Du växte upp i ett hem rikt på kärlek och gemenskap snarare än pengar och materiella ting,
med fem äldre syskon var du en välkommen och bortskämd minsting,
som så många andra sistfödda ville du leva vild och fri,
göra precis vad som föll dig in utan att någon skulle lägga sig i,
du började hänga med Näsbys farliga gäng
och planerade att förlora din oskuld i ett tält på en äng,
men modet svek och du saknade din tålmodiga, ömsinta mamma,
du lämnade den förväntansfulla pojken i tältet och sprang hem meddetsamma,
men snart hade du hämtat dig och var redo för nya äventyr,
så kan det vara för en ung kvinna med stark vilja och hormoner som styr,
Du lämnade hemmet och rymde till Köpenhamn,
då när du var en helt annan människa med ett helt annat namn,
"Eva Jönsén heter jag" sa du för Jönsson var allt för vanligt och du ville inte vara ordinär,
då när du var alltför ung, ungdomligt dum och olyckligt kär.
Det var ett helt annat liv och en helt annan tid.
Du gick dina åtta år i grundskolan och började jobba som piga,
gnola och gneta, jobba hårt och veta när man ska tiga,
det gick väl an i några år men så småningom sökte du dig till Kongens restaurang,
eftersom kallskänka var ett kvinnligt yrke stod du naturligt lågt i rang,
men om det tog du föga notis och började genast sätta hjärtan i brand,
du inledde ett förhållande med en arbetskamrat och fick uppenbarligen blodad tand,
för när en tre år yngre nyutexaminerad stjärnkock inställde sig för att arbeta,
insåg du att du funnit vad du sökte och förstod att det var dags att sluta leta,
under stor dramatik där det ryktas om att någon jagades med en kockkniv,
där det sprangs och det skreks och det uppenbarligen blev ett jävla liv,
lämnade du din dåvarande skogstokiga karl,
och sa "nu är det du och jag" till min blivande far.
Helt vanliga historier som man samlar på sig under uppväxtens år,
man bäddar och man ligger, man skördar och man sår.
Det var en annan tid och ett annat liv.
Ni flyttade ihop och började skaffa barn på löpande band,
först Linda, sen jag och sist Josephine efter lika många år som det finns fingrar på en hand,
du jobbade och slet och visade att man ska leva som man lär,
att man ska göra sitt yttersta för dem man älskar men alltid vara sann mot den man är,
du var feminist långt innan det blev politiskt korrekt att vara feminist,
alla, oavsett kön, drar sitt strå till stacken annars blir det, bildligt talat, pisk,
du försåg oss med värderingar och förutsättningar att skilja rätt från fel,
det finns arv och det finns miljö men jag är glad att säg att jag formats av dig till största del,
och även om du tvivelsutan tvivlat på mig vid vissa tillfälle,
som när jag saknat stadig inkomst och grundläggande uppehälle,
har jag tagit mig samman och gjort det bästa med vad jag har,
skaffat en ärbar kvinna, sått min säd och blivit far,
samtidigt som du blev äldre växte dina barn upp och skaffade egna familjer,
släkten växte och blev full av nya, starka viljor.
Det är en ny tid med nya liv.
Du har blivit mormor till Clara, Walter, Maximillian och Matheo Alp,
du har passat spädbarn, småbarn, saker som kokar på spisen och en rottweiler-valp,
du är klistret som håller oss alla samman,
du är den bästa mormodern och mamman,
och när du för två veckor sedan blev farmor för första gången någonsin,
vet jag att all vår lycka även var din,
jag och Anna fick en son och du fick ännu en chans att glänsa med din expertis,
en chans att dela dina erfarenheter om allt från vaggvisor till en tvär fis,
och det gör du verkligen med den äran,
du lär honom ta nappen, du byter blöja och du bär han,
snart är han gammal nog att reta gallfeber på dig,
så vi får passa på nu att tacka för att du är du och säg:
"Grattis på mors dag" från din svärdotter och son,
Vi är så glada och tacksamma att du ibland kan ta grabben på lån.
Det är en framtid med ett herrans liv.
söndag 25 maj 2014
onsdag 14 maj 2014
Alla indianer i kanoten
Nu är du fem dagar gammal. Ingenting i ditt beteende hittills har bekräftat min teori om ditt eventuella hyperintellekt. I morse väckte du dig själv med en rejäl fjärt och det har jag sett din mor göra också så det är kanske ett gott tecken. Men hon blev förstås inte otröstlig som du när det hände. Bara lite generad.
I övrigt kan jag rapportera att alla uttjatade skämt om vilka bajsmaskiner bebisar är grundar sig i sanning. Du gör inget annat än äter, sover, skriker och B-A-J-S-A-R men inte nödvändigtvis i den ordningen och ibland allt på samma gång. Inget av det stör mig egentligen. Jag ser blöjbyte som en kampsport där jag ska ha svart bälte och att tysta dina skrik är en alldeles egen konstform som kräver kreativitet och uppfinningsrikedom, egenskaper jag gillar att utveckla. Nej problemet är snarare att din tillbakalutade livsstil smittar av sig. Minus skrikandet så lever jag, som du, ut dagarna i pyjamas i soffan. Jag ljuger för mig själv, och andra, när jag säger att jag ska träna men när det börjar närma sig så minns jag hur jag tvingades att vara vaken 20 minuter inatt för att trösta dig och de minuterna måste jag få igen. Med råge uppenbarligen då jag utöver mina åtta timmars nattsömn får åtminstone ett par bonustimmars sympatisömn med dig. I skrivande stund sitter jag, i enbart kalsonger, och överväger om det är värt besväret att klä på mig nu när jag ändå måste duscha någon gång innan 19.
Du har fortfarande inget namn. Det här med att man skulle se det på dig när du väl kommit ut är ju befängt. Du liknar ju inte direkt någon, förutom andra bebisar eller jättegamla gubbar, och ditt beteende känner man, som tur är, inte alls igen hos någon kamrat, bekant eller släkting. Möjligtvis hos en ung mig själv men Jesper Junior har redan blivit nedröstat av hon med vetot. Allt hade varit mycket lättare om vi var gamla hederliga prärie-indianer. Då hade du hetat Vaknade av brakare.
I övrigt kan jag rapportera att alla uttjatade skämt om vilka bajsmaskiner bebisar är grundar sig i sanning. Du gör inget annat än äter, sover, skriker och B-A-J-S-A-R men inte nödvändigtvis i den ordningen och ibland allt på samma gång. Inget av det stör mig egentligen. Jag ser blöjbyte som en kampsport där jag ska ha svart bälte och att tysta dina skrik är en alldeles egen konstform som kräver kreativitet och uppfinningsrikedom, egenskaper jag gillar att utveckla. Nej problemet är snarare att din tillbakalutade livsstil smittar av sig. Minus skrikandet så lever jag, som du, ut dagarna i pyjamas i soffan. Jag ljuger för mig själv, och andra, när jag säger att jag ska träna men när det börjar närma sig så minns jag hur jag tvingades att vara vaken 20 minuter inatt för att trösta dig och de minuterna måste jag få igen. Med råge uppenbarligen då jag utöver mina åtta timmars nattsömn får åtminstone ett par bonustimmars sympatisömn med dig. I skrivande stund sitter jag, i enbart kalsonger, och överväger om det är värt besväret att klä på mig nu när jag ändå måste duscha någon gång innan 19.
Du har fortfarande inget namn. Det här med att man skulle se det på dig när du väl kommit ut är ju befängt. Du liknar ju inte direkt någon, förutom andra bebisar eller jättegamla gubbar, och ditt beteende känner man, som tur är, inte alls igen hos någon kamrat, bekant eller släkting. Möjligtvis hos en ung mig själv men Jesper Junior har redan blivit nedröstat av hon med vetot. Allt hade varit mycket lättare om vi var gamla hederliga prärie-indianer. Då hade du hetat Vaknade av brakare.
fredag 9 maj 2014
Födelsedagen
För lite mer än ett dygn sedan fick jag dig i min famn. Du fann dig direkt och tittade upp på mig med pigga, nyfikna ögon. Jag tyckte mig ana ett leende i din mimik. När du räckte ut tungan räckte jag ut tungan. Jag gjorde en grimas och sedan gjorde du en grimas. Jag rörde munnen, tungan, läpparna och du gjorde samma sak. Där och då var jag övertygad om att du är ett hyperintelligent barn.
Vi har varit på sjukhuset i 1,5 dygn. Under nästan hela tiden har vi levt i villfarelsen att din ankomst är nära stundande. Runt hörnet bara. Men så är det inte och efter att din mor svängt runt några hörn för mycket börjar hon bli trött på att gå. Vi får hjälp. Men hjälpen är inte gratis och en timme efter din faktiska entré måste din mor göra sorti. Hon rullas iväg och kvar sitter vi. Du och jag. En stolt nybliven pappa med sitt hyperintelligenta barn.
Rummet som nyss var fyllt till bredden med vårdpersonal, medicinstuderande och barnläkare börjar sakteliga tömmas och när barnmorskan är på väg ut genom dörren blir jag riktigt orolig och frågar om de inte ska ta dig med sig. "Varför då?", undrar hon. "Ja, inte vet jag men tvätta honom och sånt och sen lägga honom i ett rum med stort fönster så vi kan stå utanför och försöka hitta vilken som är vår", svarar jag med en självsäkerhet som avtar avsevärt alltmedan jag hör mig själv säga det. Hon skrattar till och förklarar att så gör vi inte i Sverige, i alla fall har vi inte gjort det så länge hon har jobbat som barnmorska. "Kanske på 70:talet", lägger hon till och försvinner ut ur det rum som vi delat sedan hon gick på sitt skift sex timmar tidigare. Cityakuten är tydligen inte en relevant referens för födande.
Du somnar liggandes på min underarm och ligger lugnt kvar där till det kommer en ny kvinna med en vagn och säger till mig att placera dig där och rulla vidare till en annan avdelning där vi ska vänta in din mor. Väl där slår jag mig ner i ett dagrum med en kopp kaffe och en bok om Björn Borgs Wimbledon-segrar. Efter att koppen sedan länge svalnat vaknar du och återigen tittar du nyfiket och grimaserar mot mig. Jag svarar med nya grimaser som du direkt härmar. Leken fortsätter så till du plötsligt kräks i din egen mun. Samtidigt går en sjuksköterska förbi och säger åt mig att det är bra om jag lägger dig på sidan nu i början för du har en hel del fostervatten att spy upp. Det är då det går upp för mig. Grimasen där du öppnar munnen och låter tungan glida ut en liten bit är exakt samma grimas som jag gjorde när jag var 16 och svalde ett engångspaket glidmedel för tre cigaretter. Du har inte härmat mig. Jag har härmat dig. När du försöker spy.
Ytterligare ett par timmar passerar innan din mamma kommer inrullande till oss. Hon är trött och lite omtöcknad men glad och lättad när hon ser sin sambo och deras nyfödde, hyperintelligente son.
Vi har varit på sjukhuset i 1,5 dygn. Under nästan hela tiden har vi levt i villfarelsen att din ankomst är nära stundande. Runt hörnet bara. Men så är det inte och efter att din mor svängt runt några hörn för mycket börjar hon bli trött på att gå. Vi får hjälp. Men hjälpen är inte gratis och en timme efter din faktiska entré måste din mor göra sorti. Hon rullas iväg och kvar sitter vi. Du och jag. En stolt nybliven pappa med sitt hyperintelligenta barn.
Rummet som nyss var fyllt till bredden med vårdpersonal, medicinstuderande och barnläkare börjar sakteliga tömmas och när barnmorskan är på väg ut genom dörren blir jag riktigt orolig och frågar om de inte ska ta dig med sig. "Varför då?", undrar hon. "Ja, inte vet jag men tvätta honom och sånt och sen lägga honom i ett rum med stort fönster så vi kan stå utanför och försöka hitta vilken som är vår", svarar jag med en självsäkerhet som avtar avsevärt alltmedan jag hör mig själv säga det. Hon skrattar till och förklarar att så gör vi inte i Sverige, i alla fall har vi inte gjort det så länge hon har jobbat som barnmorska. "Kanske på 70:talet", lägger hon till och försvinner ut ur det rum som vi delat sedan hon gick på sitt skift sex timmar tidigare. Cityakuten är tydligen inte en relevant referens för födande.
Du somnar liggandes på min underarm och ligger lugnt kvar där till det kommer en ny kvinna med en vagn och säger till mig att placera dig där och rulla vidare till en annan avdelning där vi ska vänta in din mor. Väl där slår jag mig ner i ett dagrum med en kopp kaffe och en bok om Björn Borgs Wimbledon-segrar. Efter att koppen sedan länge svalnat vaknar du och återigen tittar du nyfiket och grimaserar mot mig. Jag svarar med nya grimaser som du direkt härmar. Leken fortsätter så till du plötsligt kräks i din egen mun. Samtidigt går en sjuksköterska förbi och säger åt mig att det är bra om jag lägger dig på sidan nu i början för du har en hel del fostervatten att spy upp. Det är då det går upp för mig. Grimasen där du öppnar munnen och låter tungan glida ut en liten bit är exakt samma grimas som jag gjorde när jag var 16 och svalde ett engångspaket glidmedel för tre cigaretter. Du har inte härmat mig. Jag har härmat dig. När du försöker spy.
Ytterligare ett par timmar passerar innan din mamma kommer inrullande till oss. Hon är trött och lite omtöcknad men glad och lättad när hon ser sin sambo och deras nyfödde, hyperintelligente son.
tisdag 6 maj 2014
Lägg ut! Lägg ut!
Klockan kvart över tre i morse väcktes jag av att din mor ropade på mig från toaletten. Yrvaken följde jag hennes röst och nådde snart dess ursprung. "Vad ser du här?", hörde jag henne säga och öppnade mina ögon varpå det extremt starka lyset brände hål i mina hornhinnor. "Aaahhh det är så ljust och vitt!" stönade jag. "Perfekt, precis vad jag ser", svarade hon, "då är det nog vattnet som gått".
Som jag längtat efter att få höra de orden, fantiserat om hela förlossning-förloppet och spänt väntat på att få träffa dig och se vad du är för en. Men inte kvart i tre i morse. Kvart i tre hoppades jag att allt var en dröm. Att jag skulle få krypa tillbaka ner i sängen hos din djupt sovande mamma och inte vakna förrän alarmet ringde timmar senare. Det var ingen dröm men jag fick somna om. Dubbel lycka. Efter samtal till förlossningskliniken fick vi besked att vi skulle vänta ett par timmar och sedan åka in.
Utvilade tog vi den för-packade väskan och satte av mot MAS. Där möttes vi av en trevlig liten dam som kopplade upp din mor till en rätt häftig maskin som mätte det mesta och sedan fick vi vänta. Som vi fick vänta. Skiftbyte på bebisfabriken tydligen. Till slut stormade en mycket bestämd kvinna in och krävde att få se din mammas vattenavgång. Din mamma försökte, det kan jag intyga, på alla möjliga vis, men inget tycktes vara gott nog åt den bestämda kvinnan som efter att beordrat din mor att hålla sig i ständig rörelse runt i rummet stormade ut igen. När hon sent omsider återvände tog hon oss till ett undersökningsrum och snart satt jag bakom denna intensiva dam som med vana händer klämde på dig samtidigt som hon yrkesmässigt stirrade på din mors underliv. "Ja, det är nog vattnet som gått, något annat kan jag inte tänka mig" sade hon sakkunnigt och bad oss vänta i väntrummet.
Ytterligare väntan. 48 timmar kan det ta innan det sätter igång hade hon sagt. För 80 %. Resten får komma in och sättas igång på konstgjord väg efter de två dygnen. Yrväderskvinnan kom ut med en lapp med en tid för i morgon. Till en annan avdelning, betonade hon två gånger. Vi åkte hem igen.
Nu är vi hemma och tar tiden mellan din mammas sammandragningar. Precis som på TV, det är riktigt häftigt. Eller, för mig är det häftigt. För henne är det nog mest smärtsamt. Men vi har ett bra samarbete här, jag sköter klockan, hon sköter värkarbetet och jag måste säga att vi sköter respektive arbetsuppgift ypperligt. Det bådar gott inför det som komma skall. Det vill säga du. Och det innebär att detta bli mitt sista råd till dig som ofött barn och därför får det bli ett extra bra:
Ät dina grönsaker.
Som jag längtat efter att få höra de orden, fantiserat om hela förlossning-förloppet och spänt väntat på att få träffa dig och se vad du är för en. Men inte kvart i tre i morse. Kvart i tre hoppades jag att allt var en dröm. Att jag skulle få krypa tillbaka ner i sängen hos din djupt sovande mamma och inte vakna förrän alarmet ringde timmar senare. Det var ingen dröm men jag fick somna om. Dubbel lycka. Efter samtal till förlossningskliniken fick vi besked att vi skulle vänta ett par timmar och sedan åka in.
Utvilade tog vi den för-packade väskan och satte av mot MAS. Där möttes vi av en trevlig liten dam som kopplade upp din mor till en rätt häftig maskin som mätte det mesta och sedan fick vi vänta. Som vi fick vänta. Skiftbyte på bebisfabriken tydligen. Till slut stormade en mycket bestämd kvinna in och krävde att få se din mammas vattenavgång. Din mamma försökte, det kan jag intyga, på alla möjliga vis, men inget tycktes vara gott nog åt den bestämda kvinnan som efter att beordrat din mor att hålla sig i ständig rörelse runt i rummet stormade ut igen. När hon sent omsider återvände tog hon oss till ett undersökningsrum och snart satt jag bakom denna intensiva dam som med vana händer klämde på dig samtidigt som hon yrkesmässigt stirrade på din mors underliv. "Ja, det är nog vattnet som gått, något annat kan jag inte tänka mig" sade hon sakkunnigt och bad oss vänta i väntrummet.
Ytterligare väntan. 48 timmar kan det ta innan det sätter igång hade hon sagt. För 80 %. Resten får komma in och sättas igång på konstgjord väg efter de två dygnen. Yrväderskvinnan kom ut med en lapp med en tid för i morgon. Till en annan avdelning, betonade hon två gånger. Vi åkte hem igen.
Nu är vi hemma och tar tiden mellan din mammas sammandragningar. Precis som på TV, det är riktigt häftigt. Eller, för mig är det häftigt. För henne är det nog mest smärtsamt. Men vi har ett bra samarbete här, jag sköter klockan, hon sköter värkarbetet och jag måste säga att vi sköter respektive arbetsuppgift ypperligt. Det bådar gott inför det som komma skall. Det vill säga du. Och det innebär att detta bli mitt sista råd till dig som ofött barn och därför får det bli ett extra bra:
Ät dina grönsaker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)