Nu är du fem dagar gammal. Ingenting i ditt beteende hittills har bekräftat min teori om ditt eventuella hyperintellekt. I morse väckte du dig själv med en rejäl fjärt och det har jag sett din mor göra också så det är kanske ett gott tecken. Men hon blev förstås inte otröstlig som du när det hände. Bara lite generad.
I övrigt kan jag rapportera att alla uttjatade skämt om vilka bajsmaskiner bebisar är grundar sig i sanning. Du gör inget annat än äter, sover, skriker och B-A-J-S-A-R men inte nödvändigtvis i den ordningen och ibland allt på samma gång. Inget av det stör mig egentligen. Jag ser blöjbyte som en kampsport där jag ska ha svart bälte och att tysta dina skrik är en alldeles egen konstform som kräver kreativitet och uppfinningsrikedom, egenskaper jag gillar att utveckla. Nej problemet är snarare att din tillbakalutade livsstil smittar av sig. Minus skrikandet så lever jag, som du, ut dagarna i pyjamas i soffan. Jag ljuger för mig själv, och andra, när jag säger att jag ska träna men när det börjar närma sig så minns jag hur jag tvingades att vara vaken 20 minuter inatt för att trösta dig och de minuterna måste jag få igen. Med råge uppenbarligen då jag utöver mina åtta timmars nattsömn får åtminstone ett par bonustimmars sympatisömn med dig. I skrivande stund sitter jag, i enbart kalsonger, och överväger om det är värt besväret att klä på mig nu när jag ändå måste duscha någon gång innan 19.
Du har fortfarande inget namn. Det här med att man skulle se det på dig när du väl kommit ut är ju befängt. Du liknar ju inte direkt någon, förutom andra bebisar eller jättegamla gubbar, och ditt beteende känner man, som tur är, inte alls igen hos någon kamrat, bekant eller släkting. Möjligtvis hos en ung mig själv men Jesper Junior har redan blivit nedröstat av hon med vetot. Allt hade varit mycket lättare om vi var gamla hederliga prärie-indianer. Då hade du hetat Vaknade av brakare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar