Tidigare i sommar lyssnade jag och din mor på serietecknaren Nina Hemmingssons sommarprat. Hon berättade en stark historia om hur killarna i hennes klass genomförde en ingående ”bröstkontroll” på henne. Detta innebar att de höll fast henne, slet av henne kläderna och tittade på hennes bröst. Det var obehagligt att lyssna på en så detaljerad historia av ett övergrepp på en tonårsflicka.
Och det fick mig att tänka på en liknande händelse jag var med om i ungefär samma ålder, eller kanske jag var något äldre förresten. Det måste ha varit i nionde klass, eller möjligtvis ettan på gymnasiet, och jag var på en fest med mina kompisar. Vi kände inte personen som hade festen och jag kände ingen av de andra festdeltagarna heller. Antagligen var det någon tjej en i gänget hade haft ihop det med som hade FF i sin villa. Hur som helst. Efter vi hade hällt i oss det lilla i alkoholväg vi hade lyckats få tag i, och länsat den stackars flickans föräldrars frys så började vi bli uttråkade. Tyvärr skulle det denna dag drabba mig. Jag såg mina vänner viska, titta och peka åt mitt håll där jag stod, i sällskap med någon, jag minns inte vem, vid frysen. Innan jag hann förstå vad som var på gång reste sig några av mina vänner som på given signal och närmade sig mig. ”Vi näckar honom”, antar jag att någon sa och sedan satte de igång. Precis som Nina Hemmingsson så kämpade jag emot. För allt jag var värd. Jag fäktade och slogs, knuffade, slet och ålade mig. Kände hur paniken ökade för varje ny person som lade ytterligare vikt på mig och metodiskt tryckte ner det motstånd jag bjöd. Insåg att jag inte skulle kunna få kontroll över situationen på egen hand. Jag behövde hjälp. Någon som stod på min sida, någon som hoppade in och hjälpte mig eller åtminstone kunde övertyga mobben att släppa mig. Det kom ingen hjälp. Så till slut nåddes det oundvikliga ögonblicket då jag var helt fast. Orörlig och uppgiven. Nina beskrev hur det satt en person på vardera arm, en på hennes ben och en i gränsle över magen och jag tror att det var just den beskrivningen, just den känslan av total hjälplöshet hon förmedlade, som just då gick rakt genom radion och fick mig att minnas min upplevelse.
Där låg jag i ett okänt kök med ett okänt antal av mina vänner som höll fast mig och slet i mina kläder. Runt om oss stod ytterligare ett okänt antal för mig okända festdeltagare och följde intresserat spektaklet som livade upp den annars rätt trista tillställningen. Och när någon slutligen fick ner mina kalsonger till knävecken var allt plötsligt över. Hopen skingrades lika hastigt som den samlats och kvar låg jag, helt ensam och alldeles för naken, i fosterställning på köksgolvet. En snabb glimt ner innan jag slet på mig kalsonger och byxor avslöjade att fosterställningen var allt annat än smickrande för mig. Det var också det första, och mer eller mindre enda, som diskuterades under återstoden av kvällen. Jag försvarade mig med ömsom bortförklaringar, ömsom hot om stryk till näste jävel som sade något mer om saken. Tomma hot. Alla visste, och allra mest jag, att det inte skulle bli något stryk. Varken den kvällen eller någon annan. Snart stämde jag in i skrattkören och intalade mig själv att jag hade spelat en viktig roll i att göra kvällen lite mer minnesvärd.
Händelsen dyker upp då och då. Både som nu, för mitt inre, och när vi träffas igen, grabbarna. Aldrig har ordet övergrepp nämnts. Det är alltid bara en kul grej vi gjorde när vi var unga. En av många.
Det värsta är inte upplevelsen, övergreppet, traumat eller vad man ska kalla det, det värsta är att hade det varit någon annan än jag på det där köksgolvet så hade jag troligen inte varit räddningen jag så hopplöst hoppades på. Var det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar