På pågatågens tv-skärmar rullar nu oerhört pedagogiska filmsnuttar om tågvett, riktat till resenärer. Gröna gubbar representerar hur du ska bära dig åt. Gröna gubbar går inte alla in genom samma dörr utan sprider ut sig till tågets många ingångar och gröna gubbar låter alltid avstigande stiga av innan påstigande påbörjar påstigning. Röda gubbar gör inget av det där.
Häromdagen satt jag bredvid en röd gubbe. Den röda gubben var en ung, välklädd kvinna som gav ett propert intryck, förmodligen en student och således välsignad med ett visst mått av intelligens, dryftade jag mig att tänka. Men ack så fel jag hade. Dum som en sten började hon stirra på mig redan när dörren från tysta kupén öppnades och en person rörde sig i riktning mot utgången. Jag kände hur hennes dumma, döda ögon frenetiskt fokuserade på sidan av mitt ansikte och jag visste direkt vad hon var ute efter. Hon ville att jag skulle resa mig och släppa ut henne. Hennes rädsla för att bli fast invid fönstret, med denne orubblige man som är jag, var påtaglig. Jag var allt som satt mellan henne och vad det nu var hon skulle göra som var så jäkla brådskande att hon kände behovet att lämna sittplatsen fem minuter innan vi anlände till destinationen. En destination som jag för övrigt också skulle av på.
Så jag satt orörlig och stirrade rakt fram. Oerhört onaturlig. Rakryggad och rigid. Uppfylld av den självgodhet som bara en vit, nästan medelålders, man, kan uppbåda när han är övertygad om att han lär någon en livsviktig läxa. Men hennes brännande blick smälte min ståndaktiga hållning som en upphettad tennsoldat och jag vände mig mot henne, såg de där desperat vädjande ögonen (inte alls så dumma och döda som jag föreställt mig bara 10-15 sekunder tidigare) och gick henne till mötes. Jag tog min plats i kön bland de andra lämlarna och förbannade min veka karaktär allteftersom trängseln tvingade svetten tränga genom mitt första lager kläder. Också när den hastiga inbromsningen kastade mitt huvud långt in i nackhåren på den Kristina Lugn-liknande kvinnan framför mig.
Det är obegripligt att så många människor på tåg väljer att sätta sig i så intima situationer för att på sin höjd tjäna en handfull sekunder. Och än värre att man inte litar på att medresenären reser sig när det blir dags. Men värst av allt är att Skånetrafiken inte har en grön gubbe-film för det här.
Och ni röda gubbar som fortfarande försöker gå in i tågvagnen samtidigt som folk håller på att gå ut. Om dumhet var straffbart vore ni dödsdömda.
Var inte den röda gubben!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar