Till mamma (min mamma)

Du växte upp i ett hem rikt på kärlek och gemenskap snarare än pengar och materiella ting,
med fem äldre syskon var du en välkommen och bortskämd minsting,
som så många andra sistfödda ville du leva vild och fri,
göra precis vad som föll dig in utan att någon skulle lägga sig i,
du började hänga med Näsbys farliga gäng
och planerade att förlora din oskuld i ett tält på en äng,
men modet svek och du saknade din tålmodiga, ömsinta mamma,
du lämnade den förväntansfulla pojken i tältet och sprang hem meddetsamma,
men snart hade du hämtat dig och var redo för nya äventyr,
så kan det vara för en ung kvinna med stark vilja och hormoner som styr,
Du lämnade hemmet och rymde till Köpenhamn,
då när du var en helt annan människa med ett helt annat namn,
"Eva Jönsén heter jag" sa du för Jönsson var allt för vanligt och du ville inte vara ordinär,
då när du var alltför ung, ungdomligt dum och olyckligt kär.

Det var ett helt annat liv och en helt annan tid.

Du gick dina åtta år i grundskolan och började jobba som piga,
gnola och gneta, jobba hårt och veta när man ska tiga,
det gick väl an i några år men så småningom sökte du dig till Kongens restaurang,
eftersom kallskänka var ett kvinnligt yrke stod du naturligt lågt i rang,
men om det tog du föga notis och började genast sätta hjärtan i brand,
du inledde ett förhållande med en arbetskamrat och fick uppenbarligen blodad tand,
för när en tre år yngre nyutexaminerad stjärnkock inställde sig för att arbeta,
insåg du att du funnit vad du sökte och förstod att det var dags att sluta leta,
under stor dramatik där det ryktas om att någon jagades med en kockkniv,
där det sprangs och det skreks och det uppenbarligen blev ett jävla liv,
lämnade du din dåvarande skogstokiga karl,
och sa "nu är det du och jag" till min blivande far. 
Helt vanliga historier som man samlar på sig under uppväxtens år,
man bäddar och man ligger, man skördar och man sår. 

Det var en annan tid och ett annat liv.

Ni flyttade ihop och började skaffa barn på löpande band,
först Linda, sen jag och sist Josephine efter lika många år som det finns fingrar på en hand,
du jobbade och slet och visade att man ska leva som man lär,
att man ska göra sitt yttersta för dem man älskar men alltid vara sann mot den man är,
du var feminist långt innan det blev politiskt korrekt att vara feminist,
alla, oavsett kön, drar sitt strå till stacken annars blir det, bildligt talat, pisk,
du försåg oss med värderingar och förutsättningar att skilja rätt från fel,
det finns arv och det finns miljö men jag är glad att säg att jag formats av dig till största del,
och även om du tvivelsutan tvivlat på mig vid vissa tillfälle,
som när jag saknat stadig inkomst och grundläggande uppehälle,
har jag tagit mig samman och gjort det bästa med vad jag har,
skaffat en ärbar kvinna, sått min säd och blivit far,
samtidigt som du blev äldre växte dina barn upp och skaffade egna familjer,
släkten växte och blev full av nya, starka viljor.

Det är en ny tid med nya liv.

Du har blivit mormor till Clara, Walter, Maximillian och Matheo Alp,
du har passat spädbarn, småbarn, saker som kokar på spisen och en rottweiler-valp,
du är klistret som håller oss alla samman,
du är den bästa mormodern och mamman,
och när du för två veckor sedan blev farmor för första gången någonsin,
vet jag att all vår lycka även var din,
jag och Anna fick en son och du fick ännu en chans att glänsa med din expertis,
en chans att dela dina erfarenheter om allt från vaggvisor till en tvär fis,
och det gör du verkligen med den äran,
du lär honom ta nappen, du byter blöja och du bär han,
snart är han gammal nog att reta gallfeber på dig,
så vi får passa på nu att tacka för att du är du och säg:
"Grattis på mors dag" från din svärdotter och son,
Vi är så glada och tacksamma att du ibland kan ta grabben på lån.

Det är en framtid med ett herrans liv.