En bättre människa

Din ankomst har fått mig att reflektera en del över mitt eget beteende. Tidigare har det räckt med att bara veta skillnaden mellan rätt och fel, att kunna förstå och förklara det här med moral och etik logiskt och intellektuellt. Men eftersom barn som bekant inte gör som man säger utan som man gör försöker jag nu aktivt bli en bättre människa. Reser mig för äldre på bussen, släpper före folk med färre varor i butikskön och ljuger inte längre för att framstå som bättre eller mer intressant (nåja, häromveckan blev jag avslöjad med handen i valurnan, så att säga, av din gammelfarmor när jag inte svarat helt sanningsenligt på vilket parti jag röstat på senast. Bebissteg, min son. Bebissteg.) Jag får väl erkänna att det ännu inte känns helt naturligt.

Häromdagen, när du och jag varit och handlat och nästan kommit hem, möter vi en kvinna som hysteriskt gråtande springer förbi oss. Bakom henne kommer en mycket mindre hysterisk man som strax är ikapp och tar tag i tjejen varpå båda stannar abrupt. Detta ungefär tio meter bort. Mannen pratar bestämt med den gråtande kvinnan samtidigt som han ser ut att slå sig själv i huvudet. Jag kan inte avgöra om han försöker be om ursäkt för något eller om han läxar upp henne. Jag förstår att jag måste göra något. "Ursäkta behöver ni hjälp?", frågar jag och tittar på kvinnan. Mannen tittar åt mitt håll, ser uppriktigt förvånad ut, och svarar:

- Nej, det är okej, vi klarar oss.
- Är det säkert?
- Ja, vi löser det här, upprepar mannen.

Jahopp, va fan gör jag nu då, tänkte jag. Här kan jag inte stå och se dum ut hela dan. Dessutom har de ju i princip försäkrat mig om att det inte är någon fara. Hon extremt indirekt genom sin tystnad, men ändå. Jag bestämmer mig för att lämna dem och börjar rulla vagnen snett framför mig så jag hela tiden ser paret i periferin. När vi når dörren stannar jag till en stund innan jag släpper dem med blicken och går in i huset. Väl uppe i lägenheten skyndar jag ut på balkongen för att kolla om de är kvar. Det är de inte. De varken syns eller hörs till. Ångesten börjar brottas med bortrationaliserandet. Men vad skulle jag gjort då? Någonting annat. Något mer. Något.

I morse gick jag i godan ro genom centralstationen på väg till spår 3A i sedvanlig ordning. Eller inte riktigt i sedvanlig ordning eftersom jag gick i godan ro. Med en kvart till godo. Framför mig rullade en överlastad vagn vilken i vanliga fall förmodligen inte fångat min uppmärksamhet alls. Men just denna morgon var den svår att missa då halva lasten föll i golvet med en uppseendeväckande högljudd smäll i ett i övrigt tyst ekande tomrum. Att låtsas som att man inte märkt något var alltså inget alternativ. Jag skulle kunna låtsas som att jag hade bråttom till tåget. Mitt gamla jag hade gjort det. Men den nya förbättrade versionen stannade upp, såg en märkbart irriterad ung kvinna och ställde den numera standardiserade frågefrasen; "behöver du hjälp?" 

Den unga kvinnan svarade något som jag bara delvis uppfattade dels på grund av att jag lyssnade på Morgonpasset i mina hörlurar och dels därför att hon verkade förbanna ett okänt väsen som hade packat vagnen för hårt, alternativt för full. Jag utgick dock från att hon ville ha hjälp och började plocka ihop några förlupna burkar. Plötsligt blev jag väldigt självmedveten då jag insåg att det satt folk överallt runt oss och bevittnade spektaklet. Försiktigt kände jag baktill på byxlinningen och visst hade de glidit ner lite för lågt, så där som de gör när man sitter på huk eller knä. Med ena handen drog jag upp kalsongerna samtidigt som den andra började staplade burkar i en låda. Snart kom en medelålders dam också till undsättning och vi fick igång ett väl fungerande samarbete utan att kommunicera verbalt. Inte så att hon inte försökte. Hon pratade på som bara den, det kunde jag se. Det vara bara det att jag fortfarande hade hörlurarna i och saknade sinnesnärvaro att ta ut dem. 

Det var en stressig situation. Blickarna brände i ryggen, framför allt i ryggslutet kanske, och jag hade hunnit bli svettig och nervös över att vara i, vad jag förmodade, hela centralstations blickfång. Snart hade vi tillsammans stoppat den sista lakritsstången i den söndriga lådan och snabbt var jag på fötter och höll fram lådan mot den unga tjejen; "ska jag slänga denna", frågade jag. Såklart hörde jag inte hennes svar och hann i ärlighetens namn varken läsa några läppar eller något kroppsspråk innan jag tittade först på tjejen och sen på damen och sa "lycka till". Jag log generat över hur konstigt det måste uppfattats att jag sa just lycka till när jag tittade på tanten som såvitt jag visste inte var i något behov av en lyckönskning just då. Under ett ögonblick övervägde jag att förtydliga att kommentaren var avsedd för den unga tjejen i hennes fortsatta kamp med vagnen men vände istället på klacken och satte av mot närmaste soptunna där jag släppte lådan med lakritsstänger innan jag försvann ner på spår 3 utan att se tillbaka. 

Det är en process det här. Man blir inte bra på en dag.

Just det ja. Din mammas cykel blev stulen igår. Vi kanske ska börja där. Ge fan i andras cyklar. Det gör jag.