Frustration

Jag är ingen TV-spelskille. Har aldrig varit. Men nu har vi lånat ett Nintendo WE av släktingar och Love tycker det är ganska kul. Häromdagen ville han spela Mario Cart. Jag var tveksam och förklarade att jag inte tyckte det var så kul för jag blir så sur och frustrerad när det går dåligt.

– Vad betyder frustrerad?

Jag blev lite ställd av frågan och kunde inte direkt komma på en vettig definition men sa något i stil med att det är när man blir arg och irriterad för att saker inte går som man vill eller planerat. Love lyssnade men väntade nog främst på att jag skulle tystna så att han kunde fortsätta tjata om Mario Cart. Vilket han gjorde lika säkert som att jag gav med mig och gick med på att spela en stund.

Vi satte igång spelet och lade som vanligt orimligt lång tid på att välja karaktär och fordonstyp. Första racet var jämt, både jag och Love tillhör vanligen startfältets bottenskikt och slåss mest om att undvika den förnedrande jumboplatsen som ger 0 poäng. Så även denna gång. Och när målet närmade sig hade Love den åtråvärda elfteplatsen och ett poäng i sin öppna hand. Han skulle bara knyta näven,  passera linjen och kasta den i luften. Istället körde han på ett bananskal, tappade kontrollen över karten och passerades av mig. Han togs över av känslor, slängde handkontrollen (ändå ganska kontrollerat i en mjuk kudde) och spydde galla över både spelet och sin egen oförmåga att spela det. Jag försökte få fram någon floskel om hur motgångar gör en starkare men hade svårt att formulera mig då jag samtidigt gapskrattade åt hans söta lilla ilska.

Han stormade ut ur vardagsrummet och stegade bestämt genom huset bort till sitt rum i andra änden där han dramatiskt drämde igen dörren. Jag väntade några minuter, för jag är inte bara pappa jag är pedagog också, innan jag gick dit, öppnade dörren och deklamerade:

– DET DÄR ÄR FRUSTRERAD!