Man kan fria på många sätt– det här är berättelsen om ett

En halvtimme har passerat sedan tolvslaget. En mörkhårig skönhet sitter i en soffa i Hässelby villastad tillsammans med två andra nyårsfirare. Hon fullständigt skiner. Kanske är det graviditeten, kanske att hon har en föraning om vad som komma skall, kanske för att hon sitter i ljuskäglan från den oerhört övervärderade kandelabern. Upp från källaren kliver ett glatt gäng, några med nerverna på utsidan. Gänget bär på en gitarr, en ukulele och en vision om ett storslaget frieri. "Nu blir det uppträde" hörs en röst ringa ut i rummet. Jag känner igen rösten. Den är min.

Jag har visualiserat frieriet till din mor otaliga gånger, ena gången mer grandios än nästa. Ända sedan jag såg en youtube-video med världens första mim-frieri för flera år sedan visste jag att det måste vara något utöver det vanliga. Gärna med många inblandade, flera överaskningsmoment och med mig i huvudrollen görande något hon aldrig trodde jag klarade av. Snart står det klart att jag ska lära mig spela gitarr och framföra en låt som gick varm när vi var unga, nyförälskade och på varsin sida av inte ett, men två, världshav. Om jag kunde övertala några vänner att ställa upp så skulle idén uppfylla alla tre av mina uppsatta krav. Så fick det bli.

Det måste ske på nyårsafton. Vi firar vår årsdag då och vad bättre än att ha ett bröllop på den enda dagen på året då alla redan är uppklädda och laddade för fest. En del problem infinner sig. Tiden går och jag spelar inte gitarr. Jag kontaktar inte mina vänner för att informera om deras roll i det hela. Jag köper ingen ring för jag vet inte vilken storlek hon har, har ingen aning om vilken smak hon har och jag har inga pengar. Plötsligt är det mitten av december och bara två veckor till go-time.

Lätt panikslagen. Jag frågar Mathias på jobbet om han kan lära mig låten. "Inga problem", svarar han. Jag messar Robert och Ida och frågar om de kan ställa upp med komp-instrument och bakgrundssång. "SÅKLART ATT VI VILL STÄLLA UPP!" följt av fyra emojis med hjärt-ögon, svarar Ida. Första dagen på julllovet åker du och jag till Svedala så jag kan lära mig ackorden. Mathias visar mig ett förenklat F-ackord för jag klarar inte av det vanliga, han markerar i texten var jag ska byta ackord och han fyller mig med goda råd och självförtroende. När vi kommer hem igen kämpar jag hårt med att få dig att somna för att jag ska kunna öva. Jag övar fyrtiofem minuter sen gör fingertopparna ont och jag är hungrig.

Snart är din mor hemma och nästa dag åker vi till dina morföräldrar i Nyköping för att fira jul. Dagarna fortlöper utan en enda minuts övande men jag är fortfarande full av förtroende. Jag har ju ett par dagar på mig uppe i Stockholm. Väl där behöver vi en ny sträng till gitarren. Vi kör till en adress i Hässelby gård som enligt Eniro erbjuder tjänsten vi söker men vi hittar ingen skylt och får inget svar när vi ringer. Soundkilla verkar ha semesterstängt. Färden fortsätter mot ett mer etablerat etablissemang där vi finner både skylt, ingång och en långhårig kille i kassan. Killen berättar att vi bör byta alla strängarna men att han inte har tid att göra det. "Kan vi göra det själva?", undrar vi. "Förmodligen", svarar han. "Nog bäst att köpa en ukelele då också, att ha som back-up om det går åt helsike med strängarna", säger jag. Killen i kassan frågar vad det är vi ska göra och jag svarar att jag ska fria. Då får vi vår första förlovningspresent av killen i kassan. Ett plastverktyg för omsträngning av gitarrer.

Hemma lyckas Robert stränga om gitarren. Nästan i alla fall. När han spelar på den efteråt smäller det till och den smalaste strängen flyger iväg genom rummet. Vi funderar ett tag och bestämmer oss sedan för att försöka sätta tillbaka den gamla strängen. Det lyckas. Nu börjar jag nöta ackorden men jag måste göra det på ett sätt som inte avslöjar att jag övar på just den låten så det blir mest att jag flyttar fingrarna fram och tillbaka över de vassa stålsträngarna. Sakta men säkert blir jag säkrare. Snart kan jag skifta mellan ackorden utan större störningar och jag lyckas få upp tempot till där jag vill ha det. Samtidigt lär sig Robert spela ukelelen mest för skojs skull, för att eventuellt kompa och komplettera mitt gitarrspel och min sång. Min sång ja. Just när jag tror att allt kommer ordna sig så kommer sjungandet och förstör. Jag kan omöjligt koncentrera mig på båda sakerna samtidigt. När jag öppnar munnen fryser fingrarna fast och jag har inte tid att träna mer. Det är nyårsafton och gästerna kommer strax.

