Tre typer av människor

Ibland slås man av insikter, i mitt fall inte lika ofta som av boxhandskar, men ibland händer det. Senast nu i den gångna påskhelgen då hela din mammas närmaste familj ärade oss ett besök i smutsiga södern. Det var mormor, morfar, moster, morbror, din snart ingifta moster, gammelfaster- och farbror samt din mammas kusiner. Insikten jag nådde härstammade dock från ett tidigare tillfälle.

Det var en fredag som de flesta andra fredagar. Ljudanläggningen från Clas Ohlsson spelade ljuv musik från sin upphöjda plats på köksbordet, en svalkande dryck med kondensen förföriskt dansandes längs flaskhalsen likt en flicka på film som dansar för att bekosta sina universitetsstudier står framför mig på diskbänken och jag är just i färd med att finhacka en gul lök vilket är något av favoritgrenen i de kulinariska konsterna. Bara en liten bit bort står min svåger, din morbror, även han med kockkniv i högsta hugg. Jag ser i ögonvrån hur han skeptiskt ögnar kniven, som om han försöker fastställa någon slags maktbalans, klargöra vem som är alfahannen liksom. Givetvis blir jag nyfiken. Jag känner inte din morbror så väl ännu men av allt jag hört om honom att döma, och det jag lyckats utläsa i våra få och sporadiska möten har jag dragit slutsatsen att det är en man av must. En handlingskraftig karl helt enkelt och jag väntar med spänning på det som komma skall. Plötsligt vänder han sig mot mig och för kniven mot mitt ansikte med ninja-lik precision. 

- Är det okej om jag försöker fixa denna? frågar han på ett sätt som jag nästan kunnat tolka som försynt om jag inte visste att det yttrades av officeren som avfyrar kanoner i tätbebyggda områden och bygger det han behöver.

- Öööhh, fixa vad? frågar jag förvirrat tillbaka.

Han lägger kniven mot diskbänken med en tyngd ovanpå och rätar ut spetsen som varit böjd 90 grader rätt ut allt sedan din mor använde den för att bända loss frysta Dennis-korvar någon gång under studentåren i Växjö.

- Ååhh, säger jag imponerat. Och är verkligen imponerad.

- Har du ett brynstål? fortsätter han myndigt. 

- Javisst! svarar jag, lite väl entusiastisk över det faktum att jag inte bara vet vad ett brynstål är utan även var vi förvarar det och kastar mig på lådan, ger det till honom och undrar förväntansfullt vad som ska komma härnäst.

Med vana händer låter han knivseggen smeka brynstålet i taktfasta, nästan sexuella drag och jag kan inte slita blicken från skådespelet. Tiden står som still och allt runt omkring blir suddigt när tunnelseendet slår till och zoomar in på din morbrors vapenvana händer och stål som slipar stål. När han plötsligt slutar står jag kvar som hypnotiserad och ser hur han kör ett par testhugg i den grönsak som ligger framför honom på skärbrädan.

- Mhhmhmm, hummar han belåtet innan han åter vänder sig mot mig och frågar: - Har du fler knivar som behöver slipas?

Ryckt ur mitt dval-liknande tillstånd räcker jag lojt fram kniven i min hand och svarar: - Den här...

När jag får tillbaka kniven är den så vass att löken, av ren rädsla för smärtan den nyslipade eggen kan åsamka, faller i sönder i så fina bitar att det skulle ge nobelpriset om man upptäckte dem. För ett flyktigt ögonblick slås jag av tanken att detta med att slipa knivar är något jag själv borde ägnat mig åt under alla år av mosade tomatskivor och djupa skärsår orsakade av lite för mycket handkraft när löken ska skåras på diagonalen, men den tanken flyr vidare när hackar-glädjen fullständigt tar överhanden. Din morbror fortsätter sin slip-räd och när han lämnar lägenheten två dygn senare lämnar han ett arv, en me(n)talitet, ja kanske till och med en livsstil.

I den gångna påskhelgen var han som sagt åter på besök hos oss och jag erinrade mig den ovan nämnda händelsen och det var då den slog mig. Insikten. I världen finns det tre typer av människor: De som går runt och gnäller över hur slöa deras knivar är utan att någonsin göra någonting åt det, de som accepterar det faktum att knivarna är slöa och lär sig leva med det och slutligen, de som slipar den kniv som blivit slö. 

Jag vet vem jag vill vara. Jag vet vem jag vill att du ska bli. (Ingen press eller så, men om det inte framgick så är det den sistnämnda jag menar.)