Som den första stackaren som konfronterades med sin "hade jag bott med honom hade jag mördat honom varje dag"-kommentar. En till synes, under den oskarpa ytan, helt vanlig kvinnorättskämpe som till och med är "en av dem som är mot sånt". "Mot vadå?", frågar Aschberg. "Näthat", svarar den nu gråtfärdiga tjejen som fram till för två minuter sedan såg sig själv som en sanningens och rättvisans röst i ett samhälle blint för förlegade strukturer och dold diskriminering. Hon kan inte förstå att det händer henne och när hon väl förstår ber hon att det inte ska filmas, "för sent" svarar Aschberg nonchalant och då ber hon att åtminstone få slippa synas. "Varför det", undrar Aschberg, mer av rutin än av nyfikenhet, "För att det är så jävla pinsamt".
Ja, det är jävligt pinsamt. Det blir liksom det när man med ena handen delar skiten ur Uppdrag Gransknings "Män som näthatar kvinnor" och med andra skriver att man upprepade gånger hade mördat en människa för att denne i en krönika hävdade att undersökningar visar att män generellt föredrar kurviga kvinnor framför modeindustrins rådande ideal. Att avslöjas som näthatare på bästa sändningstid är illa. Att avslöjas som hycklare är värre.
Att programmet väljer att konfrontera just denna näthatande kvinna när det finns så många andra, värre exempel både vad gäller formuleringar och frekvens, kan tyckas lite underligt. Men samtidigt belyser det hur vanligt det är. Hur lätt det är. Att sitta framför en text med ett innehåll så dumt att det får dig att koka inombords och så har du en direkt länk till upphovspersonen rakt framför dig. Det är så lätt att lämna några fränt nedplitade tecken om hur jävla dum i huvudet hen är, hur den förtjänar att sodomeras med vassa verktyg eller mördas upprepade gånger, det måste ju ändå markeras. Någon måste förmedla budskapet, det är internets förbannade skyldighet.
Nej det är det faktiskt inte. Och det är definitivt ingen rättighet. Kan man inte diskutera eller debattera på ett sakligt och sansat sätt så får man låta bli. Det är faktiskt också ganska lätt. Jag har en kompis som varje gång han drack starksprit blev extremt otrevlig. Sårade människor med ord, och med knytnävar, och gjorde sig allmänt omöjlig. Han slutade med spriten och dricker numera bara vin eller öl och kan därför umgås som folk, med folk. Själv kunde jag inte följa Paradise Hotel på TV för det väckte oönskade känslor i mitt inre och nu får jag hålla till godo med Trolljägarna. På samma sätt får väl näthataren undvika oliktänkande människor eller avvikande åsikter i internets samtliga former.
Alla får vi offra något.
Att programmet väljer att konfrontera just denna näthatande kvinna när det finns så många andra, värre exempel både vad gäller formuleringar och frekvens, kan tyckas lite underligt. Men samtidigt belyser det hur vanligt det är. Hur lätt det är. Att sitta framför en text med ett innehåll så dumt att det får dig att koka inombords och så har du en direkt länk till upphovspersonen rakt framför dig. Det är så lätt att lämna några fränt nedplitade tecken om hur jävla dum i huvudet hen är, hur den förtjänar att sodomeras med vassa verktyg eller mördas upprepade gånger, det måste ju ändå markeras. Någon måste förmedla budskapet, det är internets förbannade skyldighet.
Nej det är det faktiskt inte. Och det är definitivt ingen rättighet. Kan man inte diskutera eller debattera på ett sakligt och sansat sätt så får man låta bli. Det är faktiskt också ganska lätt. Jag har en kompis som varje gång han drack starksprit blev extremt otrevlig. Sårade människor med ord, och med knytnävar, och gjorde sig allmänt omöjlig. Han slutade med spriten och dricker numera bara vin eller öl och kan därför umgås som folk, med folk. Själv kunde jag inte följa Paradise Hotel på TV för det väckte oönskade känslor i mitt inre och nu får jag hålla till godo med Trolljägarna. På samma sätt får väl näthataren undvika oliktänkande människor eller avvikande åsikter i internets samtliga former.
Alla får vi offra något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar