Ultraljudet

Sjukhusbyggnaden låg helt öde. Som något efter en zombieapokalyps. Inte en människa att skåda, varken i trapphuset eller på avdelningen. Först i väntrummet möter vi en mänsklig gestalt, men detta en man med så ofördelaktigt utseende att jag på allvar börjar tro på zombie-teorin jag nu låtit löpa amok inuti mitt huvud. Plötsligt går ett par, inte helt olika oss själva, förbi i hallen under total tystnad och inte förrän den stort leende barnmorskan strax därefter hälsade oss välkomna insåg jag att allt var i sin ordning. Bara en vanlig tisdagskväll på Kvinnokliniken.

Vi skulle få en första glimt av dig, genom ultraljud, nu när du på allvar börjar likna något som man inte är rädd ska simma upp i urinröret och lägga ägg. Ultraljud har underlåtit att imponera tidigare och jag tänkte inte mycket på det ens nu när det var dig vi skulle titta på. Kanske för att jag inte riktigt förstått att anledningen är att felsöka bebisen och kontrollera så att allt står rätt till. Jag hade i min enfald inbillat mig att det hela bara var en service till blivande, blödiga, föräldrar så de skulle ha något att posta på facebook innan den riktiga social media-belägringen börjar efter födseln. Jag blev inte särskilt nervös heller när Pelle förklarade hur ultraljudet gick till och satte misstänkt stor emfas på att ”fel” kunde upptäckas. Nervös blev jag däremot när jag såg dig.

För där låg du. Inuti i din mors mage med huvudet ner och fötterna upp. Händerna slappt vilandes bakom nacken. Alldeles blixtstilla. En kort stund hann jag tänka att du var död. Men sedan insåg jag att hjärtat slog starkt och taktfast och kunde kallt konstatera att det nog är så enkelt som att äpplet inte faller långt från träden. På hela tiden rörde du dig inte särskilt mycket. Och av bilderna förstod man lite eller intet men satt snällt och ”ahh-ade” och ”ohh-ade” när barnmorskan zoomade in på skuggiga dimbilder av navelsträngar, hakspetsar och lårbenshalsar. Det var på det hela taget en abstrakt upplevelse. Men stark.

Min vän Max berättade i lördags, när jag återigen raljerade över den överdrivna betydelse folk tillskriver ultraljud, att jag skulle komma att ändra min åsikt efter jag sett dig. Och gosse vad Max hade rätt. Bara sekunder in i spektaklet greps jag av oerhört starka känslor och bröstet fylldes till bredden av lycka och stolthet. Inte alls olikt när Stefan Holm klev högst upp på prispallen i Aten 2004. Tårarna var inte långt borta. Plötsligt spelade det liksom ingen roll att vem som helst kan göra det och att åtskilliga gjort det före oss för nu är det faktiskt vi som har gjort det. Gjort dig. Och att döma av dina suddiga svartvita konturer har vi gjort ett jättefint jobb. Enligt barnmorskan är du också helt normal för din ålder. Även om jag tyckte mig se att det ena lårbenet var en tredjedel kortare än det andra, men som jag sa till din mor: - Om det enda problemet är att du får ha en platåsko, istället för två, resten av livet kan vi skatta oss lyckliga.

Mitt råd till dig mitt 19-veckors (tydligen) ofödda foster är: Pracka inte på folk dina bilder av suddiga ultraljud för ingen bryr sig. Men se för guds skull till att betala åtminstone tjugo kronor så du kan få en bild för eget bruk. Du kommer att vilja titta på den. Igen och igen.