Där rök guldet

Din mamma kommer från en familj där begreppet "i tid" är något flytande och jag, din far, har för vana att gravt överskatta min förmåga att ta mig från punkt A (kalsongklädd i soffan) till punkt B (hel, fräsch och ren på sedan länge bestämd annan plats). Vi är "tidsoptimister". Ett uttryck du kommer höra uttalas med en något självgod och spjuveraktig ton, som att det vore något kroniskt men eftersträvansvärt tillstånd typ "hög ämnesomsättning". Låt dig inte luras. Punktlighet ÄR en dygd. Senfärdighet är respektlöst.

Jag medger att vi inte givit dig de bästa av förutsättningar. Och att du själv inte haft något att säga om den utsatta deadlinen. Problemet var ju att det var svårt att nå dig där inne, svårt att få till någon riktig tvåvägskommunikation genom den tunna delen som uppstått mellan din mammas sönderslitna magmuskler. Dessutom hade du ändå inte kunnat komma med någon vettig input i frågan då du ännu inte utvecklat någon kommunikationsförmåga att tala om och är flera år från att ha ens en grundläggande förståelse av begreppet "att vara i tid". Därför är det väl inte helt rättvist att lasta dig för det här.

Men du måste förstå att din mor och jag ser det här lite som en tävling. Du blev till ganska omgående efter beslutet tagits och redan där kände vi att vi var i täten. Sedan när vi satt på BVC-utbildningen var vi längst gångna av fyra par. Score! Gula ledartröjan på och vi defilerade hemåt. Dagen då du skulle ut kom, men inte du. Plötsligt började klungan närma sig bakifrån och efterhand som dagarna gick var de snart ikapp. Våra vänner Erikk och Sara gick förbi (stort grattis till Vincent än en gång!) och kvar ligger du lugnt dunkandes dina små fossingar i magväggen. Talande, då det är just väggen som är problemet, väggen du har gått in i. För vi är som längdskidlandslaget i VM-stafetten 2003. Din mor och jag är Södergren, Fredriksson och Elofsson som har gjort allt grovarbete och allt du behöver göra är att dyka upp på matchdagen men nej, inte ens det gör du. Och vet du vad det gör dig till? Det smärtar mig att säga det, mitt ännu ofödda barn, men du är Jörgen Brink. Jörgen j***a Brink.

Ja, jag vet att Jörgen Brink drabbades av hjärtflimmer och att det var ett under att han överhuvudtaget slutförde loppet. Men känslan jag fick i väntan på att han skulle glida ur den där lilla lilla skogsdungen är samma känsla som jag har nu. Var f*n blir han av? Det har väl inte hänt något? Är guldet i fara? Är HAN i fara? Brink överlevde och istället för att hånas och hängas ut i media ringdes SVT ner av människor som ville trösta honom.

Guldet är sedan länge förlorat. Nu väntar vi bara på tröstpriset.

Tre typer av människor

Ibland slås man av insikter, i mitt fall inte lika ofta som av boxhandskar, men ibland händer det. Senast nu i den gångna påskhelgen då hela din mammas närmaste familj ärade oss ett besök i smutsiga södern. Det var mormor, morfar, moster, morbror, din snart ingifta moster, gammelfaster- och farbror samt din mammas kusiner. Insikten jag nådde härstammade dock från ett tidigare tillfälle.

Det var en fredag som de flesta andra fredagar. Ljudanläggningen från Clas Ohlsson spelade ljuv musik från sin upphöjda plats på köksbordet, en svalkande dryck med kondensen förföriskt dansandes längs flaskhalsen likt en flicka på film som dansar för att bekosta sina universitetsstudier står framför mig på diskbänken och jag är just i färd med att finhacka en gul lök vilket är något av favoritgrenen i de kulinariska konsterna. Bara en liten bit bort står min svåger, din morbror, även han med kockkniv i högsta hugg. Jag ser i ögonvrån hur han skeptiskt ögnar kniven, som om han försöker fastställa någon slags maktbalans, klargöra vem som är alfahannen liksom. Givetvis blir jag nyfiken. Jag känner inte din morbror så väl ännu men av allt jag hört om honom att döma, och det jag lyckats utläsa i våra få och sporadiska möten har jag dragit slutsatsen att det är en man av must. En handlingskraftig karl helt enkelt och jag väntar med spänning på det som komma skall. Plötsligt vänder han sig mot mig och för kniven mot mitt ansikte med ninja-lik precision. 

- Är det okej om jag försöker fixa denna? frågar han på ett sätt som jag nästan kunnat tolka som försynt om jag inte visste att det yttrades av officeren som avfyrar kanoner i tätbebyggda områden och bygger det han behöver.

- Öööhh, fixa vad? frågar jag förvirrat tillbaka.

Han lägger kniven mot diskbänken med en tyngd ovanpå och rätar ut spetsen som varit böjd 90 grader rätt ut allt sedan din mor använde den för att bända loss frysta Dennis-korvar någon gång under studentåren i Växjö.

- Ååhh, säger jag imponerat. Och är verkligen imponerad.

- Har du ett brynstål? fortsätter han myndigt. 

- Javisst! svarar jag, lite väl entusiastisk över det faktum att jag inte bara vet vad ett brynstål är utan även var vi förvarar det och kastar mig på lådan, ger det till honom och undrar förväntansfullt vad som ska komma härnäst.

Med vana händer låter han knivseggen smeka brynstålet i taktfasta, nästan sexuella drag och jag kan inte slita blicken från skådespelet. Tiden står som still och allt runt omkring blir suddigt när tunnelseendet slår till och zoomar in på din morbrors vapenvana händer och stål som slipar stål. När han plötsligt slutar står jag kvar som hypnotiserad och ser hur han kör ett par testhugg i den grönsak som ligger framför honom på skärbrädan.

- Mhhmhmm, hummar han belåtet innan han åter vänder sig mot mig och frågar: - Har du fler knivar som behöver slipas?

Ryckt ur mitt dval-liknande tillstånd räcker jag lojt fram kniven i min hand och svarar: - Den här...

När jag får tillbaka kniven är den så vass att löken, av ren rädsla för smärtan den nyslipade eggen kan åsamka, faller i sönder i så fina bitar att det skulle ge nobelpriset om man upptäckte dem. För ett flyktigt ögonblick slås jag av tanken att detta med att slipa knivar är något jag själv borde ägnat mig åt under alla år av mosade tomatskivor och djupa skärsår orsakade av lite för mycket handkraft när löken ska skåras på diagonalen, men den tanken flyr vidare när hackar-glädjen fullständigt tar överhanden. Din morbror fortsätter sin slip-räd och när han lämnar lägenheten två dygn senare lämnar han ett arv, en me(n)talitet, ja kanske till och med en livsstil.

I den gångna påskhelgen var han som sagt åter på besök hos oss och jag erinrade mig den ovan nämnda händelsen och det var då den slog mig. Insikten. I världen finns det tre typer av människor: De som går runt och gnäller över hur slöa deras knivar är utan att någonsin göra någonting åt det, de som accepterar det faktum att knivarna är slöa och lär sig leva med det och slutligen, de som slipar den kniv som blivit slö. 

Jag vet vem jag vill vara. Jag vet vem jag vill att du ska bli. (Ingen press eller så, men om det inte framgick så är det den sistnämnda jag menar.)

Näthatare

Igår fastnade jag framför Trolljägarna på TV3. Det är Robert Aschberg som i sann TV3-anda konfronterar människor som betett sig illa, den här gången genom att skriva mer eller mindre olämpliga saker till andra människor på Internet. Tragiska typer som lever på samhällets botten vars enda ventil att lufta bitterheten är de otaliga kanaler som gjorts tillgängliga genom internet, kan tänkas. Tydligen inte om man ska tro programmet. Det är helt vanliga pojkar och flickor, män och kvinnor, gubbar och gummor. 

Som den första stackaren som konfronterades med sin "hade jag bott med honom hade jag mördat honom varje dag"-kommentar. En till synes, under den oskarpa ytan, helt vanlig kvinnorättskämpe som till och med är "en av dem som är mot sånt". "Mot vadå?", frågar Aschberg. "Näthat", svarar den nu gråtfärdiga tjejen som fram till för två minuter sedan såg sig själv som en sanningens och rättvisans röst i ett samhälle blint för förlegade strukturer och dold diskriminering. Hon kan inte förstå att det händer henne och när hon väl förstår ber hon att det inte ska filmas, "för sent" svarar Aschberg nonchalant och då ber hon att åtminstone få slippa synas. "Varför det", undrar Aschberg, mer av rutin än av nyfikenhet, "För att det är så jävla pinsamt".

Ja, det är jävligt pinsamt. Det blir liksom det när man med ena handen delar skiten ur Uppdrag Gransknings "Män som näthatar kvinnor" och med andra skriver att man upprepade gånger hade mördat en människa för att denne i en krönika hävdade att undersökningar visar att män generellt föredrar kurviga kvinnor framför modeindustrins rådande ideal. Att avslöjas som näthatare på bästa sändningstid är illa. Att avslöjas som hycklare är värre. 

Att programmet väljer att konfrontera just denna näthatande kvinna  när det finns så många andra, värre exempel både vad gäller formuleringar och frekvens, kan tyckas lite underligt. Men samtidigt belyser det hur vanligt det är. Hur lätt det är. Att sitta framför en text med ett innehåll så dumt att det får dig att koka inombords och så har du en direkt länk till upphovspersonen rakt framför dig. Det är så lätt att lämna några fränt nedplitade tecken om hur jävla dum i huvudet hen är, hur den förtjänar att sodomeras med vassa verktyg eller mördas upprepade gånger, det måste ju ändå markeras. Någon måste förmedla budskapet, det är internets förbannade skyldighet.

Nej det är det faktiskt inte. Och det är definitivt ingen rättighet. Kan man inte diskutera eller debattera på ett sakligt och sansat sätt så får man låta bli. Det är faktiskt också ganska lätt. Jag har en kompis som varje gång han drack starksprit blev extremt otrevlig. Sårade människor med ord, och med knytnävar, och gjorde sig allmänt omöjlig. Han slutade med spriten och dricker numera bara vin eller öl och kan därför umgås som folk, med folk. Själv kunde jag inte följa Paradise Hotel på TV för det väckte oönskade känslor i mitt inre och nu får jag hålla till godo med Trolljägarna. På samma sätt får väl näthataren undvika oliktänkande människor eller avvikande åsikter i internets samtliga former.

 Alla får vi offra något.   

Den nya världsordningen

Anna: Är det du som stänger badrumsfönstret hela tiden?

Jag: Ja.

Anna: Varför det?

Jag: För det blir tvärdrag, kallt och jag känner av allergierna.

Anna: Jag är varm. Ha det öppet.

Ibland är det inte vad man säger utan vem som säger det. Och när den säger det. Lär dig det.

Flera fredagar senare

Som jag skrev i ett av de allra första inläggen här så finns det en risk att du blev till mest bara för att jag extremt lätt påverkas av min omgivning. Ser jag något tillräckligt många gånger så kommer jag till slut skaffa det själv. Idag är det skägg, innan var det bootcut-jeans och snart blir det bebis. Alla andra har ju en. Eller flera. Och nu vill jag ha dig. Igår var papporna Per och Isac gräsänklingar med sina avkommor och jag blev på nåder inbjuden att umgås. Direkt kände jag att något fattades och så fort chansen dök upp fattade jag ett barn och lekte lite ansvarsfull förälder. Men kvällen fortlöpte och mina vänner försvann hela tiden iväg på olika pappa-relaterade äventyr medan jag satt ensam kvar i soffan lojt scrollandes min Facebook-feed. Det bör nämnas att Pelle erbjöd mig att byta Olles blöja men ni som följer bloggen vet att jag varit där, gjort det, och det räcker gott för nu. Jag vill liksom ha min egen lilla avfallscentral att ta hand om. Mitt alldeles egna hjälplösa knyte som jag kan leka ansvarstagande vuxen med. Jag vill verkligen ha dig nu. Kanske inte lika mycket som jag ville ha ett par lätt utsvängda mörktvättade Lee-jeans 2002. Men nästan.

Din mamma går mest bara hemma i väntans tider nu. Dagarna går inte fort när det enda man gör är byter sängkläder i en skrikande tom bebiskorg. Så nu ska jag överraska henne med några alkoholfria cider och ett  par väl valda från en av Sveriges främsta vardagsrealistiska poeter: Magnus Uggla. Sanningen om varför barn blir gjorda berättad till tonerna av min barndom. Håll till godo.

Magnus Uggla - Baby boom boom

Du dödade min bror

Din mamma är övertygad om att du är på väg ut ur henne nu. Att du bara inte hittat den gröna nödutgångsskylten ännu. Att du inte förstått att enda vägen upp är ner. Min inställning är något mer sansad. Men sen är det ju inte min mage du använder som klösbräda heller. När jag låg och tittade på hur du med dina rymningsförsök orsakade spöklika krusningar under din mammas utspända hud kom jag plötsligt att tänka på en rolig historia som min fantastiske mellanstadielärare Tomas berättade för oss.

Det var en prost och en prostinna som hade fått ihop det och efter ett tag blev prostinnan på smällen. Detta var givetvis stor skandal och inget någon av dem hade räknat med. Efter långa och förtvivlade diskussioner bestämde de sig för att gå till en spåkvinna för att åtminstone få reda på något om barnet. Väl där satt de spända och tysta när den gamla, beslöjade kvinnan tittade djupt in i sin spåkula.

- Hmmm, intressant, mycket intressant, muttrade spådamen.

- Vadå?! Vad ser du? Är det en son?, sa prostparet i kör.

- Ja det är en son. Men inte nog med det. Det är två söner, svarade gumman.

Ojojoj, tänkte prosten. Det var inte bra. Inte bra alls. Ett barn var svårt nog att dölja men två var stört när omöjligt. Om detta nu skulle bli officiellt var han tvungen att veta vilken typ av män sönerna skulle växa upp att bli. Så han frågade spådamen vars blick än en gång försvann långt in i glaskulan.

- Mmm ja, jag ser en pojke som går i sin pappas fotspår. Han växer upp och blir en högt aktad kyrkans man.

Det var hela denna härvans bästa nyhet tänkte paret och blev nästan lite positivt inställda till debaklet. 

- Den andre då, vad blir det av honom, frågade prosten som nu blivit nära nog förväntansfull.

Spåkvinnan såg sammanbiten ut och drog på svaret. Sakta och tveksamt sade hon:

- Jag ser en gitarr. Skrikande flickor framför en scen. En pojke som växer upp till en rockstjärna.

Prostparet drog efter andan och skrek i kör:

- Rockstjärna!? Är du säker? Prosten fortsatte med en lång harang om hur rockmusik var för moraliskt förtappade själar, att de var suputer och sodomiter hela bunten och hur det var fullkomligt oacceptabelt att föda upp en son bara för att bli till åtlöje i bygden.

De lämnade spådamen och gick hem under fullständig tystnad. Under flera dagar gick prosten och funderade men kunde inte hitta någon lösning på problemet. Men plötsligt slog det honom. Det var så självklart, så enkelt. Han tågade fram med stora kliv till prostinnan, stannade mitt framför henne och gav henne en rejäl spark i sidan av magen. Prostinnan föll ihop i plågor men höll tyst då hon förstod. Tystnaden var intakt ända tills något hördes inifrån magen. En raspig röst i rockig refräng:

- 🎼You killed my brother but you didn't kill me!

Det är alltid bra att ha ett klassiskt och tidlöst skämt i rockärmen. Särskilt ett som driver med både religion och kvinnomisshandel.