Förlossningsutbildning

"Lustgasen gifter sig väldigt fint med morfinet så det rekommenderar jag verkligen. Men det finns också många andra alternativ, som ni säkert läst om i boken."

Vad är det för jädrans bok hon snackar om hela tiden, tänker jag skamset när barnmorskan rabblar sätt att döva smärtan som är förlossning. Har vi fått den eller skulle vi ha skaffat den själva och skulle vi ha läst den innan vi gick hit? Det sa Anna inget om. Tusan också, jag vill ju att tanten ska tycka att jag är duktig och engagerad.

"Ja det finns ju sterila kvaddlar också", säger duktiga flickan i hörnet och jag tvingas kväva en fnitterattack då jag direkt visualiserar tyngdlöst svävande astronauter som förgäves försöker fånga vakumförpackade dadlar i sina munnar. 

"Och icke att förglömma: akupunktur. Det fick jag när jag hade ischias, det var väldigt bla bla bla", fortsätter killen som inte kan öppna munnen utan att bjuda på en högst personlig anekdot. 

Jag överväger en kort stund att skoja till det med "ett bloss på en cigarr, en rejäl klunk whisky och sen bita ner på en pinne är effektivt. Det var vad jag fick göra när jag förlorade armen i Vietnam", men låter bli. 

När barnmorskan kommer in på andningen som ett sätt att kontrollera smärtan börjar det plötsligt bli intressant. Jag har nyss fått nys om att djupandningstekniker kan hjälpa ens jiu-jitsu-game och upptäcker att andningsövningarna är väldigt snarlika. "Blunda om ni tycker det är pinsamt", säger barnmorskan men det kan jag inte höra över all luft som frenetiskt sugs in i mina näsborrar och flyger ut genom min mun. Mentalt ligger jag fast i en strypning på en svettig matta i någon sunkig lokal och sänker pulsen, glömmer smärtan och rider ut stormen för att sen ta mig loss, vända positionen och möta skräcken i min motståndares ögon.

Plötsligt rycks jag tillbaka till det lilla rosa rummet med de hårda karamellerna och de ljumna vattnet i tillbringare på bordet. "Ni ska få se film nu. Först en som visar en förlossning helt utan komplikationer. Sen en som är mer verklighetstrogen." Vi tittar under tystnad. Allting blir väldigt verkligt. Jag lever mig in i karaktärernas mödosamma kamp och andas lättat ut när den nyförlösta bebisen försiktigt placeras på moderns bröst. Fadern står bredvid och smeker den nyblivna mammans hår. Bilden tonas ut och eftertexterna börjar rulla. Ingen säger något. Återigen får jag impulsen att skämta, nu för att dränka den pinsamma tystnaden, men jag låter bli för jag vill inte riskera att rösten spricker. Jag vågar inte heller möta någons blick, inte ens din mammas, för jag är rädd att jag är ensam med glansiga, vattenfyllda ögonvitor. Bebisar har en alldeles orimlig effekt på mina tårkanaler, långt bortom vad oväntade svenska idrottsprestationer någonsin haft. Bebisar är min kryptonit.

"Jaha det var det det", säger barnmorskan i dörröppningen och bryter dödläget. "Behöver ni veta något mer så står det i boken."

Nu har 90% av graviditeten passerat och du är plötsligt väldigt påtaglig därinne. På kvällarna roar jag mig med att peta på dig genom din mammas mage så att du ska röra på dig. Det är säkert skit-irriterande och det skulle inte förvåna mig om det står i boken att så ska man inte göra. Men det bryr jag mig inte om. Jag har fortfarande inte läst någon bok. Kommer inte att göra det.

Man behöver inte alltid läsa boken.

"Kärringjävel! Kom hit och gör mackor till mig!"

Din farmor är omhändertagande och generös, omtänksam och arbetsam. En kvinna av sin tid. På många sätt har hennes omhuldande egenskaper format mig till en välanpassad och solidarisk samhällsmedborgare. På andra sätt har de gjort mig bortskämd, osjälvständig och stundtals odräglig. Det är lätt att vänja sig vid bekvämligheter och har man väl vant sig vid något som underlättar livets vedermödor tycker man snart att det är ens gudagivna rätt att fortsätta få. Utan att behöva ge.  

Ända sedan jag kan minnas har jag alltid kommit hem från skolan till färdigbredda mackor och mjölk som förföriskt väntat mig i köket. Det blev en rutin lika självklar som att cykelhjälmen åkte av så fort jag svängt runt hörnet från Ninas väg. Efter en lång och hård dag av akademisk strävan på Gärds Köpinges låg- och mellanstadier var det en välbehövlig oas med bruna linoleumgolv som mötte mig och skänkte en nödvändig blodsocker-boost och kolhydratladdning innan eftermiddagens prövningar tog vid. Tills en dag.

För en medkännande människa är det lätt att föreställa sig chocken och besvikelsen som slog den då 12:årige pojken med full kraft en ödesdiger eftermiddag då huset stod tomt och inte en enda färdigbredd brödbit stod att finna. Frenetiskt letade han. Först i kylen, i skafferiet, bakom köksluckorna och under bordet. Sedan utökades sökområdet och hela nedervåningen finkammades. Fortfarande ingenting. I ett desperat sista försök öppnade han ytterdörren och ropade på sin mamma, som han på sistone tyckte uppehöll sig alltför mycket på gatans vändplats tillsammans med grannfruarna, för att kolla om hon inte händelsevis hade råkat få med sig mackorna ut i kvinnocirkeln.

- Mamma! Mina mackor? skrek han och en hel hop huvuden riktades åt hans håll där han stod två hus bort. Mamma viftade avvisande med handen och snabbt var cirkeln sluten igen, med all uppmärksamhet riktad mot mitten. Några mackor såg han inte skymten av.

Pojken tolkade handgesten som att mamma bara precis skulle avsluta det hon höll på med och sedan skynda in för att bre några Pågen-skivor med ost och marmelad. Mmm va gott det ska bli, tänkte pojken och slog sig förväntansfullt ner vid köksbordet. Men minuterna gick och en snabb blick ut genom fönstret ovanför vasken avslöjade att mamma ännu inte gjort ens en ansats till att återvända och pojken började ana oråd. Hade hon verkligen bara viftat bort honom och försummat hans behov med berått mod. Och för vad? För att stå som en annan skvallerkärring mitt ute på gatan för alla att se? Ilskan växte inombords och fyllde snart upp hela hans outvecklade bröstkorg. Lågt blodsocker i kombination med en moders svek förmörkade pojkens omdöme och i nästa stund fann han sig än en gång i dörröppningen där han kände orden formas och hörde dem yttras innan de vägts i guldskål. Eller ens på en sketen Ikea-våg. Helt ovägda var orden.

- Kärringjävel! Kom hit och gör mackor till mig! lät de ovägda orden som ljöd ut i villakvarteret.

En flock med fåglar lyfte ögonblickligen från trädkronorna. En marklöpare blåste förbi till tonerna av en Ennio Morricone-vissling. Cirkeln stannade upp och stelnade till. Ett närmast oändligt antal dömande blickar skjöts likt sådana där pilgiftsgrods-pilar i riktning mot pojken under den fullständiga tystnad som nu uppstod. Ur högen stegade en skräckinjagande gestalt med mordisk beslutsamhet mot pojken. Situationen tedde sig surrealistisk. I samma ögonblick som pojkens nu oömma moder satte kurs mot sin oregerlige son insåg han vidden av sitt misstag. Orimligheten i sitt krav och sin ilska. Skammen som mamma just utsatts för framför grannfruarna.

Kärringjäveln var på väg rakt mot honom. Men några mackor var det inte tal om, tänkte pojken innan han i panik smällde igen dörren, låste den för att köpa sig lite extra tid, sprang uppför trappan in på sitt rum vars dörr, även den, stängdes och låstes. Sedan följde väntan. Den långa ovissa väntan. Mamma var oförutsägbar. Och stark. Ville det sig riktigt illa kunde hon nog forcera dörren med sin skuldra och släpa ut honom i håret. Frågan var vad som skulle hände därefter. Han ville inte tänka på det och kröp upp i sängen med ryggen mot väggen och blicken fäst vid dörren. Knäna drogs upp under hakan och armarna omfamnade hårt smalbenen. Fan va dum jag är, fan va helvetes satans jävla dum jag är. Han var rädd för att blinka för om han gjorde det var han säker på att dörren skulle komma flygandes in i rummet med stickor och spetor som projektiler och potentiella pålsåders-punktörer överallt. Så han satt hopkurad i sängen med uppspärrade ögon och hårt bultande hjärta en bra stund. Tillräckligt länge för att mamma skulle hunnit både släpa ut honom i håret och sakta kväva honom med en kudde om hon så önskade. För lång tid för att domen skulle delas ut i direkt anslutning till brottet. Men inte tillräckligt länge för att allt skulle vara glömt.

Pojken insåg att mamma inte skulle göra något så länge han satt inlåst och det var till en början en lättnad. Snart kom dock verkligheten och knackade på. Verkligheten som fanns bortom den låsta dörren dit han så småningom skulle bli tvungen att återvända. Med sig i släptåg hade den ångesten, skuldkänslorna och det dåliga samvetet. Allt medan dessa känslor gnagde och slogs om utrymmet i hans inre kom också hungern som ett slag i magen. Den där förbannade hungern. Orsaken till allt elände, roten till allt ont. Det måste vara dags för kvällsmat snart och fastän han var väl medveten om att han inte förtjänat något att äta tänkte han att han ändå måste gå ner någon gång. Hans rum var inte utrustat för post-apokalyptiska scenarion likt detta eller några ihållande perioder av isolering överhuvudtaget och hur tuffa hans Guns N' Roses-affischer, för att inte tala om skelettet som spelade elgitarr över en öppen grav, än var, så fyllde de inga andra syften än att just få honom att se tuff ut. Skelettaffischen hade han förövrigt fått ta ner från väggen flera kvällar för den stirrade så otäckt på honom när lyset var släckt.

Nyckeln vreds om i låset och dörren öppnades på glänt. Pojken tittade försiktigt ut genom springan och lyssnade uppmärksamt. Kusten var klar, han klev ut. Han började gå trappan ner och hoppades fåfängt att mamma skulle höra skammen i hans försiktiga släpande fotsteg och förstå att han helst av allt ville försonas och förklara hur ledsen han var och hur mycket han ångrade det han hade sagt, men utan att egentligen behöva säga något alls. När han kommit genom hallen och runt hörnet till köket såg han hennes ryggtavla och kände att han måste agera fort, säga någonting innan hon vände sig om för han visste inte om han vågade, eller klarade, se henne i ansiktet när han gjorde det.

- Hej. Förlåt. nästan viskade han.
- Är du hungrig? svarade hon barskt.
- Ja.
- Sätt dig.

Pojken satte sig vid bordet. Framför honom stod hans favoritmat, spagetti och köttfärssås. Han slevade upp så mycket som tallriken kunde rymma och åt under fullständig tystnad. Vid ett tillfälle sneglade han upp mot sin mamma och så fort blickarna möttes skrämdes han av den stränga kylan i hennes ögon men precis innan han vek undan blicken så mjuknade den och han tyckte sig förnimma ett litet leende i hennes mungipa. Han förstod att saken var överspelad. Som genom ett mirakel hade han klarat sig utan straff trots att detta var hans dittills grövsta brott. Maten hade aldrig smakat bättre.

Så mitt barn, rådet till dig är egentligen din farfars: Ät inte vitt bröd, det är f*n bara luft.

Råd till blivande föräldrar

"Titta på barnets hudfärg i klart dagsljus en till två gånger om dagen."

Om det fräser och bubblar och barnet självantänder då är det en klassisk skräck-vampyr du avlat fram men om huden börjar glittra sensuellt är det en mer modern modell Twilight-vampyr du har att göra med. 

Fredagsmys #12

Sitter på tåget till Malmö efter en tvådagars värdegrundsledarutbildning i Ystad. Uppdraget som värdegrundsledare går i korta drag ut på att vid behov påminna folk om att de ska sluta bete sig som idioter. På ett diplomatiskt sätt. Något jag tror vi alla lite till mans behöver bli påminda om då och då. Fredagskänslan har inte riktigt infunnit sig, kanske för att kroppen lurades att tro att fredagen var igår, med alla därtill hörande festligheter.

Kanske är det ett musiktips som behövs för att sparka igång helgen och denna vecka har turen kommit till den allra första låten jag tänkte på när det gäller låtar på familje-temat. En låt av en artist jag lyssnade extremt mycket på i min ungdom. När skatepunk-trenden plötsligt var lika passé som plånbokskedjorna skulle man prompt lyssna på singer-songwriters som Dylan, Cohen och Cat Stevens. Detta geni till låtskapare som, liksom min vän Folke (och Mange, Axner, Manne och Wicklén) är uppväxt i Gävle, likt min vän Yousef (och min svåger Serkan) är muslim och precis som min vän Tomas (Herr Melin) är döpt efter ett dösött djur. 

Låten är brutalt vacker, och ganska sorglig. Tror jag. Vet inte riktigt vad han sjunger faktiskt. Mer än att det handlar om en far och en son. Så smäll upp denna smäckra liveversion av Cat Stevens Father & Son på storbildsskärmen och höj tills du får valuta för surroundsystemet.

Slå honom där det känns

Vi var på Emporia i förrgår, jag och din mor. Emporia är ett köpcentrum, eller "hemma" som du kommer kalla det. Där uppstod det en meningsskiljaktighet din mor och mig emellan. Jag är medveten om att jag tidigare skrutit om hur väl vi kommer överens men det finns alltid ett undantag. I vårt fall är undantaget besök på institutioner likt Emporia. Just i detta fall missade jag att meningskiljaktigheten uppstod och förstod först långt senare att hennes talande tystnad försökte säga mig något. Det började i bilen. Hon sa att vi skulle köpa någonting till dig. Jag sa att du redan har allt du behöver och att vi inte behöver slösa pengar på onödigheter. Hon sa inget mer förrän vi var hemma långt senare. Då sa hon:

- Om vi inte ska slösa pengar på onödigheter kan du ju låta bli att köpa öl och lägga undan de pengarna istället.

I helgen ska vi handla.

Spara några kronor och förlora din frihet. Inte värt.

Fredagsmys hela helgen

- Jag pratade med pappa nyss och kom fram till att det är tre veckor sedan du hörde av dig.
- Inte tre veckor väl? Aja, jag tänkte ringa häromdagen men kom på att jag hade inget att säga så jag ångrade mig.

Ovanstående replikskifte utspelade sig igår kväll mellan din farmor och mig och illustrerar väl hur vi är. För när jag sedan började berätta allt intressant som ackumulerats under de tre veckorna lät hon föga intresserad och var på ständig jakt efter en öppning som tillät henne att snabbt avsluta samtalet. Din farmor sätter kvantitet för kvalitet och skulle föredra en son som regelbundet ringde bara för att säga hej eller som hon själv uttrycker det "visa att han lever". Jag däremot anser att själva innehållet i konversationen är det som betyder något och sätter således kvalitet före kvantitet när jag under en längre period samlar på mig en ansenlig mängd underhållande anekdoter som jag sedan osjälviskt bjussar på. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra. Men det finns ju en anledning att ordet "kvalitet" för tankarna till svensk krocksäkerhet, hängmörat nötkött och Zlatan Ibrahimovic medan "kvantitet" signalerar en löpande band-mentalitet där omättligt vinstintresse sätts före allt vad omtanke och passion heter. Det är allt jag säger.

Nu kan jag ha tagit mig lite konstnärliga friheter i analysen av din farmor för att vinna enkla humoristiska poänger men det är inte poängen. Poängen är att om ens mor, som i halva sitt liv gjort och givit allt för ens välbefinnande, vill att man visar att man lever en gång i veckan, vare sig man har något viktigt att delge eller ej, ja då kan man ta mig tusan göra det. Så jag lovar bättring och bjuder på ett råd här mitt i myset: Ring din mor så ofta att hon inte behöver undra om du sitter kvar på pinn. Men inte så ofta att folk tycker det är konstigt.

I torsdags fick vi långväga besök av Ida och Robert, två personer som kommer att vara så närvarande i ditt liv att du vid tillfällen kommer ta dem för dina riktiga föräldrar, och därmed förlängdes fredagsmyset till långhelgsmys. Det späckade schemat gav mig inte en sekund att gå undan och författa ett blogginlägg utan istället var jag strängt upptagen med att prata, äta, dricka, bowla, slå hårt på en boxboll med min hand, slå hårt på en platta med en gummislägga, spela biljard, debattera daltandet i skolan och sova i soffan. Egentligen har jag inte tid att skriva detta heller men när Robert tittar på fem-milen och flickorna gör sig fina passar jag på. Helgen måste ju ha ett soundtrack och denna veckas musiktips skaffa barn-koppling stannar nog vid gruppens namn Family of the year, en utmärkelse din mor och jag siktar på i år. Så gå ut i solen och njut av våren med denna fin-bit på tinnitusvolym i lurarna.

Rutiner

Jag minns inte särskilt mycket från körskolan. Men en sak som fastnade var att rutiner är farligt i trafiken. Man får aldrig agera rutinmässigt utan måste hela tiden, likt Syster Sol och Aki, ha full fokus. Alla som har skaffat sig rutiner vet att dessa med fördel utförs just rutinmässigt och förstår därför att det är väldigt svårt att låta bli. Ibland straffar det sig. Ibland är man är ute och går, exakt samma sträcka som alla andra vardagar, från hemmet, genom staden, in på centralen, nerför rulltrappan som ibland av någon outgrundlig anledning går uppåt och den bredvid som borde gå uppåt står still och vill det sig då att just en sån här gång får man ögonkontakt med en man utanför fönstret som står och röker, en sån där obekväm ögonkontakt där båda inser att de stirrar på varandra fullständigt omotiverat och alldeles för länge, samtidigt som man tar de två, tre första stegen ut i rulltrappan i den instinktiva tron att det som nyss höll på att bli lite pinsamt snart är ett minne blott i takt med att man raskt glider ner i underjorden, när balanssinnet plötsligt aktiverar samtliga varningssystem och signalerar hjärnan att nu j****r måste något göras för här är det något som håller på att gå käpprätt åt... Stora väderkvarnsviftningar med båda armar kan hålla en upprätt och en snabb parering när hälarna stöter mot rulltrappans avsats följt av en återupphittad balans räddar situationen något och ibland när man finner sig själv mitt i pinsamhetens epicentrum ler man lite snett mot en rökande man i hopp om att få ett empatiskt "det kunde varit jag"-leende tillbaka. Ibland får man inte det och därför går man ibland rodnande nerför en stillastående rulltrappa på vägen till tåget.

Passa på att leka i rulltrappor medan det fortfarande är charmigt. När en 32:åring gör det är det tydligen ett "misstag".

Råd till blivande pappan (mig)

"Din närvaro under förlossningen är viktigare än vad du kanske tror."

Jag vet inte hur andra blivande pappors gravida partners resonerar men jag kan försäkra dig om att din mor inte givit mig intrycket av att detta är en valbar aktivitet och att min eventuella närvaro är henne likgiltig. Hon har inte lagt upp "ett event" på Facebook där jag kan klicka i Kommer, Kommer inte eller Kommer kanske, beroende på dagsform eller i väntan på andra, mer attraktiva, alternativ. 

Jag tror att min närvaro är viktig. Tro mig.