Förlorare

Igår kväll kände jag dig sparka för första gången i din mors mage. Det var kul. Dessförinnan hade jag sett tidernas främsta MMA-utövare Anderson Silva sparka av sitt smalben och vira det runt sin motståndares knä. Det var inte så kul. I lördags gick två av mina vänner matcher på Trophy MMA-galan och båda förlorade. Riktigt tråkigt. Men det har fått mig att tänka mycket på förluster. Och dig. Hur du bör hantera förluster. Fast det i 38:årige Andersons fall var mer av en förtidspension än en förlust.

Nu sitter jag i Ida och Roberts soffa på Kungsholmen och förbereder mig mentalt på en lång och utdragen eftermiddag/kväll av just förluster. Efter vi åkt iväg och köpt en ny tv, kopplat in X-boxet och tryckt i UFC- Undisputed finner vi oss återigen på soffan med varsin handkontroll i högsta hugg. 

Jag har alltid ansett mig vara en förhållandevis ”god förlorare”. Bortsett några undantagsfall i ungdomen har jag tagit motgångar med jämnmod och relativ ro. Men de gånger då jag brusat upp, fått utbrott eller på andra sätt betett mig illa vid en förlust har det genomgående kunnat kopplas till tv-spelande. Min mor tror än idag att jag en mörk och kulen julafton tidigt 2000-tal var narkotikapåverkad efter att jag citat: "inte alls var mitt vanliga väna jag" under en särdeles dramatisk omgång Buzz på Playstation. Nej mamma, jag hade inte knarkat på julafton. Verkligen inte. Anledningen till att jag kallade mina syskon "särskolemässiga" och berättade för pappa att "tiden då han visste allt sedan länge hade sprungit ifrån honom" är att tv-spel förändrar människor. Förändrar mig. I grunden. Förvandlar en annars sansad och sympatisk person till ett rent rövhål.

De få gånger i mitt liv då jag verkligen tappar humöret och blir genuint förbannad kan jag nästan undantagslöst koppla till en upprepad radda förluster i FIFA, NBA, eller som idag UFC på Playstation eller X-box. Frustrationen och ilskan som uppstår när frenetiska knapptryckningar och kommandon inte räcker till för att betvinga den virtuella motståndaren är obeskrivlig och hanteras oftast enkom genom våld, såväl verbalt som fysiskt.

Jag har förlorat mycket i mitt liv. I mitt verkliga liv alltså. Och det mesta har varit förvånande lättsmält. Fotbollsmatcher, slagsmål, och som häromdagen, sällskapsspel mot svärföräldrarna. Ingen fara alls. Men när jag nu sätter mig för att försöka sparka sönder Roberts Anderson Silva-ben gör jag det med vetskapen, och rädslan, att det mycket väl kan vara mitt eget ben som ryker mot en speciellt provokativ dörrkarm eller en bokhylla med exceptionellt hånfull hållning efter en förlust för mycket.

Nu kom jag visst av mig lite. Meningen var att råda dig i den ädla konsten att hantera förluster men jag tror jag nöjer mig med en enkel uppmaning: Ge f*n i tv-spel, ut och lek i skogen med dig istället.

En ordvits

Jag lagade wok förra veckan och svor efteråt över att jag hade glömt riva i ingefära. Då sa Pelle: - det är ingen fära.

Bajset

Igår passade din mor och jag vår inneboende bebis Olle. Hans föräldrar lämnade oss med omfattande instruktioner och ett halvt löfte om att Olle aldrig kvällsbajsade. Pelle sa aldrig. Mia sa man ska aldrig säga aldrig. Olle bajsade. Inte fem minuter efter att hans föräldrar lämnat honom åt sitt öde tömde han sina tarmar. Din mor upptäckte det först då hon befann sig närmast när han plötsligt började stinka. Hon bad mig kontrollukta. Jag lyfte upp barnet, så som jag sett otaliga blöjbytare göra före mig, dinglade rumpan framför mitt ansikte och sög in rejält i näsborrarna. Nog hade han bajsat alltid. Jag gav honom till din mor och sa åt henne att byta. Hon bad i sin tur mig att fixa det. Vi fann oss själva i ett dödläge. Detta dödläge skulle dock komma att sluta så som jag upplever att alla dödlägen mellan mig och din mor slutar- jag utför sagda uppdrag. Således tog jag den nedsmutsade lille krabaten och påbörjade operation blöjbyte. Inledningsvis med din mor som assistent. Men när jag, efter upprepade uppmaningar, inte fick en våtservett räckt mig förstod jag att något gått snett. Mina farhågor besannades när jag kort därefter hörde hemska hulkningar från toaletten och insåg att spädbarnsbajs var för mycket för din mors mage att hantera. En aning illavarslande måste jag erkänna.

Men för dig mitt blivande spädbarn kan det ju vara bra att veta att det blir bäst om du bara bajsar när Pelle och Mia passar dig.

Fredagsmys #4

Så är vi där igen. Mitt i den bästa veckodagen av alla. Då spelar det ingen roll att gårdagens sömncykel rubbades av julfesten med jobbet för helgen och sovmorgonen hägrar alldeles runt hörnet. Julfesten var förresten en riktigt lyckad tillställning på Utmaningarnas Hus i Malmö där vi, ett 50:tal kollegor, tävlade mot varandra i hetsigt poängjagande genom att klara olika utmaningar. Fysiska, precisa eller tankekrävande. Vårt lag hade hög trivsel och lite lägre "fighting spirit" men när det kom till prisutdelningsdags visade sig att vi kom tvåa av typ tio lag och då kunde jag inte låta bli att gräma mig över att vi inte satsade lite hårdare, valde utmaningarna lite mera taktiskt och gav upp de omöjliga uppdragen snabbare. Jag trodde inte jag skulle bry mig men när vi var så nära att vi nästan kunde känna segerns sötma väcktes ett visst begär. Begäret att vara bäst. Att vara bäst bland sådana intellektuella giganter och fysiska praktexemplar som mina arbetskamrater hade mycket möjligt kunnat bli mitt livs bedrift. Men detta får bli mitt nästa projekt. Först ska jag bli bäst av lärarna i Korsbacka-maran nästa år. Senast fick jag stryk av Sonny. Han är över 60 år och har bara en hastighet. Med den malde han ner mig och lämnade mig förnedrad, förbannad och med munnen full av grus någonstans vid 4-kilometersstrecket. Det ska inte upprepas nästa år. 

Men denna väldigt speciella fredag, och helg, ska vigas åt mycket trevligare saker än nyss nämnda, nämligen firandet av min sambo tillika din mor. I dagarna två fortgår festligheterna med början ikväll på tu man hand och fortsättning imorgon då dina farföräldrar ansluter. Man kan tänka sig att det blir en del restaurang- och andra nöjesetablissemangsbesök. Kanske ett glas alkoholfritt bubbel och en bit tryffel till kaffet. Trevlig musik och breda leenden. Klassiskt finfredagsmys.

Men innan vi inleder partajandet följer vi upp förra veckans hiphoppiga hyllning till en mamma med en hiphoppig hyllning till en annan mamma. Turen är kommen till artisten som i samband med Nelson Mandelas bortgång jämförde sig själv med den sydafrikanske frihetskämpen och menade att han redan uppnått samma status genom sin musikkarriär och som säkerligen anser sig själv vara vår samtids största poet. Mannen verkar fullständigt förryckt men man får ge honom att han gjort mycket fin musik. Särskilt denna bit som sätter mammor i centrum vilket passar bra då din mamma fyller år och min mamma hälsar på. Skruva upp och välkomna helgen med Kanye Wests Hey Mama.

En limerick

Nu är det musikhjälpen-tider och det väcker oundvikligen en del minnen. Inga bra minnen. Två år i rad har jag skänkt pengar och önskat en låt till Anna på hennes födelsedag. På dagen idag. Två gånger har jag blivit ignorerad. Förra året spelades låten i det uppsamlingsheat med önskelåtar som sänds långt senare. Dock utan min motivering och kärleksfulla hälsning. Jag bryr mig inte om pengarna, de fyller säkert sitt syfte och hjälper någon stackare någonstans, men det är aningen förargligt när man upphetsat bett partnern sitta klistrad vid radion från arla morgon till sena kväll för att det någon gång under dagen kanske kommer en "överraskning". 

Första året skickade jag in en omsorgsfullt ihopsnickrad limerick som jag tyckte var rolig på ett gulligt och internt sätt. Eller ja, det är inte konstigare än att Anna har väldigt välutvecklade vader. Formade av fornstora dagar som lovande mittbackskoloss i lokala fotbollsföreningen, hävdar hon. När limericken inte fick den speltid den enligt mig förtjänade så tog jag helt sonika och återanvände den ett par månader senare när man fick skicka in Alla hjärtans dag-hälsningar till tidningen Metro. Där publicerades den utan omsvep. Dock blev den inte det litterära genombrott jag hade hoppats på så jag försöker igen. Här och nu. Grattis på födelsedagen Anna.

Det var en gång en flicka från Flen,
som var söt och snäll och hel och ren,
i henne blev jag kär,
och fastnade där,
ty hon hade så väldigt starka ben.

Jag passar också på att slänga in en alldeles nyskriven också:

Det var en gång en kvinna från Södermanland,
som åkte till Växjö med drömmar om fil.kand,
där mötte hon en skåning,
och krävde att få ring,
nu har hon en oäkting i magen men inget på sin vänsterhand.

Go shorty, it's your birthday

Nu är det den tiden på året igen. Mina surt förvärvade pengar ska under några hektiska dagar brännas på presenter köpta med ett mått eftertanke och flera delar kärlek. Helst ska det vara dyrare och fyndigare än föregående år och helt i otakt med lönepåslag och rådande inflation stiger förväntningarna och utläggen. Det är en stressig, påfrestande och skitjobbig upplevelse men ändå något jag med hela mitt hjärta hoppas få upprepa till dagen då döden befriar mig. Det är din mors födelsedag.

   

Många fördelar står att finna med att ha en partner som fyller den trettonde december. Dels har jag äntligen lärt mig vilket datum vi firar Lucia, med eller utan pepparkaksgubbar och tomtar, och dels behöver jag inte lägga alls samma möda, om ens någon, på julklappen. Så har det i alla fall varit hittills när vi firat jul separat med våra respektive familjer, men jag misstänker att det kan komma att ändras med din nedkomst. Samtidigt bör väl julklappsfokuset skifta till dig då och det har jag gjort väldigt klart för din mor att du ska enbart få gåvor funna i naturen så framtida högtids-handling lär bli en smal sak.

Mina tidigare försök har väl i all ärlighet inte alltid varit lysande. Men i år har jag ansträngt mig extra. Kanske för att kompensera för tidigare års tillkortakommanden men förmodligen mest för obehaget jag orsakat henne genom att plantera dig där du är. Nu säger jag absolut INTE att hon på något sätt påverkats av några graviditetshormoner eller börjat bete sig irrationellt utan det här är strikt förebyggande arbete. Om något i mitt beteende plötsligt inte skulle behaga kvinnan i mitt liv eller om de sista månaderna av havandeskapet skulle börja fresta på eller om jag ännu en gång skulle behöva skjuts någonstans efter någon dryckesrelaterad festlighet, ja då tänker jag att det är bra att ligga plus på karmakontot.

Varje dag denna vecka har jag således lagt en present under hennes fantastiskt fina lilla kruk-julgran och på fredag kväll ämnar jag bjuda ut henne till en ännu hemlig lokal. (Nej den är inte hemlig för att jag inte bokat något ännu utan för att jag vet att hon älskar överraskningar. Jag tror… Gissar att hon älskar överraskningar.)  Två dagar och två presenter återstår och jag har en bra känsla över hela upplägget. Jag har gjort efterforskningar, jag har fysiskt begett mig till olika ställen, jag har personligen och omsorgsfullt slagit in saker och jag betalat allt med mina egna pengar.

Jag antar att det kan tyckas lite paradoxalt att jag finner sådant nöje i just detta projekt om man har tidigare inlägg, där jag raljerar över mina brister i givandets konst, i färskt minne. Direkt kan jag säga att det inte har med avsaknad av respekt eller kärlek för alla andra människor i min närhet att göra utan snarare beror på det faktum att jag delar mitt levnadsutrymme med din mor. Ur ett rent egoistiskt perspektiv tjänar jag oerhört mycket mer på att hålla mig väl med henne än de flesta andra personer i mitt liv. Ett annat, också egoistiskt, argument är att den glädjen jag skänker henne skänker hon i gengäld mig då det är en fantastisk känsla att se sin partner reagera positivt på något som du ligger bakom. Om detta sedan är resultatet av ogenerat självförhärligande eller en faktiskt kemisk reaktion där lycka smittar som ett luftburet zombievirus är egentligen helt ointressant då resultatet likafullt är en lägenhet fylld av glada människor.

Så imorgon skyndar jag hem från jobbet, sätter på låttipset från fjärde fredagsmysinlägget och ser på när din mor öppnar sina fem presenter. Jag tittar henne djupt i de smala, nästan kisande ögonen som jag förlorade mig i på den där anställningsintervjun för länge sedan och hoppas med hela mitt bultande hjärta att hon ler det där stora, vackra leendet som gör alla ansträngningar obetydliga.

Det här bör du komma ihåg mitt ännu ofödda barn, när det gäller folk i allmänhet och din mor i synnerhet: Det är bättre att ge än att få. Men bäst är ändå att ha. Och vill du ha kvar måste du ibland ge. Dig ut i hetsen som är shopping i december.

Fredagsmys #3

Fredagsfeelingen har inte riktigt infunnit sig än vilket jag gissar har något att göra med att jag sitter kvar på arbetsrummet och väntar på att bli hämtad. Stormen Sven härjar utanför fönstret och har, förutom hindrat mitt euforiska sinnestillstånd, också slagit ut hela Skånetrafikens tågnät. Låter som början på en zombieapokalyps tycker jag. Ännu en anledning att inte dra på smilbanden.

Vad som däremot kommer muntra upp mig inom en väldigt snar framtid är Folke och forden. Tillsammans tar vi oss till Ramlösa och det El Hallahska palatset dit även ironmannen, myten, legenden Tomas Melin kommer inbussad direkt från Göte-la-borg. En bättre start på helgen än sådär torde icke vara möjlig, om man bortser från en lugn hemmakväll med mor din då. Självfallet. Men ikväll är det killkväll. Och då gör vi saker som bara killar kan. Vi dricker folköl och rapar. Pratar om hur ”regeringen” därhemma tjatar om att toalocket jämt är uppe när det borde vara nere. Varför borde det vara nere förresten? Det är väl inte svårare för dem att fälla ner det än vad det är för oss att fälla upp det? Vi spelar x-box och pratar porr. Kliar oss ogenerat på ställen som kliar och lägger snusprillorna rätt på bordet när den där luckan för använda prillor i locket är överfull. Sen när timmen börjar bli sen leker vi ”jag har aldrig” i våra underkläder. Så föreställer jag mig kvällen i alla fall. Dra på trissor alltså om inte en ilning av fredagsfeeling just letade sig fram längs ryggraden på mig.

Mörkret har lagt sig över Kävlinge. Folke och forden är tio minuter bort. För att avrunda denna tredje i ordningen av fredagsmysar måste jag presentera eftermiddagens musiktips. Från en man, som dog tragiskt alldeles för ung, och av många anses vara en våra största samtidspoeter- Tupac ”2Pac” Shakur. Huruvida detta smickrande epitet stämmer eller inte är jag inte rätt person att uttala mig om för även om jag under hela min ungdom hävdade att jag var ett stort fan så lyssnade jag och tyckte egentligen bara om en enda låt. Nämligen denna vackra hyllning till hans mamma: 2 Pac – Dear Mama

Ultraljudet

Sjukhusbyggnaden låg helt öde. Som något efter en zombieapokalyps. Inte en människa att skåda, varken i trapphuset eller på avdelningen. Först i väntrummet möter vi en mänsklig gestalt, men detta en man med så ofördelaktigt utseende att jag på allvar börjar tro på zombie-teorin jag nu låtit löpa amok inuti mitt huvud. Plötsligt går ett par, inte helt olika oss själva, förbi i hallen under total tystnad och inte förrän den stort leende barnmorskan strax därefter hälsade oss välkomna insåg jag att allt var i sin ordning. Bara en vanlig tisdagskväll på Kvinnokliniken.

Vi skulle få en första glimt av dig, genom ultraljud, nu när du på allvar börjar likna något som man inte är rädd ska simma upp i urinröret och lägga ägg. Ultraljud har underlåtit att imponera tidigare och jag tänkte inte mycket på det ens nu när det var dig vi skulle titta på. Kanske för att jag inte riktigt förstått att anledningen är att felsöka bebisen och kontrollera så att allt står rätt till. Jag hade i min enfald inbillat mig att det hela bara var en service till blivande, blödiga, föräldrar så de skulle ha något att posta på facebook innan den riktiga social media-belägringen börjar efter födseln. Jag blev inte särskilt nervös heller när Pelle förklarade hur ultraljudet gick till och satte misstänkt stor emfas på att ”fel” kunde upptäckas. Nervös blev jag däremot när jag såg dig.

För där låg du. Inuti i din mors mage med huvudet ner och fötterna upp. Händerna slappt vilandes bakom nacken. Alldeles blixtstilla. En kort stund hann jag tänka att du var död. Men sedan insåg jag att hjärtat slog starkt och taktfast och kunde kallt konstatera att det nog är så enkelt som att äpplet inte faller långt från träden. På hela tiden rörde du dig inte särskilt mycket. Och av bilderna förstod man lite eller intet men satt snällt och ”ahh-ade” och ”ohh-ade” när barnmorskan zoomade in på skuggiga dimbilder av navelsträngar, hakspetsar och lårbenshalsar. Det var på det hela taget en abstrakt upplevelse. Men stark.

Min vän Max berättade i lördags, när jag återigen raljerade över den överdrivna betydelse folk tillskriver ultraljud, att jag skulle komma att ändra min åsikt efter jag sett dig. Och gosse vad Max hade rätt. Bara sekunder in i spektaklet greps jag av oerhört starka känslor och bröstet fylldes till bredden av lycka och stolthet. Inte alls olikt när Stefan Holm klev högst upp på prispallen i Aten 2004. Tårarna var inte långt borta. Plötsligt spelade det liksom ingen roll att vem som helst kan göra det och att åtskilliga gjort det före oss för nu är det faktiskt vi som har gjort det. Gjort dig. Och att döma av dina suddiga svartvita konturer har vi gjort ett jättefint jobb. Enligt barnmorskan är du också helt normal för din ålder. Även om jag tyckte mig se att det ena lårbenet var en tredjedel kortare än det andra, men som jag sa till din mor: - Om det enda problemet är att du får ha en platåsko, istället för två, resten av livet kan vi skatta oss lyckliga.

Mitt råd till dig mitt 19-veckors (tydligen) ofödda foster är: Pracka inte på folk dina bilder av suddiga ultraljud för ingen bryr sig. Men se för guds skull till att betala åtminstone tjugo kronor så du kan få en bild för eget bruk. Du kommer att vilja titta på den. Igen och igen.