Jag planerar att göra det mellan förrätten och huvudrätten och smyger ner i källaren med Robert för att testa plan b; han spelar ukelele och jag sjunger alla verser utom sista då jag plockar fram gitarren och klämmer fram textraderna mellan ackordbytena. Det låter helt okej på detta viset också och får vi bara med oss Ida på ett genrep så är vi redo att köra. Men krabban till förrätt gör mig illamående och barnen vill inte gå och lägga sig så tiden springer iväg. Plötsligt är alla ute för att se fyrverkerierna skjuta in det nya året. Alla utom jag och din mor. Hon är trött och frusen, jag är nervös. Jag vet att om det ska ske, måste det ske nu så när Robert och Ida kommer in i huset släpar jag ner dem i källaren och river av låten två gånger i rask takt. Sen går vi upp för trappan och in i vardagsrummet.

Sa jag uppträde? Va fan, det betyder ju bråk, hinner jag tänka innan jag abrubt kastas in i däret och dået genom ukulelens muntra ackordföljd som Robert påbörjar bakom mig. "I had to leave you and go away but I think about you everyday, In the morning and in the afternoon I wish that I could see you soon", sjunger jag i vad jag uppfattar som i takt och kanske till och med i rätt tonart. Den mörkhåriga skönheten ler brett och hennes ögon börjar tåras. Men det märker jag inget av. Jag har fullt sjå med att komma ihåg vad jag ska sjunga och när jag ska sjunga det. "How long til you can see her?" sjunger Ida och jag noterar att hennes röst låter bra, som någon som kan sjunga, innan jag svarar "the sooner the better". "Do you think she will wait for you?" fortsätter Ida som en Idol-deltagare varpå jag replikerar "There's no way to say and there is nothing I can do", som någon som blivit bortklippt ur Klippan karaoke. Ukulelen tystnar och jag fattar gitarren. C-ackord:"Now that you are" F-ackord: "across from me" C: "I wonder if you're my" G: "bride to be" C: "if I were to ask would you say" F: "I do?" G: "'Cause I really wish I could" C: "Marry you"... Jag lägger ifrån mig gitarren, går ner på ett knä och frågar den mörkhåriga skönheten om hon vill följa med och köpa ringar på måndag. Jag uppfattar inte hennes svar men hon ser väldigt glad ut så jag kysser henne. Hon besvarar kyssen och utan en ring att glida på hennes finger får det det duga som ett "ja" idag.  

Meddelande till tågresenärer

På pågatågens tv-skärmar rullar nu oerhört pedagogiska filmsnuttar om tågvett, riktat till resenärer. Gröna gubbar representerar hur du ska bära dig åt. Gröna gubbar går inte alla in genom samma dörr utan sprider ut sig till tågets många ingångar och gröna gubbar låter alltid avstigande stiga av innan påstigande påbörjar påstigning. Röda gubbar gör inget av det där.

Häromdagen satt jag bredvid en röd gubbe. Den röda gubben var en ung, välklädd kvinna som gav ett propert intryck, förmodligen en student och således välsignad med ett visst mått av intelligens, dryftade jag mig att tänka. Men ack så fel jag hade. Dum som en sten började hon stirra på mig redan när dörren från tysta kupén öppnades och en person rörde sig i riktning mot utgången. Jag kände hur hennes dumma, döda ögon frenetiskt fokuserade på sidan av mitt ansikte och jag visste direkt vad hon var ute efter. Hon ville att jag skulle resa mig och släppa ut henne. Hennes rädsla för att bli fast invid fönstret, med denne orubblige man som är jag, var påtaglig.  Jag var allt som satt mellan henne och vad det nu var hon skulle göra som var så jäkla brådskande att hon kände behovet att lämna sittplatsen fem minuter innan vi anlände till destinationen. En destination som jag för övrigt också skulle av på.

Så jag satt orörlig och stirrade rakt fram. Oerhört onaturlig. Rakryggad och rigid. Uppfylld av den självgodhet som bara en vit, nästan medelålders, man, kan uppbåda när han är övertygad om att han lär någon en livsviktig läxa. Men hennes brännande blick smälte min ståndaktiga hållning som en upphettad tennsoldat och jag vände mig mot henne, såg de där desperat vädjande ögonen (inte alls så dumma och döda som jag föreställt mig bara 10-15 sekunder tidigare) och gick henne till mötes. Jag tog min plats i kön bland de andra lämlarna och förbannade min veka karaktär allteftersom trängseln tvingade svetten tränga genom mitt första lager kläder. Också när den hastiga inbromsningen kastade mitt huvud långt in i nackhåren på den Kristina Lugn-liknande kvinnan framför mig.

Det är obegripligt att så många människor på tåg väljer att sätta sig i så intima situationer för att på sin höjd tjäna en handfull sekunder. Och än värre att man inte litar på att medresenären reser sig när det blir dags. Men värst av allt är att Skånetrafiken inte har en grön gubbe-film för det här.

Och ni röda gubbar som fortfarande försöker gå in i tågvagnen samtidigt som folk håller på att gå ut. Om dumhet var straffbart vore ni dödsdömda.

Var inte den röda gubben!