Din farmor är omhändertagande och generös, omtänksam och arbetsam. En kvinna av sin tid. På många sätt har hennes omhuldande egenskaper format mig till en välanpassad och solidarisk samhällsmedborgare. På andra sätt har de gjort mig bortskämd, osjälvständig och stundtals odräglig. Det är lätt att vänja sig vid bekvämligheter och har man väl vant sig vid något som underlättar livets vedermödor tycker man snart att det är ens gudagivna rätt att fortsätta få. Utan att behöva ge.
Ända sedan jag kan minnas har jag alltid kommit hem från skolan till färdigbredda mackor och mjölk som förföriskt väntat mig i köket. Det blev en rutin lika självklar som att cykelhjälmen åkte av så fort jag svängt runt hörnet från Ninas väg. Efter en lång och hård dag av akademisk strävan på Gärds Köpinges låg- och mellanstadier var det en välbehövlig oas med bruna linoleumgolv som mötte mig och skänkte en nödvändig blodsocker-boost och kolhydratladdning innan eftermiddagens prövningar tog vid. Tills en dag.
För en medkännande människa är det lätt att föreställa sig chocken och besvikelsen som slog den då 12:årige pojken med full kraft en ödesdiger eftermiddag då huset stod tomt och inte en enda färdigbredd brödbit stod att finna. Frenetiskt letade han. Först i kylen, i skafferiet, bakom köksluckorna och under bordet. Sedan utökades sökområdet och hela nedervåningen finkammades. Fortfarande ingenting. I ett desperat sista försök öppnade han ytterdörren och ropade på sin mamma, som han på sistone tyckte uppehöll sig alltför mycket på gatans vändplats tillsammans med grannfruarna, för att kolla om hon inte händelsevis hade råkat få med sig mackorna ut i kvinnocirkeln.
- Mamma! Mina mackor? skrek han och en hel hop huvuden riktades åt hans håll där han stod två hus bort. Mamma viftade avvisande med handen och snabbt var cirkeln sluten igen, med all uppmärksamhet riktad mot mitten. Några mackor såg han inte skymten av.
Pojken tolkade handgesten som att mamma bara precis skulle avsluta det hon höll på med och sedan skynda in för att bre några Pågen-skivor med ost och marmelad. Mmm va gott det ska bli, tänkte pojken och slog sig förväntansfullt ner vid köksbordet. Men minuterna gick och en snabb blick ut genom fönstret ovanför vasken avslöjade att mamma ännu inte gjort ens en ansats till att återvända och pojken började ana oråd. Hade hon verkligen bara viftat bort honom och försummat hans behov med berått mod. Och för vad? För att stå som en annan skvallerkärring mitt ute på gatan för alla att se? Ilskan växte inombords och fyllde snart upp hela hans outvecklade bröstkorg. Lågt blodsocker i kombination med en moders svek förmörkade pojkens omdöme och i nästa stund fann han sig än en gång i dörröppningen där han kände orden formas och hörde dem yttras innan de vägts i guldskål. Eller ens på en sketen Ikea-våg. Helt ovägda var orden.
- Kärringjävel! Kom hit och gör mackor till mig! lät de ovägda orden som ljöd ut i villakvarteret.
En flock med fåglar lyfte ögonblickligen från trädkronorna. En marklöpare blåste förbi till tonerna av en Ennio Morricone-vissling. Cirkeln stannade upp och stelnade till. Ett närmast oändligt antal dömande blickar skjöts likt sådana där pilgiftsgrods-pilar i riktning mot pojken under den fullständiga tystnad som nu uppstod. Ur högen stegade en skräckinjagande gestalt med mordisk beslutsamhet mot pojken. Situationen tedde sig surrealistisk. I samma ögonblick som pojkens nu oömma moder satte kurs mot sin oregerlige son insåg han vidden av sitt misstag. Orimligheten i sitt krav och sin ilska. Skammen som mamma just utsatts för framför grannfruarna.
Kärringjäveln var på väg rakt mot honom. Men några mackor var det inte tal om, tänkte pojken innan han i panik smällde igen dörren, låste den för att köpa sig lite extra tid, sprang uppför trappan in på sitt rum vars dörr, även den, stängdes och låstes. Sedan följde väntan. Den långa ovissa väntan. Mamma var oförutsägbar. Och stark. Ville det sig riktigt illa kunde hon nog forcera dörren med sin skuldra och släpa ut honom i håret. Frågan var vad som skulle hände därefter. Han ville inte tänka på det och kröp upp i sängen med ryggen mot väggen och blicken fäst vid dörren. Knäna drogs upp under hakan och armarna omfamnade hårt smalbenen. Fan va dum jag är, fan va helvetes satans jävla dum jag är. Han var rädd för att blinka för om han gjorde det var han säker på att dörren skulle komma flygandes in i rummet med stickor och spetor som projektiler och potentiella pålsåders-punktörer överallt. Så han satt hopkurad i sängen med uppspärrade ögon och hårt bultande hjärta en bra stund. Tillräckligt länge för att mamma skulle hunnit både släpa ut honom i håret och sakta kväva honom med en kudde om hon så önskade. För lång tid för att domen skulle delas ut i direkt anslutning till brottet. Men inte tillräckligt länge för att allt skulle vara glömt.
Pojken insåg att mamma inte skulle göra något så länge han satt inlåst och det var till en början en lättnad. Snart kom dock verkligheten och knackade på. Verkligheten som fanns bortom den låsta dörren dit han så småningom skulle bli tvungen att återvända. Med sig i släptåg hade den ångesten, skuldkänslorna och det dåliga samvetet. Allt medan dessa känslor gnagde och slogs om utrymmet i hans inre kom också hungern som ett slag i magen. Den där förbannade hungern. Orsaken till allt elände, roten till allt ont. Det måste vara dags för kvällsmat snart och fastän han var väl medveten om att han inte förtjänat något att äta tänkte han att han ändå måste gå ner någon gång. Hans rum var inte utrustat för post-apokalyptiska scenarion likt detta eller några ihållande perioder av isolering överhuvudtaget och hur tuffa hans Guns N' Roses-affischer, för att inte tala om skelettet som spelade elgitarr över en öppen grav, än var, så fyllde de inga andra syften än att just få honom att se tuff ut. Skelettaffischen hade han förövrigt fått ta ner från väggen flera kvällar för den stirrade så otäckt på honom när lyset var släckt.
Nyckeln vreds om i låset och dörren öppnades på glänt. Pojken tittade försiktigt ut genom springan och lyssnade uppmärksamt. Kusten var klar, han klev ut. Han började gå trappan ner och hoppades fåfängt att mamma skulle höra skammen i hans försiktiga släpande fotsteg och förstå att han helst av allt ville försonas och förklara hur ledsen han var och hur mycket han ångrade det han hade sagt, men utan att egentligen behöva säga något alls. När han kommit genom hallen och runt hörnet till köket såg han hennes ryggtavla och kände att han måste agera fort, säga någonting innan hon vände sig om för han visste inte om han vågade, eller klarade, se henne i ansiktet när han gjorde det.
- Hej. Förlåt. nästan viskade han.
- Är du hungrig? svarade hon barskt.
- Ja.
- Sätt dig.
Pojken satte sig vid bordet. Framför honom stod hans favoritmat, spagetti och köttfärssås. Han slevade upp så mycket som tallriken kunde rymma och åt under fullständig tystnad. Vid ett tillfälle sneglade han upp mot sin mamma och så fort blickarna möttes skrämdes han av den stränga kylan i hennes ögon men precis innan han vek undan blicken så mjuknade den och han tyckte sig förnimma ett litet leende i hennes mungipa. Han förstod att saken var överspelad. Som genom ett mirakel hade han klarat sig utan straff trots att detta var hans dittills grövsta brott. Maten hade aldrig smakat bättre.
Så mitt barn, rådet till dig är egentligen din farfars: Ät inte vitt bröd, det är f*n bara luft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar