Klockan kvart över tre i morse väcktes jag av att din mor ropade på mig från toaletten. Yrvaken följde jag hennes röst och nådde snart dess ursprung. "Vad ser du här?", hörde jag henne säga och öppnade mina ögon varpå det extremt starka lyset brände hål i mina hornhinnor. "Aaahhh det är så ljust och vitt!" stönade jag. "Perfekt, precis vad jag ser", svarade hon, "då är det nog vattnet som gått".
Som jag längtat efter att få höra de orden, fantiserat om hela förlossning-förloppet och spänt väntat på att få träffa dig och se vad du är för en. Men inte kvart i tre i morse. Kvart i tre hoppades jag att allt var en dröm. Att jag skulle få krypa tillbaka ner i sängen hos din djupt sovande mamma och inte vakna förrän alarmet ringde timmar senare. Det var ingen dröm men jag fick somna om. Dubbel lycka. Efter samtal till förlossningskliniken fick vi besked att vi skulle vänta ett par timmar och sedan åka in.
Utvilade tog vi den för-packade väskan och satte av mot MAS. Där möttes vi av en trevlig liten dam som kopplade upp din mor till en rätt häftig maskin som mätte det mesta och sedan fick vi vänta. Som vi fick vänta. Skiftbyte på bebisfabriken tydligen. Till slut stormade en mycket bestämd kvinna in och krävde att få se din mammas vattenavgång. Din mamma försökte, det kan jag intyga, på alla möjliga vis, men inget tycktes vara gott nog åt den bestämda kvinnan som efter att beordrat din mor att hålla sig i ständig rörelse runt i rummet stormade ut igen. När hon sent omsider återvände tog hon oss till ett undersökningsrum och snart satt jag bakom denna intensiva dam som med vana händer klämde på dig samtidigt som hon yrkesmässigt stirrade på din mors underliv. "Ja, det är nog vattnet som gått, något annat kan jag inte tänka mig" sade hon sakkunnigt och bad oss vänta i väntrummet.
Ytterligare väntan. 48 timmar kan det ta innan det sätter igång hade hon sagt. För 80 %. Resten får komma in och sättas igång på konstgjord väg efter de två dygnen. Yrväderskvinnan kom ut med en lapp med en tid för i morgon. Till en annan avdelning, betonade hon två gånger. Vi åkte hem igen.
Nu är vi hemma och tar tiden mellan din mammas sammandragningar. Precis som på TV, det är riktigt häftigt. Eller, för mig är det häftigt. För henne är det nog mest smärtsamt. Men vi har ett bra samarbete här, jag sköter klockan, hon sköter värkarbetet och jag måste säga att vi sköter respektive arbetsuppgift ypperligt. Det bådar gott inför det som komma skall. Det vill säga du. Och det innebär att detta bli mitt sista råd till dig som ofött barn och därför får det bli ett extra bra:
Ät dina grönsaker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar