Nu är det musikhjälpen-tider och det väcker oundvikligen en del minnen. Inga bra minnen. Två år i rad har jag skänkt pengar och önskat en låt till Anna på hennes födelsedag. På dagen idag. Två gånger har jag blivit ignorerad. Förra året spelades låten i det uppsamlingsheat med önskelåtar som sänds långt senare. Dock utan min motivering och kärleksfulla hälsning. Jag bryr mig inte om pengarna, de fyller säkert sitt syfte och hjälper någon stackare någonstans, men det är aningen förargligt när man upphetsat bett partnern sitta klistrad vid radion från arla morgon till sena kväll för att det någon gång under dagen kanske kommer en "överraskning".
Första året skickade jag in en omsorgsfullt ihopsnickrad limerick som jag tyckte var rolig på ett gulligt och internt sätt. Eller ja, det är inte konstigare än att Anna har väldigt välutvecklade vader. Formade av fornstora dagar som lovande mittbackskoloss i lokala fotbollsföreningen, hävdar hon. När limericken inte fick den speltid den enligt mig förtjänade så tog jag helt sonika och återanvände den ett par månader senare när man fick skicka in Alla hjärtans dag-hälsningar till tidningen Metro. Där publicerades den utan omsvep. Dock blev den inte det litterära genombrott jag hade hoppats på så jag försöker igen. Här och nu. Grattis på födelsedagen Anna.
Det var en gång en flicka från Flen,
som var söt och snäll och hel och ren,
i henne blev jag kär,
och fastnade där,
ty hon hade så väldigt starka ben.
Jag passar också på att slänga in en alldeles nyskriven också:
Det var en gång en kvinna från Södermanland,
som åkte till Växjö med drömmar om fil.kand,
där mötte hon en skåning,
och krävde att få ring,
nu har hon en oäkting i magen men inget på sin vänsterhand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar