He about to blow up

"Jag vet inte vem den där McCartney är men han kommer att bli skitstor nu!"

Ungefär så skrev oräkneliga ungdomar på diverse sociala medier när det stod klart att Kanye West skulle göra en låt tillsammans med Paul McCartney. När du är gammal nog att läsa det här kommer du vara gammal nog att förstå varför det är roligt.

Av bara farten passade Sir McCartney också på att gästa Rihanna (och Kanye West) i denna låt som jag idag den 17 februari 2015 inte kan sluta lyssna på.

Rihanna Kanye West Paul McCartney - Four Five Seconds

Gubbjäveln

- Gubbe lille, håll händerna på ratten och fokusera nu på rätt saker. Du har redan en fot i graven och är du inte försiktig följer resten efter av bara farten, mumlade jag för mig själv många meter senare. Ilskan steg för varje steg och snart fantiserade jag om att slita ur den äldre mannen ur bilen, kapa hans lemmar och mata dem till krokodilerna jag i fantasin nu införskaffat för ändamålet.

Jag stannade barnvagnen och satte motvilligt på dig mössan. Jag hade tänkt skita i det hela vägen hem bara för att visa gubbjäkeln men så tänkte jag; vad skulle din mor ha gjort? Svaret var förvisso än mer gäckande då hon givetvis hade stannat direkt när du trotsigt slängt mössan på marken och tvingat på dig den som om varje sekund med blottad hud utgjorde potentiell livsfara. Således hade hon heller aldrig korsat övergångsstället med ett mösslöst barn och självfallet aldrig behövt utstå vad jag just utstått.

Bilen stannade till höger om oss och med självbelåtenheten hos en man som just fått ögonkontakt och utbytt ömsesidig artighets-handgest med föraren från motsatt riktning kastade jag återigen upp högerhanden och blickade tacksamt in genom vindrutan. Gubben svarade med en egen gest. Båda händerna över huvudet, nävarna knutna runt varsin sida av hans inbillade huvudbonad och sedan några häftiga lodräta ryck som för att visa att han inte tolererade något hipstermössa lojt liksom liggande uppe på hjässan. Nä, ordentligt nerdragen ska den va, gärna nerstoppad i byxorna om det går. Så gestikulerade han. Gubbfan.

Överumplad av hans mästrande charad gjorde jag vad jag alltid gör: tummen upp. En tumme som ursäktande förklarade att mössan ligger precis här, den har bara varit av i några sekunder eller möjligtvis minuter men att den ligger redo att... Sen kom ilskan. Vem f*n är han som tror han kan tala om för mig vad jag ska göra med mitt eget barn? Som om jag inte fattade hur f*n man sätter på en mössa eller ens att små barn ska ha mössor när det är kallt. Hela vägen hem var jag arg på gubben.

Väl hemma insåg jag dock att den här "sköt dig själv och skit i andra"-mentaliteten inte är så himla härlig. Gubben hade säkert sina skäl. Kanske känner han att gör nytta i samhället när han ger välmenande råd till tipstörstande förstagångspappor. Kanske har han nyligen förlorat ett barnbarn i ett tragiskt, och ytterst ovanligt, fall av hjässfrost. Kanske kan han inte låta bli att påpeka felaktigheter i sin omgivning, ungefär som när jag måste påtala att det heter BEGÅ självmord eller TA livet av sig inte TA SJÄLVMORD, hur illa valt tillfället än är.

Så min son, nu vet vi båda två, att mössan den ska vara på.

Ja det är bara du som blir äcklad

"MMA för 5-åringar. Vad bra! Dement redan i mellanstadiet. Vad hände med skateboard, rita, måla, härja i skogen?" stod det på social media igår morse och idag vaknade jag till en krönika signerad Alex Schulman med titeln "Är det bara jag som blir äcklad av galenskapen?" om förra helgens MMA-gala i Tele2 Arena.

Råd nummer ett är att inte lägga någon vikt vid kända och okända individers alldeles individuella åsikter. Men ibland är det svårt att låta bli. Det är nämligen så att majoriteten av alla åsiktsmaskiner i vårt samhälle är kappvändande rubrikknarkare vars främsta källor är Aftonbladets klick-topp och allt som flimrar förbi i Facebookfeeden. Därför kan det ibland vara på sin plats att gå i clinch med dessa struntpratsprånglare. Förslagsvis på en privat blogg med få läsare så man undviker konfrontation.

För det första tror jag inte MMA som motionssport orsakar mer skador, varken på kropp eller knopp, än andra fysiska fritidsaktiviteter (typ skateboarding och skogshärjning), jag tror till och med att det är skonsammare än mycket annat. Man använder mjuka handskar, hjälm och håller givetvis igen. 

För det andra har jag mycket svårt att känna sympati för Schulman (som jag för övrigt högaktar som skribent och författare) som råkade hamna framför tv:n mitt i natten och alltså äcklades av Alexander Gustafssons direktsända nederlag. Personligen äcklas jag av operationsscener i läkar- och veterinärprogram men dem undviker jag enkelt och effektivt. Och inte ens om värsta trippla bypass-operationen hade haussats på Twitter just när jag gjorde min nattoalett så hade jag bänkat mig framför den. 

För det tredje köper jag inte argumentet att sporten borde förbjudas därför att det är omoraliskt att utöva en sport som går ut på att skada sin motståndare dels därför att moral är alldeles för subjektivt för att ligga till grund för förbud och dels därför att sporten faktiskt inte går ut på att skada sin motståndare, målet är att vinna matchen. För att vinna måste man ibland orsaka skada på motståndaren, inte olikt "tacklingssporter" som amerikansk fotboll och ishockey.

Slutligen är jag mycket trött på att höra att det är primitivt att utöva MMA och att vi borde kommit längre i utvecklingen än så. Det finns många saker som är primitiva och har långt värre konsekvenser än kampsport. Äta mat till exempel. Förödande för många människor, för att inte tala om miljön. Visst skulle vi väl kunna utveckla ett system med statligt ransonerad sondmatning? Och sex ska vi inte tala om. Sjukt primitivt. Smittospridande och kärnfamiljsförstörande. Dessutom kan potentiella våldtäktsmän inspireras och drivas till att utöva tvångscoitus mot ofrivilliga offer på stan. Inte behöver vi ligga för att föröka oss 2015? Det förvånar mig att inte moralens och det civiliserade samhällets väktare har höjt sina röster för ett mer Demolitian Manskt samhälle. 

Folk gillar sex. De flesta älskar mat. Jag tycker om MMA. Bordtennis, basket, fotboll och trampolinhoppning har jag sysslat med under organiserade former. Ingenstans har jag träffat så många vettiga, trevliga och icke aggressiva människor som i en sliten källarlokal i Rosengård. Där vi lär oss slåss.

Skulle det nu bli så att du börjar träna kampsport som femåring och uppvisar tecken på demens redan i mellanstadiet så är jag den förste att säga: "Ooops, my bad" (jag är också en kappvändande rubrikknarkare).