Förlorare

Igår kväll kände jag dig sparka för första gången i din mors mage. Det var kul. Dessförinnan hade jag sett tidernas främsta MMA-utövare Anderson Silva sparka av sitt smalben och vira det runt sin motståndares knä. Det var inte så kul. I lördags gick två av mina vänner matcher på Trophy MMA-galan och båda förlorade. Riktigt tråkigt. Men det har fått mig att tänka mycket på förluster. Och dig. Hur du bör hantera förluster. Fast det i 38:årige Andersons fall var mer av en förtidspension än en förlust.

Nu sitter jag i Ida och Roberts soffa på Kungsholmen och förbereder mig mentalt på en lång och utdragen eftermiddag/kväll av just förluster. Efter vi åkt iväg och köpt en ny tv, kopplat in X-boxet och tryckt i UFC- Undisputed finner vi oss återigen på soffan med varsin handkontroll i högsta hugg. 

Jag har alltid ansett mig vara en förhållandevis ”god förlorare”. Bortsett några undantagsfall i ungdomen har jag tagit motgångar med jämnmod och relativ ro. Men de gånger då jag brusat upp, fått utbrott eller på andra sätt betett mig illa vid en förlust har det genomgående kunnat kopplas till tv-spelande. Min mor tror än idag att jag en mörk och kulen julafton tidigt 2000-tal var narkotikapåverkad efter att jag citat: "inte alls var mitt vanliga väna jag" under en särdeles dramatisk omgång Buzz på Playstation. Nej mamma, jag hade inte knarkat på julafton. Verkligen inte. Anledningen till att jag kallade mina syskon "särskolemässiga" och berättade för pappa att "tiden då han visste allt sedan länge hade sprungit ifrån honom" är att tv-spel förändrar människor. Förändrar mig. I grunden. Förvandlar en annars sansad och sympatisk person till ett rent rövhål.

De få gånger i mitt liv då jag verkligen tappar humöret och blir genuint förbannad kan jag nästan undantagslöst koppla till en upprepad radda förluster i FIFA, NBA, eller som idag UFC på Playstation eller X-box. Frustrationen och ilskan som uppstår när frenetiska knapptryckningar och kommandon inte räcker till för att betvinga den virtuella motståndaren är obeskrivlig och hanteras oftast enkom genom våld, såväl verbalt som fysiskt.

Jag har förlorat mycket i mitt liv. I mitt verkliga liv alltså. Och det mesta har varit förvånande lättsmält. Fotbollsmatcher, slagsmål, och som häromdagen, sällskapsspel mot svärföräldrarna. Ingen fara alls. Men när jag nu sätter mig för att försöka sparka sönder Roberts Anderson Silva-ben gör jag det med vetskapen, och rädslan, att det mycket väl kan vara mitt eget ben som ryker mot en speciellt provokativ dörrkarm eller en bokhylla med exceptionellt hånfull hållning efter en förlust för mycket.

Nu kom jag visst av mig lite. Meningen var att råda dig i den ädla konsten att hantera förluster men jag tror jag nöjer mig med en enkel uppmaning: Ge f*n i tv-spel, ut och lek i skogen med dig istället.