- Gubbe lille, håll händerna på ratten och fokusera nu på rätt saker. Du har redan en fot i graven och är du inte försiktig följer resten efter av bara farten, mumlade jag för mig själv många meter senare. Ilskan steg för varje steg och snart fantiserade jag om att slita ur den äldre mannen ur bilen, kapa hans lemmar och mata dem till krokodilerna jag i fantasin nu införskaffat för ändamålet.
Jag stannade barnvagnen och satte motvilligt på dig mössan. Jag hade tänkt skita i det hela vägen hem bara för att visa gubbjäkeln men så tänkte jag; vad skulle din mor ha gjort? Svaret var förvisso än mer gäckande då hon givetvis hade stannat direkt när du trotsigt slängt mössan på marken och tvingat på dig den som om varje sekund med blottad hud utgjorde potentiell livsfara. Således hade hon heller aldrig korsat övergångsstället med ett mösslöst barn och självfallet aldrig behövt utstå vad jag just utstått.
Bilen stannade till höger om oss och med självbelåtenheten hos en man som just fått ögonkontakt och utbytt ömsesidig artighets-handgest med föraren från motsatt riktning kastade jag återigen upp högerhanden och blickade tacksamt in genom vindrutan. Gubben svarade med en egen gest. Båda händerna över huvudet, nävarna knutna runt varsin sida av hans inbillade huvudbonad och sedan några häftiga lodräta ryck som för att visa att han inte tolererade något hipstermössa lojt liksom liggande uppe på hjässan. Nä, ordentligt nerdragen ska den va, gärna nerstoppad i byxorna om det går. Så gestikulerade han. Gubbfan.
Överumplad av hans mästrande charad gjorde jag vad jag alltid gör: tummen upp. En tumme som ursäktande förklarade att mössan ligger precis här, den har bara varit av i några sekunder eller möjligtvis minuter men att den ligger redo att... Sen kom ilskan. Vem f*n är han som tror han kan tala om för mig vad jag ska göra med mitt eget barn? Som om jag inte fattade hur f*n man sätter på en mössa eller ens att små barn ska ha mössor när det är kallt. Hela vägen hem var jag arg på gubben.
Väl hemma insåg jag dock att den här "sköt dig själv och skit i andra"-mentaliteten inte är så himla härlig. Gubben hade säkert sina skäl. Kanske känner han att gör nytta i samhället när han ger välmenande råd till tipstörstande förstagångspappor. Kanske har han nyligen förlorat ett barnbarn i ett tragiskt, och ytterst ovanligt, fall av hjässfrost. Kanske kan han inte låta bli att påpeka felaktigheter i sin omgivning, ungefär som när jag måste påtala att det heter BEGÅ självmord eller TA livet av sig inte TA SJÄLVMORD, hur illa valt tillfället än är.
Så min son, nu vet vi båda två, att mössan den ska vara på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar