Din mamma kommer från en familj där begreppet "i tid" är något flytande och jag, din far, har för vana att gravt överskatta min förmåga att ta mig från punkt A (kalsongklädd i soffan) till punkt B (hel, fräsch och ren på sedan länge bestämd annan plats). Vi är "tidsoptimister". Ett uttryck du kommer höra uttalas med en något självgod och spjuveraktig ton, som att det vore något kroniskt men eftersträvansvärt tillstånd typ "hög ämnesomsättning". Låt dig inte luras. Punktlighet ÄR en dygd. Senfärdighet är respektlöst.
Jag medger att vi inte givit dig de bästa av förutsättningar. Och att du själv inte haft något att säga om den utsatta deadlinen. Problemet var ju att det var svårt att nå dig där inne, svårt att få till någon riktig tvåvägskommunikation genom den tunna delen som uppstått mellan din mammas sönderslitna magmuskler. Dessutom hade du ändå inte kunnat komma med någon vettig input i frågan då du ännu inte utvecklat någon kommunikationsförmåga att tala om och är flera år från att ha ens en grundläggande förståelse av begreppet "att vara i tid". Därför är det väl inte helt rättvist att lasta dig för det här.
Men du måste förstå att din mor och jag ser det här lite som en tävling. Du blev till ganska omgående efter beslutet tagits och redan där kände vi att vi var i täten. Sedan när vi satt på BVC-utbildningen var vi längst gångna av fyra par. Score! Gula ledartröjan på och vi defilerade hemåt. Dagen då du skulle ut kom, men inte du. Plötsligt började klungan närma sig bakifrån och efterhand som dagarna gick var de snart ikapp. Våra vänner Erikk och Sara gick förbi (stort grattis till Vincent än en gång!) och kvar ligger du lugnt dunkandes dina små fossingar i magväggen. Talande, då det är just väggen som är problemet, väggen du har gått in i. För vi är som längdskidlandslaget i VM-stafetten 2003. Din mor och jag är Södergren, Fredriksson och Elofsson som har gjort allt grovarbete och allt du behöver göra är att dyka upp på matchdagen men nej, inte ens det gör du. Och vet du vad det gör dig till? Det smärtar mig att säga det, mitt ännu ofödda barn, men du är Jörgen Brink. Jörgen j***a Brink.
Ja, jag vet att Jörgen Brink drabbades av hjärtflimmer och att det var ett under att han överhuvudtaget slutförde loppet. Men känslan jag fick i väntan på att han skulle glida ur den där lilla lilla skogsdungen är samma känsla som jag har nu. Var f*n blir han av? Det har väl inte hänt något? Är guldet i fara? Är HAN i fara? Brink överlevde och istället för att hånas och hängas ut i media ringdes SVT ner av människor som ville trösta honom.
Guldet är sedan länge förlorat. Nu väntar vi bara på tröstpriset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar