När tjejen ska föda är man inte tuff. Det är man bara inte. Spelar ingen roll hur tuff du var bara veckor, dagar, minuter innan. Om du precis lagt in världens största baksnus eller byggt en egen grill i trädgården med bara drivved och stulna kopparledningar där du just i detta nu, på gigantiskt roterande grillspett, helsteker en vildgris som du smugit dig på i skogen och strypt ihjäl med dina bara händer medan du viskat sött nonsens i dess öra. Allt detta är egalt när du i rusningstrafik ska köra till sjukhuset med en krystvärkande kvinna bredvid dig.
Din mamma sitter i passagerarsätet fram. Stundtals. För det mesta bryggar hon av smärta med all vikt vilande på handtaget ovanför fönstret. Jag är rädd. Konstigt nog inte för att det ynkliga plasthandtaget ska brytas av hennes tyngd och bli dyrt att laga. Tvärtom är jag rädd för att hennes situation förvärras om den faktiskt lossnar. Alla som någonsin suttit fast i en bilkö vet att det kan vara frustrerande. Alla som gjort det med en kvinna som är 90 minuter från att bli tvåbarnsmamma vet att frustrerande är en känsla som lirar i känslornas korpdivision i jämförelse.
Men vi kommer fram. Jag släpper din mamma vid entrén så hon kan ragla in och få hjälp medan jag letar parkering. När jag kommer har hon precis fått ett rum men ingen hjälp. Strax kommer dock personal som insisterar på att hon ska ligga och övervakas i 20-30 min innan de kan undersöka henne. Din mor vill ha lustgas. Det får hon inte.
Efter ungefär 10 minuter och ett antal värkar pallar hon inte mer. Hon skriker. Jag tröstar. Hon SKRIKER. Jag trycker på larmknappen. Motvilligt eftersom jag vill vara till lags och lyda deras uppmaning att vänta en halvtimme. "Nu kommer dom när som helst", lugnar jag. Men det gör de inte. Det går många minuter, ännu ett larmknappsstryck och ytterligare ett par extremt starka smärtyttringar innan det kulminerar i ett primalskrik. "DEN ÄR PÅ VÄG UT UR MIG!" frustar hon fram mellan urlätena. Jag visualiserar en dreglande Alien med ännu en dreglande Alien i munnen som äter sig ut ur skrevet på din mammas byxor. Plötsligt är rädslan att den bilden ska bli verklighet mäktigare än viljan att vara till lags. Jag går raskt mot dörren. (Notera "går raskt", man vill ju inte ställa till en scen genom att springa och väsnas).
Jag behöver inte leta länge. Redan i dörren krockar jag med sköterskorna som givetvis hört skriken ända in i fikarummet, genom den massiva ljudväggen av evigt gnäll och tvångsmässigt snurrande teskedar som rör ner oförsvarliga mängder sockerbitar i kaffekoppar (Disclaimer: möjligtvis överdrivet för humoristisk effekt). Övervakningen avbryts och undersökningen inleds. Din mamma sitter fullt påklädd med byxorna i knävecken när det konstateras att det är dags. Igen ber hon om lustgas och den ena barnmorskan hinner börja säga något om att det inte är lönt nu innan den andra barnmorskan ser din mors blick och gör den, mycket sunda, bedömningen att det visst är lönt och ser till att få in en mobil tub omgående.
Anna får i sig lustgas. Vi får av henne kläderna. Hon får ur sig en bebis. Något förenklat men typ så. Ganska exakt en timme efter att jag klev in på MAS hade jag din lillasyster i famnen. Vis av tidigare erfarenheter svarar jag nu direkt "Nej, tack" på frågor om jag vill klippa navelsträngen eller kika på moderkakan. Däremot svarar jag "JA, flera gånger" på frågan som den ena barnmorskan ställer med ett lidande ansiktsuttryck: "Tryckte ni på larmet tidigare?". "Jag ser nu att vi har glömt koppla in det...".
Jag började skriva här till ett litet ofött foster. Nu måste jag ge mer eller mindre välfunna råd till två. Så här kommer det första: Jaga aldrig vildgrisar utan tillbörliga tillstånd och utrustning.
