Bristande personlig hygien

Av oklar anledning läste jag Lommas lokaltidning häromdagen, och där i en frågespalt undrade någon varför barn nuförtiden är mer allergiska. Svaret var flerdelat men det sista, och mest minnesvärda, var att vi idag har exemplarisk personhygien. Extrem, till och med. Detta innebär krasst att dagens barn inte låter "lite skit rensa magen". Resultatet har blivit att det inte byggs upp någon motståndskraft hos våra små.

Samtidigt har du gått in i fas. Lortfasen, kan vi kalla den. För fasen vad lortig du är. Du vägrar byta blöja, gömmer dig när det är baddags och så fort tandborsten närmar sig reagerar du som en beskjuten Keanu Reeves i The Matrix. Dessutom duger ingen mat förrän den legat på golvet. Femsekunders-regeln gäller. Fast omvänt.

Det har varit ganska irriterande måste jag erkänna. Att torka bort bajs från väggen bara för att du ska simulera epileptiska anfall varje gång din rygg möter skötbordet. Eller att släpa in din ömsom lealösa ömsom motsträvigt stretande kropp på toaletten när det är dags för ett av de alltmer sällsynta baden. Inte heller uppskattar jag att bli beskylld för att ha släppt mig i soffan när den diskreta doften av din illa torkade, otvättade bak har letat sig ända in i vardagsrummet från ditt sovrum. 

Är det då så att exemplarisk personhygien skapar överkänsliga barn så håller du på att utvecklas till ett vandrande vaccin. Det har redan gett resultat. Förra veckan hade du vattkoppor. Men bara precis. Några runt munnen, en på magen, en på armen och en på låret. Du hade knappt feber och kopporna kliade aldrig. Några år till i smutsen och vi får donera dig till vetenskapen för att rädda planeten från diverse farsoter.

Livet är en ständig avvägning. Man ger upp vissa saker för att vinna andra. Inga allergier eller inga vänner. Du väljer.  

Snickarglädje

Jag hade planerat att bygga en bokhylla till dig ända sedan farbror Pelle gav mig ett gäng rejäla staketpålar i somras. Jag har ofta fantiserat om hur jag står i garaget och snickrar något. Vad som helst. Och staketpålarna i kombination med ett par kvarglömda längder furutakspaneler sammanstrålade i en vision om just en bokhylla. Tanken var att göra det när "allt lugnat ner sig lite", när det blev läge liksom. 

Igår morse kom din mor med paddan och visade en bokhylla hon ville köpa till ditt rum. 

Plötsligt blev det läge.

Jag svalde sista slurken kaffe, smällde koppen i bordet och stegade bestämt ut i garaget. Jag sågade och slipade pålarna. Måttade och delade panelbitarna. Högg ut skåror med stämjärn. Som jag högg, du skulle ha sett mig. Eller det gjorde du ju men du skulle varit gammal nog att minnas det. Bankade, hamrade och karvade tills fingrarna bokstavligt talat blödde. Mina mjuka och delikata tangentbordstryckande fingrar pressades till bristningsgränsen. Innan sista skruven satt hade jag, i brist på plåster, maskeringstejpat mig själv från handlederna till den vita randen längst ut på naglarna för att döva smärtan. De vattenfyllda blåsorna gjorde sig påminda vid minsta ansträngning och sprack snabbare än it-bubblan tidigt 2000:tal. 

Jag målade, kladdade, stagade, lyfte och flyttade. Plötsligt fick jag pausa för att försöka få bort vit färg från den bruna fasaden när bygget kollapsat på sin torkställning. Vid något tillfälle kom vinkelslipen fram och vips var en utstickande skruv med utplånat krysspår puts väck. 

Och där någon gång strax innan skymningen bar far din in en egenhändigt hopsnickrad bokhylla i ditt rum innan han utmattad lade sig raklång på soffan med värkande rygg, trötta axlar och elakt bultande blåsor. 

Och så min son, precis så här, sparar man 400 spänn.