Du har skaffat dig en lika underhållande som hjärtskärande ovana i det nya huset. När du ska ut i trädgården måste du först passera ett svart plåtbleck innan du når trappsteget och slutligen den nyfunna friheten i trädgården. Men eftersom du inte är någon Robert Korzeniowski (din mors skämt som grundar sig i att dina stapplande steg ännu inte är i paritet med nyss nämnde, flerfaldiga OS-guldvinnande gånggigant) så vill det sig ibland så illa att du inte når över plåtblecket utan stannar upp där i väntan på nästa steg. De dagar då solen ärat oss med sin närvaro blir blecket förbannat varmt. Jag har känt det själv och svurit högt åt det. Du reagerar något annorlunda. Du fullständigt fryser och ditt ansikte skrynklar ihop sig till oigenkännlighet innan ditt förtvivlade skrik ekar ut i grannskapet. Men du rör dig inte ur fläcken. Hade jag inte lyft bort dig är jag övertygad om att det snart stått rökpelare ur dina svedda små fotsulor. Det ser, för en bättre vetande, som du förstår, väldigt kul ut.
Du är precis som gråsuggorna jag brukade bränna med ett förstoringsglas när jag var yngre. Nu vet jag vad du tänker; majoriteten av alla seriemördare började sin bana med att plåga djur, jag är medveten om det, men du ska veta att jag har haft väldigt dåligt samvete för vad jag gjorde. Och jag lämnade den motorvägen mot livstids inspärrning efter en incident med en humla instängd i en radiostyrd bil som slutade i tårar. För mig. För humlan var det slutet. Men åter till gråsuggorna. När man koncentrerade solljuset genom förstoringsglaset mot deras ryggar så stannade de upp och blev stående tills ryggplattorna exploderade av värmen. Det var otroligt fascinerande hur de tillät det att hända. Och det ser, för någon som fortfarande inte fullt utvecklat empatisk förmåga, som du förstår, väldigt kul ut.
Jag hoppas och tror att du kommer växa från din ovana på samma sätt som jag växte från min, men det tål ändå att sägas: Var inte en gråsugga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar