Jag har egentligen inte bråttom. Men jag kan inte skaka av mig den gnagande obehagskänslan som det innebär att anlända senare än avtalat. Vuxna människor kommer inte sent. Vuxna människor är ansvarsfulla. Jag är vuxen. Därför ligger jag hela tiden så långt över hastighetsgränsen som jag intalar mig att jag kan utan att förlora körkortet. Bilen kränger genom rondellen och när jag når samhället och tillhörande 40-skyltar bromsar jag in kraftigt. Hur mycket för fort får man nu köra på en 40-sträcka, frågar jag mig själv, men behöver inte svara innan det är dags för första stoppet. Jag ska ha med kebabrullar, delvis som kompensation för den sena ankomsten, men främst för att jag är väldigt hungrig. Bilen ställer jag precis utanför ingången, det här kommer gå fort, och jag rusar uppför trappan och rycker i dörren. Den är låst. Jag springer runt byggnaden och letar efter den riktiga ingången, det ska ju vara öppet enligt tiderna som är utskrivna på A4 i Times New Roman med hjälp av en bläckstråleskrivare, stoppade i en plastficka och uppskjutna med en häftpistol. Men jag hittar inget alternativ och återgår till originaldörren, tänker att jag kanske inte drog hårt nog första gången. Jag drar så hårt jag kan. Fortfarande låst. Jag tittar mig omkring för att se om någon sett mig stå som en fåne och dra i en uppenbart låst dörr. Ingen syns till och jag viftar bort den annalkande skamkänslan, sätter mig i bilen och kör vidare in mot samhällets centrum, som enligt uppgift innehåller ytterligare kebaberior.
Jag parkerar bilen och småjoggar därifrån. Stressen, ansträngningen och värmen har redan gjort mig svettig och jag är rädd att mina ansträngda andetag ska höras lika mycket utåt som de gör inne i mitt huvud. Plötsligt blir jag rädd för något annat, något jag inte direkt kan placera. Det är någonting som inte stämmer hinner jag tänka samtidigt som joggandet avstannar. I samma ögonblick som jag står still slår det till. Så kraftigt att jag nästan ramlar omkull. Du sitter kvar i bilen. Den snart bastuvarma bilen parkerad mitt i solen. Det dåliga samvetet väller över mig och blandas med tankar som "tänk om...". Jag vänder tvärt och springer tillbaka till bilen. Där sitter du och stirrar storögt på mig. Inte dömande. Inte ilsket eller besviket. Helt nollställt. Som att du inte alls förstår att pappa just riskerat liv och lem för två kompensationskebaber. Ditt liv och din lem. Jag öppnar din dörr och du sträcker vant upp dina armar mot mig. Vi går tillsammans, i lugn takt, för att beställa kebab. Jag får en stark lust att utbrista till alla som bevittnat vår nära på personliga tragedi; "Ta det lugnt va, det va bara 20 sekunder. Som att ni aldrig glömt nåt viktigt nångång?". Men istället borrar jag in huvudet i din nacke och viskar "förlåt". Du pekar framåt och pratar din sedvanliga rappakalja och jag förstår att allt är förlåtet.
Förhoppningsvis blir du en dag en vuxen och ansvarstagande person precis som din far. En sådan som nästan alltid kommer i tid och bara i undantagsfall glömmer något viktigt. Kanske får du egna barn. Vill du undvika att lämna dem i en låst bil under en stekhet sommardag så följ mitt råd: Ha inte barnstolen i baksätet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar