Etiketter

söndag 12 april 2015

Egna initiativ

När vi gick hem från Folkets park idag sken du plötsligt upp och pekade upphetsat uppåt mot en husfasad. Din fascination för väggen verkade bero på att den täcktes av byggnadsställningar så jag sade "jaså du ska bli ställningsbyggare du" och slungades plötsligt tillbaka 15 år i tiden. 

Då, för 15 år sedan, sa en ställningsbyggarbas till mig "vi behöver folk som dig" och erbjöd mig sommarjobb. Nu hade jag redan ett, som isolerare på samma pappersbruk, och fick artigt avböja erbjudandet och fast jag så klart undrade vad "folk som mig" innebar, arbetsför kort och gott, blev jag självklart smickrad. Men säg den lycka som varar. Bara dagar senare hörde jag en arbetskamrat kritisera min arbetsförmåga bakom min rygg. Eller över mitt huvud för att vara exakt. Han hade skickat tillbaka mig till verkstaden för att hämta något vi behövde för att slutföra vårt arbete med att plåta ett innertak. Nerför liften till en avsats, vidare nerför en stege till en våning, flera trappor senare hoppade jag upp på cykeln för att cykla ett par minuter till tältet, lasta grejorna och upprepa proceduren. Nu tillbaka och uppåt. Halvvägs upp för sista stegen pausade jag för att hämta andan och kände genast igen jobbarkompisens röst: "...nä det e inte mycket me han, han står mest och väntar. Tar inga egna initiativ alls." Jag hängde kvar där, halvvägs upp på stegen, till jag var säker på att gubben inte skulle misstänka att jag hört något. Man vill ju inte skapa dålig stämning. 

Tar inga egna initiativ.

Innan jag tog min första stapplande steg på arbetsmarknaden så gav din farfar mig ett enda råd: Ta egna initiativ. Visst förstod jag innebörden av uttrycket i dess språkliga mening men att applicera det i verkliga yrkeslivet var inte det lättaste. Allting var nytt och man visste knappt hur man skulle göra det man blev tillsagd att göra, än mindre vad man skulle ta sig för när man var färdig med det. Jag kunde inte gärna börja riva gammal isolering eller lägga på ny där jag godtyckligt tyckte det fattades. Lika lite kunde jag ställa mig verkstaden och tillverka plåtdelar som inte skulle komma till någon användning.

Så jag gjorde bara vad jag blev tillsagd. Var noga med att alltid fråga om det var något annat jag kunde göra sedan, när det var klart. Något mer. När det inte fanns stod jag overksam och väntade på nya order. Precis som alla de andra. Därför kändes det så orättvist, det där svepande omdömet gubbfan gav mig när han trodde jag inte hörde. Jag var alltid i tid, jobbade dagar, kvällar och nätter utan att ifrågasätta eller gnälla och lärde mig hyfsat snabbt att utföra ett tekniskt godkänt arbete. Men ändå stod jag mest och väntade. Initiativlös. Ordvalet sårade allra mest. Det som enligt min far kännetecknade en duktig arbetare var precis det som jag saknade. 

Egna initiativ.

Tio år senare flyttade jag hit och fick jobb som betongarbetare i Citytunneln. Jag tillhörde en grupp bemanningsarbetare som skulle bistå de österrikiska tunnelbyggarexperterna som fått det ärofyllda updraget att borra sig genom centrala Malmö. Vi skulle ligga på ett gigantisk dressinliknande vidunder som spydde ut betong för oss att platta till. Vidundret hade dock havererat och var under reparation min första dag och vårt jobb var då att skära bort tejpbitar från rälshållarna. När vi hade gjort det så långt vi hade blivit tillsagda att göra det letade jag upp en kvast och började samla ihop skräpet vi lämnat efter oss. Då kom en stor, bullrig österrikare, som helt oironiskt älskade DJ Ötzi, fram och frågade barskt om jag var äldre. 

- Äldre?
- Ja, äldre. Äldre än de andra dönickarna. Hur gammal är du?
- 28. 
- Mmm, det märks, sa österrikaren och pekade på kvasten: - Eget initiativ.

Upprättelse till sist. Efter tio år, och lika många arbeten, fick jag äntligen höra de orden jag inte ens visste att jag längtat så innerligt efter och det kändes som att korken på en kolsyrad petflaska efter ett decenniums enträget skakande plötsligt lossades och exploderade i ett virrvarr av stolthet och glädje inom mig. Tio års skakande hade dock decimerat kolsyrekraften avsevärt och väl uppe i ansiktstrakten bubblade bara mungiporna upp, något högre än vad som bör anses proportionerligt i förhållande till komplimangen. Så med ett dumfånigt, obegripligt stort leende, fick jag fram ett "tack" varpå österrikaren med det blonderade Edvard Blom-skägget svarade "visst", vände och gick.

Så småningom ska du börja arbeta, högst troligen som ställningsbyggare, och jag vill att du ska veta att om du lyckas skaffa, och behålla, ett jobb, så räcker det gott för mig. Med ålder och erfarenhet kommer du automatiskt utveckla yrkesskicklighet. Men om du tvunget vill höja dig över medelmåttans grå massa så ta mitt råd: 

Ta egna initiativ. Ta en kvast.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar