Ännu en förlossningshistoria

När tjejen ska föda är man inte tuff. Det är man bara inte. Spelar ingen roll hur tuff du var bara veckor, dagar, minuter innan. Om du precis lagt in världens största baksnus eller byggt en egen grill i trädgården med bara drivved och stulna kopparledningar där du just i detta nu, på gigantiskt roterande grillspett, helsteker en vildgris som du smugit dig på i skogen och strypt ihjäl med dina bara händer medan du viskat sött nonsens i dess öra. Allt detta är egalt när du i rusningstrafik ska köra till sjukhuset med en krystvärkande kvinna bredvid dig.

Din mamma sitter i passagerarsätet fram. Stundtals. För det mesta bryggar hon av smärta med all vikt vilande på handtaget ovanför fönstret. Jag är rädd. Konstigt nog inte för att det ynkliga plasthandtaget ska brytas av hennes tyngd och bli dyrt att laga. Tvärtom är jag rädd för att hennes situation förvärras om den faktiskt lossnar. Alla som någonsin suttit fast i en bilkö vet att det kan vara frustrerande. Alla som gjort det med en kvinna som är 90 minuter från att bli tvåbarnsmamma vet att frustrerande är en känsla som lirar i känslornas korpdivision i jämförelse.

Men vi kommer fram. Jag släpper din mamma vid entrén så hon kan ragla in och få hjälp medan jag letar parkering. När jag kommer har hon precis fått ett rum men ingen hjälp. Strax kommer dock personal som insisterar på att hon ska ligga och övervakas i 20-30 min innan de kan undersöka henne. Din mor vill ha lustgas. Det får hon inte.

Efter ungefär 10 minuter och ett antal värkar pallar hon inte mer. Hon skriker. Jag tröstar. Hon SKRIKER. Jag trycker på larmknappen. Motvilligt eftersom jag vill vara till lags och lyda deras uppmaning att vänta en halvtimme. "Nu kommer dom när som helst", lugnar jag. Men det gör de inte. Det går många minuter, ännu ett larmknappsstryck och ytterligare ett par extremt starka smärtyttringar innan det kulminerar i ett primalskrik. "DEN ÄR PÅ VÄG UT UR MIG!" frustar hon fram mellan urlätena. Jag visualiserar en dreglande Alien med ännu en dreglande Alien i munnen som äter sig ut ur skrevet på din mammas byxor. Plötsligt är rädslan att den bilden ska bli verklighet mäktigare än viljan att vara till lags. Jag går raskt mot dörren. (Notera "går raskt", man vill ju inte ställa till en scen genom att springa och väsnas).

Jag behöver inte leta länge. Redan i dörren krockar jag med sköterskorna som givetvis hört skriken ända in i fikarummet, genom den massiva ljudväggen av evigt gnäll och tvångsmässigt snurrande teskedar som rör ner oförsvarliga mängder sockerbitar i kaffekoppar (Disclaimer: möjligtvis överdrivet för humoristisk effekt). Övervakningen avbryts och undersökningen inleds. Din mamma sitter fullt påklädd med byxorna i knävecken när det konstateras att det är dags. Igen ber hon om lustgas och den ena barnmorskan hinner börja säga något om att det inte är lönt nu innan den andra barnmorskan ser din mors blick och gör den, mycket sunda, bedömningen att det visst är lönt och ser till att få in en mobil tub omgående.

Anna får i sig lustgas. Vi får av henne kläderna. Hon får ur sig en bebis. Något förenklat men typ så. Ganska exakt en timme efter att jag klev in på MAS hade jag din lillasyster i famnen. Vis av tidigare erfarenheter svarar jag nu direkt "Nej, tack" på frågor om jag vill klippa navelsträngen eller kika på moderkakan. Däremot svarar jag "JA, flera gånger" på frågan som den ena barnmorskan ställer med ett lidande ansiktsuttryck: "Tryckte ni på larmet tidigare?". "Jag ser nu att vi har glömt koppla in det...".

Jag började skriva här till ett litet ofött foster. Nu måste jag ge mer eller mindre välfunna råd till två. Så här kommer det första: Jaga aldrig vildgrisar utan tillbörliga tillstånd och utrustning.

Trots

Med parkettgolvet som säng och äggkoppen som huvudkudde lägger du dig raklång ner. Ditt ansikte ömsom förvridet som i svåra plågor, ömsom snett sneglande upp mot köksbordet som för att kontrollera att uppträdet ger önskad effekt. Det gör det inte så du bestämmer dig för att öka insatsen. Du skriker så det skallrar i den nyligen vitmålade furuväggen och kastar huvudet så våldsamt bakåt att äggkoppen av plast skjuter iväg över köksgolvet och ditt bakhuvud landar med en dov duns i parketten. Vi hör hur du hittar en ännu outnyttjad decibel i skriket som nu, åtminstone delvis, beror på reell smärta. Vi tycker nästan synd om dig.

Du ligger på köksgolvet därför att du inte fått smeta smör i håret. Vänligt men bestämt sa din mor till dig att inte göra det. Du gjorde det ändå. När du skulle göra det igen tog jag tag i din hand och sa "Nej!". Då välte du ut mitt fulla mjölkglas. Det gjorde din mor upprörd varpå hon sa åt dig att lämna bordet. Hon drog ut stolen åt dig. Du tittade på henne med förundrad min. På mig. Därefter klättrade du ner och påbörjade din scen. Scenen vi just nu bevittnar med skräckblandad förtjusning.

Folk säger att det är tvåårstrots. Och det är möjligt. Men jag ser det som den stora krigsscenen på slutet i en äventyrsfilm. Kampen mellan det onda och det goda. Där allt ser ut att gå åt helsike innan de goda hittar nya oanade krafter (Eller en trollkarl. Eller stora, levande, förbannade träd. Eller både och.) och vänder allting till sin fördel för att nå det slutgiltiga målet - ett lyckligt slut. Du är Sauron. Eller åtminstone blir du det om du inte får din vilja igenom. Din mor och jag är hobbitarna som måste hålla ihop för att rädda världen från det du blir om du får härja fritt de närmaste åren. Du är Gollum. Du är Smeagol. Du är vår Preciousss...

Nu har den här Sagan om ringen-liknelsen gått alldeles över styr, märker jag. Min poäng är att du beter dig oacceptabelt emellanåt. Ett riktigt litet monster är du. Och vårt jobb som föräldrar är att försöka förhindra detta. Så mitt råd till dig är helt enkelt; res dig upp från golvet, hämta en trasa och torka upp mjölken.

Nu sket du i den bruna skon (homage till Fredrik Backman)

För några år sedan började vår umgängeskrets gifta sig. Det krävde att jag steppade upp min garderob till nästa nivå- vuxen. Jag köpte då en kostym, skjorta med manschettknappar och ett par bruna loafers i mocka. Som jag älskar de skorna. Så mycket att vi började med "fin-fredag" på jobbet så jag fick en ursäkt att använda dem åtminstone en gång i veckan.

I lördags lockades jag till hallen av din mors hysteriska skrattande. Jag vet att jag har en tendens att överdriva men just nu gör jag det inte. Hon skrattade hysteriskt. Så att hon fick kämpa med att få in frisk luft i lungorna och inte dö. Hon låg på golvet och såg ut att vara i svåra plågor så mycket skrattade hon. Du skrattade inte. Du såg väldigt oförstående och inte så lite skamsen ut där du stod i all din nakna nerbajsade prakt, tittade på mig, och sa "oj". I en av mina bruna mockaloafers låg ditt bajs.

Jag tittade på skon, jag tittade på dig och jag tittade på bajset. Efter en snabb värdering av situationen plockade jag upp skon i hälen med de yttersta spetsarna av min tumme och pekfinger och skyndade till tvättstugan. Det var ingen tvekan om vem eller vad som tog mest skada av att vada i avföring. Jag skrubbade närapå bort innersulan för att få bort den beklagliga missfärgningen. Jag sprayade med allt kemikaliedoftande tvättskrubben hade att erbjuda för att få bort den obehagliga odören. Men bajset har satt sig på hjärnan. Synen och lukten blir så verklig och påtaglig, vid blotta tanken, att loafern numera är omöjlig att använda. Den är död för mig.

Jag vill att du kommer ihåg detta när jag om några år missfärgar din favorittröja i tvätten, när mamma backar över din trehjuling på uppfarten eller när vi behåller ipaden du skulle fått i julklapp för vi inte kan komma överens om vilket program vi ska somna till och därför behöver titta på olika sidor av sängen. Kom då ihåg. Det var du som började.

Den store Frank Sinatra sa en gång, fritt översatt, "om du inte kan ge bort det du äger, då äger du inte det... det äger dig."

Tiderna de förändras del 2

Mellan blossen på den för två kronor styckköpta cigaretten radade jag upp mina tunga argument. Eller "radade" är en lätt överdrift. "Tunga" en ren lögn.

– Men barnen kommer ju att bli mobbade fattar du väl? Är det inte jobbigt nog att växa upp utan att ha två pappor eller två mammor?

Rökrutan utanför gymnasieskolan var belägen på grusvägen längs ån mellan huvud- och estetbyggnaden. Där samlades lärare och elever på lika villkor i en gemensam kamp mot samhällets konformitet genom att avnjuta ett av de sista lagliga gifterna.

– Så du menar att risken att bli mobbad är viktigare att ta hänsyn till än att barn kan räddas undan misär och död? Viktigare än att växa upp tryggt och veta att man är älskad och önskad? Viktigare än att vi ska ha samma rättigheter och skyldigheter oavsett etnisk eller sexuell bakgrund?

Regnet duggade och det var rått i luften. Höst, förmodligen, och min första termin på gymnasiet. Jag var nu gammal nog att gå i skolan frivilligt, men inte ännu gammal nog att på riktigt förstå.

– Man kan bara få barn om man är en man och en kvinna, det är ju så vi är skapade. Så har det alltid varit!

Jag fimpade ciggen i det blöta gruset och tittade förväntansfullt på min meningsmotståndare. Inte kan hon väl förneka både natur och historia.

– "Så har det alltid varit"? Du är alltså emot utveckling? Att saker förändras? Då tycker jag du ska sätta dig i din hästdragna vagn och åka tillbaka till stenåldern medan jag stannar här och njuter av nymodigheter som allmän rösträtt, gratis utbildning och bussen hem till Hammar.

Hon blåste ut röken från sin smala, handrullade cigarett i mitt ansikte innan hon trampade ner den i leran med sina Doc Martens-kängor. Sen gick hon tillbaka in på SO:n. Jag följde efter.

Idag hör jag sällan argument mot att homosexuella ska få skaffa barn. För tiderna de förändras. Folk förändras. Förutsättningar förändras. Samhället förändras. Vi lever inte på stenåldern, på 30:talet eller 1997. Vi är inte alla alltid 16:åringar som röker av mindervärdeskomplex snarare än beroende. Vi kan inte fortsätta hävda att något ska bestå för att det alltid varit så.

Därför är det så sjukt tröttsamt att än en gång läsa om "negerbolls"-debatten. Det finns inte ett enda vettigt argument för att fortsätta använda uttrycket. Särskilt inte "så har det alltid hetat". Samtidigt finns det inget förbud så det är fritt fram att använda det för alla personer som anser att det är viktigare att bevara våra traditioner, hur förlegade och dumma de än är, än att behandla våra medmänniskor med respekt.

Du kan inte stoppa utveckling men du kan utvecklas.

Man kan fria på många sätt– det här är berättelsen om ett

En halvtimme har passerat sedan tolvslaget. En mörkhårig skönhet sitter i en soffa i Hässelby villastad tillsammans med två andra nyårsfirare. Hon fullständigt skiner. Kanske är det graviditeten, kanske att hon har en föraning om vad som komma skall, kanske för att hon sitter i ljuskäglan från den oerhört övervärderade kandelabern. Upp från källaren kliver ett glatt gäng, några med nerverna på utsidan. Gänget bär på en gitarr, en ukulele och en vision om ett storslaget frieri. "Nu blir det uppträde" hörs en röst ringa ut i rummet. Jag känner igen rösten. Den är min.

Jag har visualiserat frieriet till din mor otaliga gånger, ena gången mer grandios än nästa. Ända sedan jag såg en youtube-video med världens första mim-frieri för flera år sedan visste jag att det måste vara något utöver det vanliga. Gärna med många inblandade, flera överaskningsmoment och med mig i huvudrollen görande något hon aldrig trodde jag klarade av. Snart står det klart att jag ska lära mig spela gitarr och framföra en låt som gick varm när vi var unga, nyförälskade och på varsin sida av inte ett, men två, världshav. Om jag kunde övertala några vänner att ställa upp så skulle idén uppfylla alla tre av mina uppsatta krav. Så fick det bli.

Det måste ske på nyårsafton. Vi firar vår årsdag då och vad bättre än att ha ett bröllop på den enda dagen på året då alla redan är uppklädda och laddade för fest. En del problem infinner sig. Tiden går och jag spelar inte gitarr. Jag kontaktar inte mina vänner för att informera om deras roll i det hela. Jag köper ingen ring för jag vet inte vilken storlek hon har, har ingen aning om vilken smak hon har och jag har inga pengar. Plötsligt är det mitten av december och bara två veckor till go-time.

Lätt panikslagen. Jag frågar Mathias på jobbet om han kan lära mig låten. "Inga problem", svarar han. Jag messar Robert och Ida och frågar om de kan ställa upp med komp-instrument och bakgrundssång. "SÅKLART ATT VI VILL STÄLLA UPP!" följt av fyra emojis med hjärt-ögon, svarar Ida. Första dagen på julllovet åker du och jag till Svedala så jag kan lära mig ackorden. Mathias visar mig ett förenklat F-ackord för jag klarar inte av det vanliga, han markerar i texten var jag ska byta ackord och han fyller mig med goda råd och självförtroende. När vi kommer hem igen kämpar jag hårt med att få dig att somna för att jag ska kunna öva. Jag övar fyrtiofem minuter sen gör fingertopparna ont och jag är hungrig.

Snart är din mor hemma och nästa dag åker vi till dina morföräldrar i Nyköping för att fira jul. Dagarna fortlöper utan en enda minuts övande men jag är fortfarande full av förtroende. Jag har ju ett par dagar på mig uppe i Stockholm. Väl där behöver vi en ny sträng till gitarren. Vi kör till en adress i Hässelby gård som enligt Eniro erbjuder tjänsten vi söker men vi hittar ingen skylt och får inget svar när vi ringer. Soundkilla verkar ha semesterstängt. Färden fortsätter mot ett mer etablerat etablissemang där vi finner både skylt, ingång och en långhårig kille i kassan. Killen berättar att vi bör byta alla strängarna men att han inte har tid att göra det. "Kan vi göra det själva?", undrar vi. "Förmodligen", svarar han. "Nog bäst att köpa en ukelele då också, att ha som back-up om det går åt helsike med strängarna", säger jag. Killen i kassan frågar vad det är vi ska göra och jag svarar att jag ska fria. Då får vi vår första förlovningspresent av killen i kassan. Ett plastverktyg för omsträngning av gitarrer.

Hemma lyckas Robert stränga om gitarren. Nästan i alla fall. När han spelar på den efteråt smäller det till och den smalaste strängen flyger iväg genom rummet. Vi funderar ett tag och bestämmer oss sedan för att försöka sätta tillbaka den gamla strängen. Det lyckas. Nu börjar jag nöta ackorden men jag måste göra det på ett sätt som inte avslöjar att jag övar på just den låten så det blir mest att jag flyttar fingrarna fram och tillbaka över de vassa stålsträngarna. Sakta men säkert blir jag säkrare. Snart kan jag skifta mellan ackorden utan större störningar och jag lyckas få upp tempot till där jag vill ha det. Samtidigt lär sig Robert spela ukelelen mest för skojs skull, för att eventuellt kompa och komplettera mitt gitarrspel och min sång. Min sång ja. Just när jag tror att allt kommer ordna sig så kommer sjungandet och förstör. Jag kan omöjligt koncentrera mig på båda sakerna samtidigt. När jag öppnar munnen fryser fingrarna fast och jag har inte tid att träna mer. Det är nyårsafton och gästerna kommer strax.

Jag planerar att göra det mellan förrätten och huvudrätten och smyger ner i källaren med Robert för att testa plan b; han spelar ukelele och jag sjunger alla verser utom sista då jag plockar fram gitarren och klämmer fram textraderna mellan ackordbytena. Det låter helt okej på detta viset också och får vi bara med oss Ida på ett genrep så är vi redo att köra. Men krabban till förrätt gör mig illamående och barnen vill inte gå och lägga sig så tiden springer iväg. Plötsligt är alla ute för att se fyrverkerierna skjuta in det nya året. Alla utom jag och din mor. Hon är trött och frusen, jag är nervös. Jag vet att om det ska ske, måste det ske nu så när Robert och Ida kommer in i huset släpar jag ner dem i källaren och river av låten två gånger i rask takt. Sen går vi upp för trappan och in i vardagsrummet.

Sa jag uppträde? Va fan, det betyder ju bråk, hinner jag tänka innan jag abrubt kastas in i däret och dået genom ukulelens muntra ackordföljd som Robert påbörjar bakom mig. "I had to leave you and go away but I think about you everyday, In the morning and in the afternoon I wish that I could see you soon", sjunger jag i vad jag uppfattar som i takt och kanske till och med i rätt tonart. Den mörkhåriga skönheten ler brett och hennes ögon börjar tåras. Men det märker jag inget av. Jag har fullt sjå med att komma ihåg vad jag ska sjunga och när jag ska sjunga det. "How long til you can see her?" sjunger Ida och jag noterar att hennes röst låter bra, som någon som kan sjunga, innan jag svarar "the sooner the better". "Do you think she will wait for you?" fortsätter Ida som en Idol-deltagare varpå jag replikerar "There's no way to say and there is nothing I can do", som någon som blivit bortklippt ur Klippan karaoke. Ukulelen tystnar och jag fattar gitarren. C-ackord:"Now that you are" F-ackord: "across from me" C: "I wonder if you're my" G: "bride to be" C: "if I were to ask would you say" F: "I do?" G: "'Cause I really wish I could" C: "Marry you"... Jag lägger ifrån mig gitarren, går ner på ett knä och frågar den mörkhåriga skönheten om hon vill följa med och köpa ringar på måndag. Jag uppfattar inte hennes svar men hon ser väldigt glad ut så jag kysser henne. Hon besvarar kyssen och utan en ring att glida på hennes finger får det det duga som ett "ja" idag.  

Meddelande till tågresenärer

På pågatågens tv-skärmar rullar nu oerhört pedagogiska filmsnuttar om tågvett, riktat till resenärer. Gröna gubbar representerar hur du ska bära dig åt. Gröna gubbar går inte alla in genom samma dörr utan sprider ut sig till tågets många ingångar och gröna gubbar låter alltid avstigande stiga av innan påstigande påbörjar påstigning. Röda gubbar gör inget av det där.

Häromdagen satt jag bredvid en röd gubbe. Den röda gubben var en ung, välklädd kvinna som gav ett propert intryck, förmodligen en student och således välsignad med ett visst mått av intelligens, dryftade jag mig att tänka. Men ack så fel jag hade. Dum som en sten började hon stirra på mig redan när dörren från tysta kupén öppnades och en person rörde sig i riktning mot utgången. Jag kände hur hennes dumma, döda ögon frenetiskt fokuserade på sidan av mitt ansikte och jag visste direkt vad hon var ute efter. Hon ville att jag skulle resa mig och släppa ut henne. Hennes rädsla för att bli fast invid fönstret, med denne orubblige man som är jag, var påtaglig.  Jag var allt som satt mellan henne och vad det nu var hon skulle göra som var så jäkla brådskande att hon kände behovet att lämna sittplatsen fem minuter innan vi anlände till destinationen. En destination som jag för övrigt också skulle av på.

Så jag satt orörlig och stirrade rakt fram. Oerhört onaturlig. Rakryggad och rigid. Uppfylld av den självgodhet som bara en vit, nästan medelålders, man, kan uppbåda när han är övertygad om att han lär någon en livsviktig läxa. Men hennes brännande blick smälte min ståndaktiga hållning som en upphettad tennsoldat och jag vände mig mot henne, såg de där desperat vädjande ögonen (inte alls så dumma och döda som jag föreställt mig bara 10-15 sekunder tidigare) och gick henne till mötes. Jag tog min plats i kön bland de andra lämlarna och förbannade min veka karaktär allteftersom trängseln tvingade svetten tränga genom mitt första lager kläder. Också när den hastiga inbromsningen kastade mitt huvud långt in i nackhåren på den Kristina Lugn-liknande kvinnan framför mig.

Det är obegripligt att så många människor på tåg väljer att sätta sig i så intima situationer för att på sin höjd tjäna en handfull sekunder. Och än värre att man inte litar på att medresenären reser sig när det blir dags. Men värst av allt är att Skånetrafiken inte har en grön gubbe-film för det här.

Och ni röda gubbar som fortfarande försöker gå in i tågvagnen samtidigt som folk håller på att gå ut. Om dumhet var straffbart vore ni dödsdömda.

Var inte den röda gubben!