Farmors fel

Din farmor lärde mig röka. Och inte var jag gammal heller. Vi satt, som så ofta, på den nyligen inglasade altanen, i de nersuttna askfläckade soffkuddarna med orangea ränder och insydda knappar. Hon med sin kaffekopp och cigg. Jag med mitt ännu oförstörda barnasinne. När hon lade ifrån sig den glödande cigaretten på askfatet, förmodligen för att plocka upp Pågen-mackan ur kaffekoppen medan den fortfarande höll ihop, såg jag min chans att skoja till det lite. Jag tog cigaretten och förde den på vad som kändes som ett trovärdigt vis mot mina läppar. "Titta på mig!" sa jag till mamma, alldeles för högt för att fortsätta verka trovärdig i ett samtal med en människa mindre än en meter bort. Men mitt spjuveraktiga leende var ändå intakt när min läppar omslöt hennes läppstiftskladdiga röda prince och jag drog in rök i min mun. Snabbt andades jag ut igen, förvånad och stolt över att det inte känts varken starkt eller äckligt. Nu var jag nyfiken på mammas reaktion. Skulle hon bli arg och skälla? Eller road av min spexiga läggning? Kanske till och med imponerad av min brådmogenhet? Ingetdera. På sitt karaktäristiska sätt svarade hon istället: "Ähh, ska du röka får du väl göra det ordentligt. Du kan inte sitta och ta munbloss." Sedan tog hon tillbaka cigaretten och visade hur det gick till.

Nu när jag visste behövde jag bara träna. Teori och praktik är som bekant vitt skilda saker. Jag vågade aldrig ta cigaretter ur hennes paket för jag inbillade mig att hon alltid visste precis hur många där var. Däremot trodde jag aldrig hon skulle märka att de två kaffeindränkta cigaretter hon hade lagt i askfatet försvann. Så beväpnad med två långa röda prince, brunfärgade av kaffe med två sockerbitar, låste jag in mig på mitt rum på ovanvåningen. Jag satte mig i fönsterkarmen och halsblossade mig genom en och en halv cigarett innan det tog tvärstopp. Illamåendet tvingade in mig på den angränsande toaletten där jag hulkande föll på knä framför klosetten. Om detta var din farmors strategi för att avskräcka mig från rökning så var det en ganska effektiv sådan. Det dröjde åtminstone ett helt år innan hon tog mig på bar gärning rökandes rediga halsbloss från en ett år äldre pojkes fimp på väg hem från skolbussen. Där och då gick körkortet, ordvits avsedd, upp i rök. 

Det finns så otroligt många anledningar att inte röka. Hemska plågor, för tidig död, den äckliga lukten som du aldrig kommer kunna skylla på inomhusrökning och det faktum att ett paket med 19 cigaretter kostar 59 kronor. Jag vet för jag köpte ett i lördags. Till en kompis givetvis. Men allt detta kommer du att höra till leda så jag nöjer mig med att berätta att din farmor har verkligen ingen aning om hur många cigaretter hon har i paketet. 

Minne av ett övergrepp

Tidigare i sommar lyssnade jag och din mor på serietecknaren Nina Hemmingssons sommarprat. Hon berättade en stark historia om hur killarna i hennes klass genomförde en ingående ”bröstkontroll” på henne. Detta innebar att de höll fast henne, slet av henne kläderna och tittade på hennes bröst. Det var obehagligt att lyssna på en så detaljerad historia av ett övergrepp på en tonårsflicka.

Och det fick mig att tänka på en liknande händelse jag var med om i ungefär samma ålder, eller kanske jag var något äldre förresten. Det måste ha varit i nionde klass, eller möjligtvis ettan på gymnasiet, och jag var på en fest med mina kompisar. Vi kände inte personen som hade festen och jag kände ingen av de andra festdeltagarna heller. Antagligen var det någon tjej en i gänget hade haft ihop det med som hade FF i sin villa. Hur som helst. Efter vi hade hällt i oss det lilla i alkoholväg vi hade lyckats få tag i, och länsat den stackars flickans föräldrars frys så började vi bli uttråkade. Tyvärr skulle det denna dag drabba mig. Jag såg mina vänner viska, titta och peka åt mitt håll där jag stod, i sällskap med någon, jag minns inte vem, vid frysen. Innan jag hann förstå vad som var på gång reste sig några av mina vänner som på given signal och närmade sig mig. ”Vi näckar honom”, antar jag att någon sa och sedan satte de igång. Precis som Nina Hemmingsson så kämpade jag emot. För allt jag var värd. Jag fäktade och slogs, knuffade, slet och ålade mig. Kände hur paniken ökade för varje ny person som lade ytterligare vikt på mig och metodiskt tryckte ner det motstånd jag bjöd. Insåg att jag inte skulle kunna få kontroll över situationen på egen hand. Jag behövde hjälp. Någon som stod på min sida, någon som hoppade in och hjälpte mig eller åtminstone kunde övertyga mobben att släppa mig. Det kom ingen hjälp. Så till slut nåddes det oundvikliga ögonblicket då jag var helt fast. Orörlig och uppgiven. Nina beskrev hur det satt en person på vardera arm, en på hennes ben och en i gränsle över magen och jag tror att det var just den beskrivningen, just den känslan av total hjälplöshet hon förmedlade, som just då gick rakt genom radion och fick mig att minnas min upplevelse.

Där låg jag i ett okänt kök med ett okänt antal av mina vänner som höll fast mig och slet i mina kläder. Runt om oss stod ytterligare ett okänt antal för mig okända festdeltagare och följde intresserat spektaklet som livade upp den annars rätt trista tillställningen. Och när någon slutligen fick ner mina kalsonger till knävecken var allt plötsligt över. Hopen skingrades lika hastigt som den samlats och kvar låg jag, helt ensam och alldeles för naken, i fosterställning på köksgolvet. En snabb glimt ner innan jag slet på mig kalsonger och byxor avslöjade att fosterställningen var allt annat än smickrande för mig. Det var också det första, och mer eller mindre enda, som diskuterades under återstoden av kvällen. Jag försvarade mig med ömsom bortförklaringar, ömsom hot om stryk till näste jävel som sade något mer om saken. Tomma hot. Alla visste, och allra mest jag, att det inte skulle bli något stryk. Varken den kvällen eller någon annan. Snart stämde jag in i skrattkören och intalade mig själv att jag hade spelat en viktig roll i att göra kvällen lite mer minnesvärd.

Händelsen dyker upp då och då. Både som nu, för mitt inre, och när vi träffas igen, grabbarna. Aldrig har ordet övergrepp nämnts. Det är alltid bara en kul grej vi gjorde när vi var unga. En av många.

Det värsta är inte upplevelsen, övergreppet, traumat eller vad man ska kalla det, det värsta är att hade det varit någon annan än jag på det där köksgolvet så hade jag troligen inte varit räddningen jag så hopplöst hoppades på. Var det.

Att glömma ett barn

Jag har egentligen inte bråttom. Men jag kan inte skaka av mig den gnagande obehagskänslan som det innebär att anlända senare än avtalat. Vuxna människor kommer inte sent. Vuxna människor är ansvarsfulla. Jag är vuxen. Därför ligger jag hela tiden så långt över hastighetsgränsen som jag intalar mig att jag kan utan att förlora körkortet. Bilen kränger genom rondellen och när jag når samhället och tillhörande 40-skyltar bromsar jag in kraftigt. Hur mycket för fort får man nu köra på en 40-sträcka, frågar jag mig själv, men behöver inte svara innan det är dags för första stoppet. Jag ska ha med kebabrullar, delvis som kompensation för den sena ankomsten, men främst för att jag är väldigt hungrig. Bilen ställer jag precis utanför ingången, det här kommer gå fort, och jag rusar uppför trappan och rycker i dörren. Den är låst. Jag springer runt byggnaden och letar efter den riktiga ingången, det ska ju vara öppet enligt tiderna som är utskrivna på A4 i Times New Roman med hjälp av en bläckstråleskrivare, stoppade i en plastficka och uppskjutna med en häftpistol. Men jag hittar inget alternativ och återgår till originaldörren, tänker att jag kanske inte drog hårt nog första gången. Jag drar så hårt jag kan. Fortfarande låst. Jag tittar mig omkring för att se om någon sett mig stå som en fåne och dra i en uppenbart låst dörr. Ingen syns till och jag viftar bort den annalkande skamkänslan, sätter mig i bilen och kör vidare in mot samhällets centrum, som enligt uppgift innehåller ytterligare kebaberior. 

Jag parkerar bilen och småjoggar därifrån. Stressen, ansträngningen och värmen har redan gjort mig svettig och jag är rädd att mina ansträngda andetag ska höras lika mycket utåt som de gör inne i mitt huvud. Plötsligt blir jag rädd för något annat, något jag inte direkt kan placera. Det är någonting som inte stämmer hinner jag tänka samtidigt som joggandet avstannar. I samma ögonblick som jag står still slår det till. Så kraftigt att jag nästan ramlar omkull. Du sitter kvar i bilen. Den snart bastuvarma bilen parkerad mitt i solen. Det dåliga samvetet väller över mig och blandas med tankar som "tänk om...". Jag vänder tvärt och springer tillbaka till bilen. Där sitter du och stirrar storögt på mig. Inte dömande. Inte ilsket eller besviket. Helt nollställt. Som att du inte alls förstår att pappa just riskerat liv och lem för två kompensationskebaber. Ditt liv och din lem. Jag öppnar din dörr och du sträcker vant upp dina armar mot mig. Vi går tillsammans, i lugn takt, för att beställa kebab. Jag får en stark lust att utbrista till alla som bevittnat vår nära på personliga tragedi; "Ta det lugnt va, det va bara 20 sekunder. Som att ni aldrig glömt nåt viktigt nångång?". Men istället borrar jag in huvudet i din nacke och viskar "förlåt". Du pekar framåt och pratar din sedvanliga rappakalja och jag förstår att allt är förlåtet.

Förhoppningsvis blir du en dag en vuxen och ansvarstagande person precis som din far. En sådan som nästan alltid kommer i tid och bara i undantagsfall glömmer något viktigt. Kanske får du egna barn. Vill du undvika att lämna dem i en låst bil under en stekhet sommardag så följ mitt råd: Ha inte barnstolen i baksätet.

Gråsuggans grymma öde

Du har skaffat dig en lika underhållande som hjärtskärande ovana i det nya huset. När du ska ut i trädgården måste du först passera ett svart plåtbleck innan du når trappsteget och slutligen den nyfunna friheten i trädgården. Men eftersom du inte är någon Robert Korzeniowski (din mors skämt som grundar sig i att dina stapplande steg ännu inte är i paritet med nyss nämnde, flerfaldiga OS-guldvinnande gånggigant) så vill det sig ibland så illa att du inte når över plåtblecket utan stannar upp där i väntan på nästa steg. De dagar då solen ärat oss med sin närvaro blir blecket förbannat varmt. Jag har känt det själv och svurit högt åt det. Du reagerar något annorlunda. Du fullständigt fryser och ditt ansikte skrynklar ihop sig till oigenkännlighet innan ditt förtvivlade skrik ekar ut i grannskapet. Men du rör dig inte ur fläcken. Hade jag inte lyft bort dig är jag övertygad om att det snart stått rökpelare ur dina svedda små fotsulor. Det ser, för en bättre vetande, som du förstår, väldigt kul ut.

Du är precis som gråsuggorna jag brukade bränna med ett förstoringsglas när jag var yngre. Nu vet jag vad du tänker; majoriteten av alla seriemördare började sin bana med att plåga djur,  jag är medveten om det, men du ska veta att jag har haft väldigt dåligt samvete för vad jag gjorde. Och jag lämnade den motorvägen mot livstids inspärrning efter en incident med en humla instängd i en radiostyrd bil som slutade i tårar. För mig. För humlan var det slutet. Men åter till gråsuggorna. När man koncentrerade solljuset genom förstoringsglaset mot deras ryggar så stannade de upp och blev stående tills ryggplattorna exploderade av värmen. Det var otroligt fascinerande hur de tillät det att hända. Och det ser, för någon som fortfarande inte fullt utvecklat empatisk förmåga, som du förstår, väldigt kul ut.

Jag hoppas och tror att du kommer växa från din ovana på samma sätt som jag växte från min, men det tål ändå att sägas: Var inte en gråsugga.