Jag hade planerat att bygga en bokhylla till dig ända sedan farbror Pelle gav mig ett gäng rejäla staketpålar i somras. Jag har ofta fantiserat om hur jag står i garaget och snickrar något. Vad som helst. Och staketpålarna i kombination med ett par kvarglömda längder furutakspaneler sammanstrålade i en vision om just en bokhylla. Tanken var att göra det när "allt lugnat ner sig lite", när det blev läge liksom.
Igår morse kom din mor med paddan och visade en bokhylla hon ville köpa till ditt rum.
Plötsligt blev det läge.
Jag svalde sista slurken kaffe, smällde koppen i bordet och stegade bestämt ut i garaget. Jag sågade och slipade pålarna. Måttade och delade panelbitarna. Högg ut skåror med stämjärn. Som jag högg, du skulle ha sett mig. Eller det gjorde du ju men du skulle varit gammal nog att minnas det. Bankade, hamrade och karvade tills fingrarna bokstavligt talat blödde. Mina mjuka och delikata tangentbordstryckande fingrar pressades till bristningsgränsen. Innan sista skruven satt hade jag, i brist på plåster, maskeringstejpat mig själv från handlederna till den vita randen längst ut på naglarna för att döva smärtan. De vattenfyllda blåsorna gjorde sig påminda vid minsta ansträngning och sprack snabbare än it-bubblan tidigt 2000:tal.
Jag målade, kladdade, stagade, lyfte och flyttade. Plötsligt fick jag pausa för att försöka få bort vit färg från den bruna fasaden när bygget kollapsat på sin torkställning. Vid något tillfälle kom vinkelslipen fram och vips var en utstickande skruv med utplånat krysspår puts väck.
Och där någon gång strax innan skymningen bar far din in en egenhändigt hopsnickrad bokhylla i ditt rum innan han utmattad lade sig raklång på soffan med värkande rygg, trötta axlar och elakt bultande blåsor.
Och så min son, precis så här, sparar man 400 spänn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar