Jag minns inte särskilt mycket från körskolan. Men en sak som fastnade var att rutiner är farligt i trafiken. Man får aldrig agera rutinmässigt utan måste hela tiden, likt Syster Sol och Aki, ha full fokus. Alla som har skaffat sig rutiner vet att dessa med fördel utförs just rutinmässigt och förstår därför att det är väldigt svårt att låta bli. Ibland straffar det sig. Ibland är man är ute och går, exakt samma sträcka som alla andra vardagar, från hemmet, genom staden, in på centralen, nerför rulltrappan som ibland av någon outgrundlig anledning går uppåt och den bredvid som borde gå uppåt står still och vill det sig då att just en sån här gång får man ögonkontakt med en man utanför fönstret som står och röker, en sån där obekväm ögonkontakt där båda inser att de stirrar på varandra fullständigt omotiverat och alldeles för länge, samtidigt som man tar de två, tre första stegen ut i rulltrappan i den instinktiva tron att det som nyss höll på att bli lite pinsamt snart är ett minne blott i takt med att man raskt glider ner i underjorden, när balanssinnet plötsligt aktiverar samtliga varningssystem och signalerar hjärnan att nu j****r måste något göras för här är det något som håller på att gå käpprätt åt... Stora väderkvarnsviftningar med båda armar kan hålla en upprätt och en snabb parering när hälarna stöter mot rulltrappans avsats följt av en återupphittad balans räddar situationen något och ibland när man finner sig själv mitt i pinsamhetens epicentrum ler man lite snett mot en rökande man i hopp om att få ett empatiskt "det kunde varit jag"-leende tillbaka. Ibland får man inte det och därför går man ibland rodnande nerför en stillastående rulltrappa på vägen till tåget.
Passa på att leka i rulltrappor medan det fortfarande är charmigt. När en 32:åring gör det är det tydligen ett "misstag".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar