Vad är det för jädrans bok hon snackar om hela tiden, tänker jag skamset när barnmorskan rabblar sätt att döva smärtan som är förlossning. Har vi fått den eller skulle vi ha skaffat den själva och skulle vi ha läst den innan vi gick hit? Det sa Anna inget om. Tusan också, jag vill ju att tanten ska tycka att jag är duktig och engagerad.
"Ja det finns ju sterila kvaddlar också", säger duktiga flickan i hörnet och jag tvingas kväva en fnitterattack då jag direkt visualiserar tyngdlöst svävande astronauter som förgäves försöker fånga vakumförpackade dadlar i sina munnar.
"Och icke att förglömma: akupunktur. Det fick jag när jag hade ischias, det var väldigt bla bla bla", fortsätter killen som inte kan öppna munnen utan att bjuda på en högst personlig anekdot.
Jag överväger en kort stund att skoja till det med "ett bloss på en cigarr, en rejäl klunk whisky och sen bita ner på en pinne är effektivt. Det var vad jag fick göra när jag förlorade armen i Vietnam", men låter bli.
När barnmorskan kommer in på andningen som ett sätt att kontrollera smärtan börjar det plötsligt bli intressant. Jag har nyss fått nys om att djupandningstekniker kan hjälpa ens jiu-jitsu-game och upptäcker att andningsövningarna är väldigt snarlika. "Blunda om ni tycker det är pinsamt", säger barnmorskan men det kan jag inte höra över all luft som frenetiskt sugs in i mina näsborrar och flyger ut genom min mun. Mentalt ligger jag fast i en strypning på en svettig matta i någon sunkig lokal och sänker pulsen, glömmer smärtan och rider ut stormen för att sen ta mig loss, vända positionen och möta skräcken i min motståndares ögon.
Plötsligt rycks jag tillbaka till det lilla rosa rummet med de hårda karamellerna och de ljumna vattnet i tillbringare på bordet. "Ni ska få se film nu. Först en som visar en förlossning helt utan komplikationer. Sen en som är mer verklighetstrogen." Vi tittar under tystnad. Allting blir väldigt verkligt. Jag lever mig in i karaktärernas mödosamma kamp och andas lättat ut när den nyförlösta bebisen försiktigt placeras på moderns bröst. Fadern står bredvid och smeker den nyblivna mammans hår. Bilden tonas ut och eftertexterna börjar rulla. Ingen säger något. Återigen får jag impulsen att skämta, nu för att dränka den pinsamma tystnaden, men jag låter bli för jag vill inte riskera att rösten spricker. Jag vågar inte heller möta någons blick, inte ens din mammas, för jag är rädd att jag är ensam med glansiga, vattenfyllda ögonvitor. Bebisar har en alldeles orimlig effekt på mina tårkanaler, långt bortom vad oväntade svenska idrottsprestationer någonsin haft. Bebisar är min kryptonit.
"Jaha det var det det", säger barnmorskan i dörröppningen och bryter dödläget. "Behöver ni veta något mer så står det i boken."
Nu har 90% av graviditeten passerat och du är plötsligt väldigt påtaglig därinne. På kvällarna roar jag mig med att peta på dig genom din mammas mage så att du ska röra på dig. Det är säkert skit-irriterande och det skulle inte förvåna mig om det står i boken att så ska man inte göra. Men det bryr jag mig inte om. Jag har fortfarande inte läst någon bok. Kommer inte att göra det.
Man behöver inte alltid läsa boken.
Man behöver inte alltid läsa boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar