För lite mer än ett dygn sedan fick jag dig i min famn. Du fann dig direkt och tittade upp på mig med pigga, nyfikna ögon. Jag tyckte mig ana ett leende i din mimik. När du räckte ut tungan räckte jag ut tungan. Jag gjorde en grimas och sedan gjorde du en grimas. Jag rörde munnen, tungan, läpparna och du gjorde samma sak. Där och då var jag övertygad om att du är ett hyperintelligent barn.
Vi har varit på sjukhuset i 1,5 dygn. Under nästan hela tiden har vi levt i villfarelsen att din ankomst är nära stundande. Runt hörnet bara. Men så är det inte och efter att din mor svängt runt några hörn för mycket börjar hon bli trött på att gå. Vi får hjälp. Men hjälpen är inte gratis och en timme efter din faktiska entré måste din mor göra sorti. Hon rullas iväg och kvar sitter vi. Du och jag. En stolt nybliven pappa med sitt hyperintelligenta barn.
Rummet som nyss var fyllt till bredden med vårdpersonal, medicinstuderande och barnläkare börjar sakteliga tömmas och när barnmorskan är på väg ut genom dörren blir jag riktigt orolig och frågar om de inte ska ta dig med sig. "Varför då?", undrar hon. "Ja, inte vet jag men tvätta honom och sånt och sen lägga honom i ett rum med stort fönster så vi kan stå utanför och försöka hitta vilken som är vår", svarar jag med en självsäkerhet som avtar avsevärt alltmedan jag hör mig själv säga det. Hon skrattar till och förklarar att så gör vi inte i Sverige, i alla fall har vi inte gjort det så länge hon har jobbat som barnmorska. "Kanske på 70:talet", lägger hon till och försvinner ut ur det rum som vi delat sedan hon gick på sitt skift sex timmar tidigare. Cityakuten är tydligen inte en relevant referens för födande.
Du somnar liggandes på min underarm och ligger lugnt kvar där till det kommer en ny kvinna med en vagn och säger till mig att placera dig där och rulla vidare till en annan avdelning där vi ska vänta in din mor. Väl där slår jag mig ner i ett dagrum med en kopp kaffe och en bok om Björn Borgs Wimbledon-segrar. Efter att koppen sedan länge svalnat vaknar du och återigen tittar du nyfiket och grimaserar mot mig. Jag svarar med nya grimaser som du direkt härmar. Leken fortsätter så till du plötsligt kräks i din egen mun. Samtidigt går en sjuksköterska förbi och säger åt mig att det är bra om jag lägger dig på sidan nu i början för du har en hel del fostervatten att spy upp. Det är då det går upp för mig. Grimasen där du öppnar munnen och låter tungan glida ut en liten bit är exakt samma grimas som jag gjorde när jag var 16 och svalde ett engångspaket glidmedel för tre cigaretter. Du har inte härmat mig. Jag har härmat dig. När du försöker spy.
Ytterligare ett par timmar passerar innan din mamma kommer inrullande till oss. Hon är trött och lite omtöcknad men glad och lättad när hon ser sin sambo och deras nyfödde, hyperintelligente son.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar