Hans nya serie Derek överträffar allt han tidigare gjort. Den utspelar sig på ett ålderdomshem där Gervais spelar titelkaraktären som, i brist på passande neuropsykiatrisk funktionsnedsättnings-fack att stoppa honom i, får kallas en kuf. Hans bäste vän, och sambo, är hemmets vaktmästare och spelas (eller inte) briljant av idioten på resa- Karl Pilkington. Det är i grunden en humorserie och det är roligt nästan jämt men varje avsnitt tar små avstickare, bort från glädjen och skrattet, till frustrationen, ilskan, sorgen och tårarna. Den omedelbara närheten till döden och dödligheten som kommer av att handlingen förlagts till ett ålderdomshem öppnar upp för eftertanke kring hur man bör, och vill, leva sitt liv så länge man lever det. Samtidigt är alla karaktärer dysfunktionella på olika sätt men så totalt rätt på sin respektive plats att man som tittare känner hur man blir en bättre och mer tolerant människa för varje ny scen man tillskansar sig. När jag var ung och tittade på skateboard-filmer brukade jag pausa halvvägs när suget att skejta själv blev för stort. När jag tittar på Derek vill jag pausa för att gå ut och hjälpa grannen med matkassarna, en gamling över vägen och berätta för en udda yngling att den kommer att få det skitbra så fort den hittat sitt sammanhang.
I första säsongens andra avsnitt får åldershemmet besök av myndighetsmänniskor som ska undersöka möjliga nedskärningar. Derek får då frågan om han har diagnostiserats med autism vilket han inte har och sedan följdfrågan om han vill genomgå några tester för att ta reda på det varpå han svarar:
- If I am 'tistic, will I die?
- No, well at least we'd know.
- Would I have to go into hospital and do experiments on me?
- No.
- So would it change me in any way, would I still be the same person?
- Yes.
- Don't worry about it then.
Se Derek - bli en bättre människa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar