Frustration

Jag är ingen TV-spelskille. Har aldrig varit. Men nu har vi lånat ett Nintendo WE av släktingar och Love tycker det är ganska kul. Häromdagen ville han spela Mario Cart. Jag var tveksam och förklarade att jag inte tyckte det var så kul för jag blir så sur och frustrerad när det går dåligt.

– Vad betyder frustrerad?

Jag blev lite ställd av frågan och kunde inte direkt komma på en vettig definition men sa något i stil med att det är när man blir arg och irriterad för att saker inte går som man vill eller planerat. Love lyssnade men väntade nog främst på att jag skulle tystna så att han kunde fortsätta tjata om Mario Cart. Vilket han gjorde lika säkert som att jag gav med mig och gick med på att spela en stund.

Vi satte igång spelet och lade som vanligt orimligt lång tid på att välja karaktär och fordonstyp. Första racet var jämt, både jag och Love tillhör vanligen startfältets bottenskikt och slåss mest om att undvika den förnedrande jumboplatsen som ger 0 poäng. Så även denna gång. Och när målet närmade sig hade Love den åtråvärda elfteplatsen och ett poäng i sin öppna hand. Han skulle bara knyta näven,  passera linjen och kasta den i luften. Istället körde han på ett bananskal, tappade kontrollen över karten och passerades av mig. Han togs över av känslor, slängde handkontrollen (ändå ganska kontrollerat i en mjuk kudde) och spydde galla över både spelet och sin egen oförmåga att spela det. Jag försökte få fram någon floskel om hur motgångar gör en starkare men hade svårt att formulera mig då jag samtidigt gapskrattade åt hans söta lilla ilska.

Han stormade ut ur vardagsrummet och stegade bestämt genom huset bort till sitt rum i andra änden där han dramatiskt drämde igen dörren. Jag väntade några minuter, för jag är inte bara pappa jag är pedagog också, innan jag gick dit, öppnade dörren och deklamerade:

– DET DÄR ÄR FRUSTRERAD!

Det finns inget som heter äckligt

Som jag skrivit tidigare var det här med att skaffa barn inget särskilt genomtänkt beslut. Det var mer av ett impulsköp. Alla andra hade ett och det verkade ju ball. Missförstå mig inte, det är utan tvekan det bästa ogenomtänkta beslut jag någonsin tagit, bra mycket bättre än när jag la halva sommarjobbslönen på ett par Evisu-jeans och ett par Dolce & Gabbana-kalsonger 2002. Men en följd av att det inte var så genomtänkt är att det mesta av mitt föräldraskap bygger på rena upprepningar av mina föräldrars. Det har fungerat bra tills häromdagen.

– Jag vill inte ha. Det är äckligt.

– Det finns inget som heter "äckligt"! svarar jag instinktivt med en röst som är min mors snarare än min egen.

– Bara "mindre gott", fyller din mamma i så vältajmat att man skulle kunna tro att vi suttit uppe på kvällarna och övat in det.

Du fortsätter bråka en stund men går till slut med på den nu ganska utslitna kompromissen som gör att ingen behöver tappa ansiktet totalt- du tar tre skedar till.

Följande kväll sitter du i badet med din syster och är precis i färd med att lära ut din fula ovana till henne.

– NEJ! skriker jag. Drick inte badvattnet, det är äckligt!

Det är inte första gången jag sagt de orden. Jag har sagt dem minst lika många gånger som du har badat. Du har också reagerat på många olika sätt efter tillsägelsen. Men aldrig så här. Du stannar upp i din rörelse, fixerar min blick med din och konstaterar kallt:

– Det finns inget som heter "äckligt"... Du för den blå plastkoppen mot munnen och tar en klunk. Sedan sänker du den sakta, ler och fortsätter:

– ...bara mindre gott.

Touché, min son, touché. Du vann slaget men kriget är långtifrån över. Det sägs att antingen vinner man eller lär man sig. Jag har lärt mig att tänka mig för innan jag oreflekterat slänger ur mig uppfostringsfloskler från 80:talet. Du kommer inte höra att du får fyrkantiga ögon av för mycket tv-tittande från mig. Inte heller att du kan fastna i en grimas för alltid. Och att du inte förvandlas till en ko om du dricker för mycket mjölk kan du säkert själv lista ut.

Mat kan absolut vara äcklig. Men inte min.

Ponnyn som med stor sannolikhet för en stund funderade på att löpa amok

Idag skulle du, min förstfödde, rida ponny. För 20 kronor fick man i maklig takt ledas runt en lätt kuperad bana på en ponnyrygg. Du verkade taggad. Din mor hade snackat upp upplevelsen till höjder nära på ouppnåliga för en liten ponny. Du fick på dig en hjälm och ställde dig i kö. Jag såg hur ditt mod sjönk i takt med att den sävliga ponnyn närmade sig. I andra änden av terrängen såg den liten ut men på nära håll tedde den sig enorm. Din mor lyfte upp dig på hästryggen och jag kan säga som så här; du såg inte ut att vara ett med djuret direkt, du saknade kentaur-aura. Ingen kentaura, så att säga. När ponnyn sen plötsligt gnäggade ljudligt brast det för dig. Du begravde ansiktet i händerna och upprepade "jag vill inte, jag vill inte" med panisk röst. Ponnyn gnäggade igen. Din mor fick hjälpa dig ner. Vi gick därifrån.

Jag sa inget där och då. Men jag vill berömma dig för ditt, förvisso instinktiva, men ändock distinkta handlande. Ponnyns gnägg var illavarslande. Och blicken sen. Den såg inte du. Men jag gjorde det. Dess svarta, valnötsformade ögon stirrade rakt in i min själ, ren ondska stod att finna i den där kalla, döda blicken. Jag hade tagit fram mobilen för att fotografera dig på det majestätiska djuret men sagda djur ville annorlunda. "En jävla instagrambild till och jag går bärsärk här. Tryck på knappen och testa mig. TESTA MIG!" förmedlade ponnyn med blicken. Jag testade. Den gnäggade. Det var all bekräftelse jag behövde på att den menade allvar med sitt hot. Jag har sett Tyke- elefanten som löpte amok på svtplay och känner nog igen ett djur balanserande på bristningsgränsen när jag ser det. Visst, ponnyn var ingen 5 ton tung afrikansk cirkuselefant men den hade utan tvekan gjort kaos med några veka treåringar och deras fogliga föräldrar. Din mor bar som sagt iväg med dig. Jag backade sakta ut ur hagen med ponnyns iskalla ögon fastnaglada i mig. Brydde mig inte ens om att be om pengarna tillbaka.

Du fyller tre år imorgon. Men du har redan lärt dig en av livets viktigaste läxor. Nämligen den att man aldrig kan vara nog försiktig, bakom varje hörn lurar livsfara.

Skoja bara. Du var en mespropp idag. Men det är okej, jag gillar inte heller hästar och vill gärna slippa spendera dina (eller din systers) ungdomsår i illa isolerade, illaluktande lador runtom i landet. Grattis i förskott!

Broccolins mindre kända egenskap

Ni fyller snart år. Tre och ett. Men framför allt fyller ni min tid. Det kom smygande liksom. När någon frågade hur det var att få en unge till så svarade jag mekaniskt "äh det är ingen skillnad direkt, den lilla ligger ju ändå bara där". Och visst låg den lilla bara där, det gör du mest fortfarande trots att du nästan är ett förresten. Och "de kommer ju så bra överens, Love är jättefin mot lillasyster". Men ändå, trots att två inte var mycket jobbigare än en, lyckades jag inte komma iväg till träningen en enda gång på ett halvår. Jag lyckas inte forcera dörren till tvättstugan som barrikaderas av tvätthögar så gamla att de minns Bush-administrationen med värme. Jag kan inte för mitt liv minnas vilken kanal Sportnytt går på men det spelar ingen som helst roll för jag är inte vaken 22 ändå. Det är inte längre någon som frågar hur det är att ha en unge till. Jag antar att mitt grånande skägg är svar nog.

Jag har inte tid att ge några råd. Jag är inte i stånd att ge några råd. Och skulle jag mot bättre vetande låta ett råd undslippa mina läppar så gör man bäst i att ignorera det. Alla visioner jag en gång hade om min egen förträfflighet som förälder har vaporiserats. Jag är mina bästa stunder bra, oftast genomsnittlig och inte sällan usel. Imorse förstod jag att en av er höll på med fuffens men jag orkade inte resa mig ur soffan för att kolla. Inte förrän jag behövde påtår. Då passade jag på att ta en titt. "Jag har ritat" sa du. Och du ljög inte. Du hade i sanning ritat. Varenda möbel i rummet var täckt av blå tuschpenna. "Krokodiler. Dom är farliga", fortsatte du. Jag skrattade. Trots att vi bara dagen innan haft ett allvarligt snack om att man BARA ritar på ritpappret och INGEN ANNANSTANS så skrattade jag. Hjärtligt. Sen sa jag "fy dig" och gav dig saft att dricka i soffan. När du sedan satte saften på bordet framför mig så att jag inte såg det och välte ut det när jag vände mig om fick du däremot en rejäl avhyvling. "DET FÖRSTÅR DU VÄL ATT DU INTE KAN STÄLLA GLASET PÅ BORDET..!" började jag innan jag insåg att jag fick byta infallsvinkel. "HÄMTA PAPPER OCH HJälp pappa torka upp... Är du snäll?"

För länge sedan gav jag här rådet att äta mycket grönsaker. Vi har kämpat en del med det där och det har fungerat ganska bra tidigare. Men nu är det nog kört. När jag kom ut från en ganska omständlig läggning av lillasyster igår kom jag direkt till dukat bord. Er mamma hade slängt ihop en magnifik Pasta Alfredo med broccoli enligt Linas matkasses magiska recept. Hon la upp mat till dig men du protesterade när hon kom till broccolin. "Men du vet väl vad man blir om man äter broccoli" sa hon engagerat och spände sin högra bicep. Utan att missa en takt svarade du: "Ledsen".

Ännu en förlossningshistoria

När tjejen ska föda är man inte tuff. Det är man bara inte. Spelar ingen roll hur tuff du var bara veckor, dagar, minuter innan. Om du precis lagt in världens största baksnus eller byggt en egen grill i trädgården med bara drivved och stulna kopparledningar där du just i detta nu, på gigantiskt roterande grillspett, helsteker en vildgris som du smugit dig på i skogen och strypt ihjäl med dina bara händer medan du viskat sött nonsens i dess öra. Allt detta är egalt när du i rusningstrafik ska köra till sjukhuset med en krystvärkande kvinna bredvid dig.

Din mamma sitter i passagerarsätet fram. Stundtals. För det mesta bryggar hon av smärta med all vikt vilande på handtaget ovanför fönstret. Jag är rädd. Konstigt nog inte för att det ynkliga plasthandtaget ska brytas av hennes tyngd och bli dyrt att laga. Tvärtom är jag rädd för att hennes situation förvärras om den faktiskt lossnar. Alla som någonsin suttit fast i en bilkö vet att det kan vara frustrerande. Alla som gjort det med en kvinna som är 90 minuter från att bli tvåbarnsmamma vet att frustrerande är en känsla som lirar i känslornas korpdivision i jämförelse.

Men vi kommer fram. Jag släpper din mamma vid entrén så hon kan ragla in och få hjälp medan jag letar parkering. När jag kommer har hon precis fått ett rum men ingen hjälp. Strax kommer dock personal som insisterar på att hon ska ligga och övervakas i 20-30 min innan de kan undersöka henne. Din mor vill ha lustgas. Det får hon inte.

Efter ungefär 10 minuter och ett antal värkar pallar hon inte mer. Hon skriker. Jag tröstar. Hon SKRIKER. Jag trycker på larmknappen. Motvilligt eftersom jag vill vara till lags och lyda deras uppmaning att vänta en halvtimme. "Nu kommer dom när som helst", lugnar jag. Men det gör de inte. Det går många minuter, ännu ett larmknappsstryck och ytterligare ett par extremt starka smärtyttringar innan det kulminerar i ett primalskrik. "DEN ÄR PÅ VÄG UT UR MIG!" frustar hon fram mellan urlätena. Jag visualiserar en dreglande Alien med ännu en dreglande Alien i munnen som äter sig ut ur skrevet på din mammas byxor. Plötsligt är rädslan att den bilden ska bli verklighet mäktigare än viljan att vara till lags. Jag går raskt mot dörren. (Notera "går raskt", man vill ju inte ställa till en scen genom att springa och väsnas).

Jag behöver inte leta länge. Redan i dörren krockar jag med sköterskorna som givetvis hört skriken ända in i fikarummet, genom den massiva ljudväggen av evigt gnäll och tvångsmässigt snurrande teskedar som rör ner oförsvarliga mängder sockerbitar i kaffekoppar (Disclaimer: möjligtvis överdrivet för humoristisk effekt). Övervakningen avbryts och undersökningen inleds. Din mamma sitter fullt påklädd med byxorna i knävecken när det konstateras att det är dags. Igen ber hon om lustgas och den ena barnmorskan hinner börja säga något om att det inte är lönt nu innan den andra barnmorskan ser din mors blick och gör den, mycket sunda, bedömningen att det visst är lönt och ser till att få in en mobil tub omgående.

Anna får i sig lustgas. Vi får av henne kläderna. Hon får ur sig en bebis. Något förenklat men typ så. Ganska exakt en timme efter att jag klev in på MAS hade jag din lillasyster i famnen. Vis av tidigare erfarenheter svarar jag nu direkt "Nej, tack" på frågor om jag vill klippa navelsträngen eller kika på moderkakan. Däremot svarar jag "JA, flera gånger" på frågan som den ena barnmorskan ställer med ett lidande ansiktsuttryck: "Tryckte ni på larmet tidigare?". "Jag ser nu att vi har glömt koppla in det...".

Jag började skriva här till ett litet ofött foster. Nu måste jag ge mer eller mindre välfunna råd till två. Så här kommer det första: Jaga aldrig vildgrisar utan tillbörliga tillstånd och utrustning.

Trots

Med parkettgolvet som säng och äggkoppen som huvudkudde lägger du dig raklång ner. Ditt ansikte ömsom förvridet som i svåra plågor, ömsom snett sneglande upp mot köksbordet som för att kontrollera att uppträdet ger önskad effekt. Det gör det inte så du bestämmer dig för att öka insatsen. Du skriker så det skallrar i den nyligen vitmålade furuväggen och kastar huvudet så våldsamt bakåt att äggkoppen av plast skjuter iväg över köksgolvet och ditt bakhuvud landar med en dov duns i parketten. Vi hör hur du hittar en ännu outnyttjad decibel i skriket som nu, åtminstone delvis, beror på reell smärta. Vi tycker nästan synd om dig.

Du ligger på köksgolvet därför att du inte fått smeta smör i håret. Vänligt men bestämt sa din mor till dig att inte göra det. Du gjorde det ändå. När du skulle göra det igen tog jag tag i din hand och sa "Nej!". Då välte du ut mitt fulla mjölkglas. Det gjorde din mor upprörd varpå hon sa åt dig att lämna bordet. Hon drog ut stolen åt dig. Du tittade på henne med förundrad min. På mig. Därefter klättrade du ner och påbörjade din scen. Scenen vi just nu bevittnar med skräckblandad förtjusning.

Folk säger att det är tvåårstrots. Och det är möjligt. Men jag ser det som den stora krigsscenen på slutet i en äventyrsfilm. Kampen mellan det onda och det goda. Där allt ser ut att gå åt helsike innan de goda hittar nya oanade krafter (Eller en trollkarl. Eller stora, levande, förbannade träd. Eller både och.) och vänder allting till sin fördel för att nå det slutgiltiga målet - ett lyckligt slut. Du är Sauron. Eller åtminstone blir du det om du inte får din vilja igenom. Din mor och jag är hobbitarna som måste hålla ihop för att rädda världen från det du blir om du får härja fritt de närmaste åren. Du är Gollum. Du är Smeagol. Du är vår Preciousss...

Nu har den här Sagan om ringen-liknelsen gått alldeles över styr, märker jag. Min poäng är att du beter dig oacceptabelt emellanåt. Ett riktigt litet monster är du. Och vårt jobb som föräldrar är att försöka förhindra detta. Så mitt råd till dig är helt enkelt; res dig upp från golvet, hämta en trasa och torka upp mjölken.

Nu sket du i den bruna skon (homage till Fredrik Backman)

För några år sedan började vår umgängeskrets gifta sig. Det krävde att jag steppade upp min garderob till nästa nivå- vuxen. Jag köpte då en kostym, skjorta med manschettknappar och ett par bruna loafers i mocka. Som jag älskar de skorna. Så mycket att vi började med "fin-fredag" på jobbet så jag fick en ursäkt att använda dem åtminstone en gång i veckan.

I lördags lockades jag till hallen av din mors hysteriska skrattande. Jag vet att jag har en tendens att överdriva men just nu gör jag det inte. Hon skrattade hysteriskt. Så att hon fick kämpa med att få in frisk luft i lungorna och inte dö. Hon låg på golvet och såg ut att vara i svåra plågor så mycket skrattade hon. Du skrattade inte. Du såg väldigt oförstående och inte så lite skamsen ut där du stod i all din nakna nerbajsade prakt, tittade på mig, och sa "oj". I en av mina bruna mockaloafers låg ditt bajs.

Jag tittade på skon, jag tittade på dig och jag tittade på bajset. Efter en snabb värdering av situationen plockade jag upp skon i hälen med de yttersta spetsarna av min tumme och pekfinger och skyndade till tvättstugan. Det var ingen tvekan om vem eller vad som tog mest skada av att vada i avföring. Jag skrubbade närapå bort innersulan för att få bort den beklagliga missfärgningen. Jag sprayade med allt kemikaliedoftande tvättskrubben hade att erbjuda för att få bort den obehagliga odören. Men bajset har satt sig på hjärnan. Synen och lukten blir så verklig och påtaglig, vid blotta tanken, att loafern numera är omöjlig att använda. Den är död för mig.

Jag vill att du kommer ihåg detta när jag om några år missfärgar din favorittröja i tvätten, när mamma backar över din trehjuling på uppfarten eller när vi behåller ipaden du skulle fått i julklapp för vi inte kan komma överens om vilket program vi ska somna till och därför behöver titta på olika sidor av sängen. Kom då ihåg. Det var du som började.

Den store Frank Sinatra sa en gång, fritt översatt, "om du inte kan ge bort det du äger, då äger du inte det... det äger dig."