Quid pro quo

Idag låg du och skrattade lika hysteriskt som din farfar framför "Pang i bygget" när din mamma strök sitt hår i ditt ansikte. Det såg så himla härligt ut och jag ville så gärna vara med och orsaka de där skrattsalvorna som vibrerar rätt upp i tårkanalerna på en, och snart dök chansen upp. Din mamma försvann in på toaletten och innan du förstod vad som hänt var jag där och viftade mitt hår under näsan på dig. Visst, det är inte lika långt och kanske inte fullt så väldoftande som mammas, och kanske hon inte river dig med sitt skägg när hon gör det, men du behöver ju inte börja störtböla. Du måste inte gå från ren eufori till total tröstlöshet när du ser mig. Precis som jag inte måste säga nej till kattungar, motocross-cyklar och smartphones i framtiden. Kom ihåg det.

Vatten över huvudet

"Rädda mig!" fick han fram under ett panikslaget ögonblick då han med en kraftansträngning fått huvudet ovanför vattenytan. Skräcken i hans ögon var verklig och genomträngande. "Walter, nu tar du hans hand och drar in honom", upprepade jag till hans kusin, denna gång långt mindre sansad än när jag sa det nyss. Kusinen lyder nu och lyckas med nöd och näppe trippa ut till honom med näsan i luften. Den nödsatte pojken klamrar sig krampaktigt fast vid den anländande mänskliga livbojen, men bojen är inte stark nog och plötsligt är båda fast på för djupt vatten. Deras små kroppar kämpar med alla lemmar för allt de är värda men inget tycks ta dem närmare fast mark under fötterna och möjligheten att få uppleva sommarens sista skälvande dagar. "Hoppa i och ta dem nu!", skriker en röst från andra sidan poolen. Rösten är din äldre fasters. Något inom mig själv måste ha sagt samma sak för jag har tömt fickorna på innehåll. Ändå hoppar jag inte i utan börjar istället så sakteliga ta av mig shortsen samtidigt som jag, så pedagogiskt jag kan, fortsätter ge instruktioner om hur pojkarna ska ta sig till kanten. Det är nu uppenbart att de inte kommer att ta sig till kanten. Någon måste rädda dem. Rösten från andra sidan poolen hörs igen och i ögonvrån ser jag något passera med en väldig fart. Din fullt påklädda yngre faster har kastat sig i poolen med den beslutsamhet bara en förskräckt mor kan uppbåda och älgar ut till barnen, sliter tag i varsin arm och drar in dem till säkerhet. Hennes blick som först fyllts av panikartad ilska lättar snabbt upp i vad jag bara kan beskriva som lättnad. Barnen, som nu lever för att leka ännu en dag, fortsätter badandet som att inget hänt. Kvar står vi chockade vuxna och bearbetar händelsen genom att gång på gång återberätta den. 

Så här i efterhand kan du glädjas åt att din pappa är den typen av människa som kastar sig i poolen för att rädda ditt liv. Smolket i glädjebägaren är att du nog sedan länge redan drunknat då.