Genetiska förutsättningar - en förvarning

Jag har haft några mindre komplex gällande mitt utseende under min uppväxt. Vissa saker som gnagt. Efter din farfar blev säljare fick han av någon anledning tillgång till enorma mängder choklad. Oavsett vad han sålde, om det så var ris eller kaffe, hade han förrådet fullt av Mars, Milka, Milky Way och en massa annat som inte nödvändigtvis började på Mmm. Med skammen tydligt talande på mina rodnande kinder tänker jag tillbaka på alla de gånger jag satt i hörnet av din farfars förråd, nedsläckt till kolmörker för att inte avslöja mina förehavanden, och slukade chokladbitar som att varje vore den sista, rädd att det bara var en tidsfråga innan jag blev tagen på bar gärning och tvingades sona mitt brott. Men jag blev aldrig tagen på bar gärning. Jag blev knubbig. När jag och min bästis bråkade och började kasta okvädingsord på varandra så var hans bästa på mig: "Hängbuksvin". (Bildgoogla gärna)

Vid ungefär samma tidpunkt var Dumbo en populär tecknad film. Den handlade om en elefant som hade så stora öron att han kunde använda dem som vingar och flyga. Ibland blev jag kallad Dumbo för att mina öron är ganska stora och något utstående. Jag minns särskilt en gång när jag precis hade klippt mig i en jättehäftig frilla med rakat på sidorna och längre på toppen. Det var supercoolt tyckte jag. Men i skolan dagen efter så var den första reaktionen jag fick: "Oj, jag visste inte att du hade så stora öron, det har man inte sett innan", från en av de populära tjejerna i årskursen över. Det har liksom fastnat och länge undvek jag att vara kortklippt på sidorna.

Knubbigheten och mina stora öron störde mig lite grann. Men jag hade också ett hemligt komplex som väldigt få vet om och ingen retade mig för. Jag har väldigt breda vrister. Där benet möter foten smalnar det inte av så där snyggt som det gör på de allra flesta andra.

Varför berättar jag nu det här, undrar du? Jo det är nämligen så här min son, att just nu är den enda fysiska likheten dig och mig mellan våra öron. Större än genomsnittet och karaktäristiskt utstickande. Du är också väldigt rund och jag är rädd att det kan ha något att göra med all choklad jag smyger till dig när din mamma inte tittar. Men vad värre är; när din mor köpte skor till dig häromdagen kom hon hem, smått förtvivlad, och sa att du fick nöja dig med det enda paret hon hade fått över din tjocka vrister.

Jag vet att det är tidigt men det kan vara en bra idé att redan nu börja utveckla en väldigt behaglig personlighet.

Vem kan stoppa mig när jag rullar fram?

Luciahelgen skulle din mor och jag bort. Hon fyllde 30. Jag hade bokat hotell och spa. Du skulle vara hos farmor och farfar fredag till söndag. Ett litet problem med att lämna bort dig var att du vägrat äta något annat bröstmjölk ett tag då. Med undantag för en kort helg, när du och jag var själva, så i hela ditt liv faktiskt. Flaskan förkastade du och pipmuggar dög bara till att drämma i bordet. Burkmat fungerade i några skedar men sedan blev du uttråkad, knep ihop munnen och tittade demonstrativt bort. Skulle man lyckas lura in en extra sked i munnen på dig, spottade du illmarigt ut den, avfyrade en blick fylld av avsky och började skrika som att du försökte tillkalla Socialtjänstens insatsstyrka.

Veckan innan lade vi således in dig på amningsavvänjning. Kall kalkon, utan nedtrappning. Det gick sådär. Du var ganska tjurig och nätterna utan mamma blev långa och besvärliga. För mig mest. Men det blev bättre och bättre dag för dag och till slut åt du tillräckligt för att jag inte skulle behöva ställa in din mors firande. Vi lämnade dig, stärkta av övertygelsen att du åtminstone inte skulle svälta ihjäl, men lätt tyngda av tanken att det kanske var första och sista gången vi skulle kunna lämpa av dig hos farföräldrarna.

När vi sedan satt på hotellrummet och väntade på välkomstkorgen med frukt och vin som inte redan stod där som jag hade hoppats passade vi på att ringa och kolla läget. Redan då hade din farmor med lätthet fått i dig en stor portion och vi kunde andas ut, luta oss tillbaka och njuta av helgen.

I den mån det gick att njuta när 30-årsfirandet sammanföll med södra Smålands och hela Blekinges industri- och verkstadsanställdas stora julbord. Aldrig tidigare har jag har hört så många  "höhö Persson var fan blev du av igår?" eller "Bengan, dig trodde jag inte man skulle få se här så dags" vid en och samma frukostbuffé. Inte heller har jag sett så många Jack Daniels-loggor i samma lokal, och då har jag ändå varit på Whiskeymässa. Och jag har definitivt aldrig tidigare varit med om att en 20 år äldre, gravt överserverad man med cigarill i mungipan, börjat ragga på din mor mitt i sittande romantisk middag. Med mig mittemot. 

Trots (eller tack vare) detta hade vi en väldigt härlig helg och körde nöjda och glada hem till farmor och farfar på söndagen. Där fick vi höra att du hade ätit allt med god aptit, sovit bra och knappt gnällt alls. Och så har det i princip fortsatt sedan den dagen. Ja den goda aptiten åtminstone. Som det ser ut nu vet jag inte om vi kommer att få skryta om att du lär dig gå, eller rulla, fram.

Så. Bli aldrig ihop med någon som fyller år i december.

Fånga dagen?

"De sade; en dag ska vi alla dö, jag sade; alla andra dagar ska vi inte det"

- Lorentz (Där dit vinden kommer)