Bajset

Igår passade din mor och jag vår inneboende bebis Olle. Hans föräldrar lämnade oss med omfattande instruktioner och ett halvt löfte om att Olle aldrig kvällsbajsade. Pelle sa aldrig. Mia sa man ska aldrig säga aldrig. Olle bajsade. Inte fem minuter efter att hans föräldrar lämnat honom åt sitt öde tömde han sina tarmar. Din mor upptäckte det först då hon befann sig närmast när han plötsligt började stinka. Hon bad mig kontrollukta. Jag lyfte upp barnet, så som jag sett otaliga blöjbytare göra före mig, dinglade rumpan framför mitt ansikte och sög in rejält i näsborrarna. Nog hade han bajsat alltid. Jag gav honom till din mor och sa åt henne att byta. Hon bad i sin tur mig att fixa det. Vi fann oss själva i ett dödläge. Detta dödläge skulle dock komma att sluta så som jag upplever att alla dödlägen mellan mig och din mor slutar- jag utför sagda uppdrag. Således tog jag den nedsmutsade lille krabaten och påbörjade operation blöjbyte. Inledningsvis med din mor som assistent. Men när jag, efter upprepade uppmaningar, inte fick en våtservett räckt mig förstod jag att något gått snett. Mina farhågor besannades när jag kort därefter hörde hemska hulkningar från toaletten och insåg att spädbarnsbajs var för mycket för din mors mage att hantera. En aning illavarslande måste jag erkänna.

Men för dig mitt blivande spädbarn kan det ju vara bra att veta att det blir bäst om du bara bajsar när Pelle och Mia passar dig.