ha en unge till. Jag antar att mitt grånande skägg är svar nog.

Jag har inte tid att ge några råd. Jag är inte i stånd att ge några råd. Och skulle jag mot bättre vetande låta ett råd undslippa mina läppar så gör man bäst i att ignorera det. Alla visioner jag en gång hade om min egen förträfflighet som förälder har vaporiserats. Jag är mina bästa stunder bra, oftast genomsnittlig och inte sällan usel. Imorse förstod jag att en av er höll på med fuffens men jag orkade inte resa mig ur soffan för att kolla. Inte förrän jag behövde påtår. Då passade jag på att ta en titt. "Jag har ritat" sa du. Och du ljög inte. Du hade i sanning ritat. Varenda möbel i rummet var täckt av blå tuschpenna. "Krokodiler. Dom är farliga", fortsatte du. Jag skrattade. Trots att vi bara dagen innan haft ett allvarligt snack om att man BARA ritar på ritpappret och INGEN ANNANSTANS så skrattade jag. Hjärtligt. Sen sa jag "fy dig" och gav dig saft att dricka i soffan. När du sedan satte saften på bordet framför mig så att jag inte såg det och välte ut det när jag vände mig om fick du däremot en rejäl avhyvling. "DET FÖRSTÅR DU VÄL ATT DU INTE KAN STÄLLA GLASET PÅ BORDET..!" började jag innan jag insåg att jag fick byta infallsvinkel. "HÄMTA PAPPER OCH HJälp pappa torka upp... Är du snäll?"

För länge sedan gav jag här rådet att äta mycket grönsaker. Vi har kämpat en del med det där och det har fungerat ganska bra tidigare. Men nu är det nog kört. När jag kom ut från en ganska omständlig läggning av lillasyster igår kom jag direkt till dukat bord. Er mamma hade slängt ihop en magnifik Pasta Alfredo med broccoli enligt Linas matkasses magiska recept. Hon la upp mat till dig men du protesterade när hon kom till broccolin. "Men du vet väl vad man blir om man äter broccoli" sa hon engagerat och spände sin högra bicep. Utan att missa en takt svarade du: "Ledsen".