Dumskallarnas sammansvärjning

I mellandagarna bläddrade vi i gamla fotoalbum i Flen. På en bild satt din morfar och läste Dumskallarnas sammansvärjning vilket väckte min nyfikenhet och krävde en mobilgoogling. Inom loppet av minuter hade jag tillskansat mig följande information: 

A confederacy of dunces, som den heter på originalspråk, skrevs av läraren John Kennedy Toole medan han låg inkallad i armén. Tyvärr var ingen intresserad av att publicera det färdiga verket så 1969 tog Toole sonika sitt liv till följd av dessa motgångar, bara 32 år gammal. Hans outröttlige mor kämpade dock på och lyckades hitta en förläggare 11 år senare. 1981 belönades John Kennedy Toole postumt med Pulitzerpriset för årets främsta amerikanska roman.

Innan jag släckt min omedelbara kunskapstörst hade din morfar placerat boken från bilden på bordet framför mig. Jag började bläddra och drogs snabbt in i Ignatius Reillys värld, en värld han inte hör hemma i och en tid som inte är hans. Han anser sig vara en ”anakronism”, placerad i fel århundrade, ett århundrade fyllt av ”…onanister, pornografer, bedragare, slinkor, avfallsgrisar och lesbianer…” vilket åsamkar honom oerhörd stress och problem med de mest basala kroppsfunktioner.

Problemet med läsning, liksom alla tidsfördrivande aktiviteter, är att det tar upp tid. För mycket tid. Och tiden är som bekant i vårt tidevarv den mest värdefulla av varor. Därför är läsningen för mig också förknippad med ett visst mått av ångest. Ta idag som exempel. Jag kröp upp i hörnan på soffan för att avnjuta ett par snabba kapitel med Joe Rogans ansträngda skrikande åt Fear Factor-deltagare lågt spelandes i bruset från den påslagna tv:n. När jag en stund senare sliter mina utmattade ögon från textmassan som så elokvent beskriver Ignatius Reillys bekymmer med sin bångstyriga magmun är Joe Rogans Fear Factor ersatt av vad som förefaller vara ett relationsdrama med inslag av humor och rummet har blivit markant mörkare. Det är en deprimerande insikt som slår mig. Flera timmar måste ha förflutit och dagljuset stämplar ut till förmån för mörkret samtidigt som alfahannen och universalgeniet Joe Rogan lämnar över sin plats i rampljuset till dåligt författad förväxlingshumor. Nedslagen av min egen inaktivitet strider jag bokstavligt talat från ord till handling, lägger ifrån mig boken, kastar av mig filten och reser mig upp, bara för att inse att jag ännu är oklädd och inte i stånd att ta dagen med storm. Så jag klär på mig och dukar fram fika.

På fikat följer kaffet och på kaffet en paus. Mätt, koffeinstinn och påklädd plockar jag upp boken och läser om hur Ignatius måste passa på att undersöka sociala orättvisor medan han har magmunnen under kontroll. Väntar han, om så bara en dag, finns risken att den sluter sig för flera veckor framöver. Jag skrattar högt i min gungstol och är omedveten om att eftermiddagen omärkligt blir till kväll alldeles utanför fönstret. Ännu en dag har passerat och jag har ingenting värt att visa upp för det.

Samtidigt ska man ha klart för sig att läsning är en högstatushandling när det gäller tidsfördriv. Samma antal timmar spenderade på att scrolla ner för facebookfeeden eller tittandes på sex säsonger Gossip Girls talar vi tyst om när vi hoppar tillbaka i hamsterhjulet på tisdag. Att jag och Robert lade tre dygn på att bygga upp UFC-karaktärerna Jesbert Bendback och Robsper Widroth är inget jag kommer att tjata hål i huvudet på mina kollegor om. Men du kan ge dig f*n på att innan veckan är över vet alla mina arbetskamrater att jag spenderat lovet med att konsumera finkultur i mängder. För när vi nu lever i en tid med så oerhört många alternativ, så mycket teknologi och ett oändligt antal intryck att sortera anser vi läsare av böcker oss lite förmer. Vi som har sinnesron att slå oss ner bekvämt med inget annat sällskap än något så förlegat som en bok präntad på papper. Vi som vänder oss mot allt det nya och anti-intellektuella och förfasar oss över den försvinnande läsförståelsen. Vi som förstår och sätter värdet av det skrivna ordet framför alla memes, vines och youtubeklipp i världen. Vi som kämpar mot dumskallarnas sammansvärjning.

Missförstå mig rätt. Jag gillar att sitta en hel dag och spela x-box och jag kollar gärna på netflixserier till ögonen blir fyrkantiga och be mig inte räkna ut tiden jag menlöst suttit och uppdaterat min facebook-feed. Jag älskar att läsa en bra bok som slukar hela mitt väsen under dess varaktighet, det är en upplevelse jag verkligen vill att du får uppleva. Men jag tror på att allt måste göras med måtta och livet ska levas varierat. För varje timme du förlustar dig i inaktivitet bör du spendera en timme med något fysiskt eller socialt. Därför ska jag pallra mig till klubben och slåss imorgon. Det är i allra högsta grad både socialt och fysiskt.

När jag påbörjade detta inlägg var det med intentionen att råda dig att läsa mycket och att det är något du bör börja med tidigt och sen hänge dig åt hela livet. Men efter en snabb genomläsning av mina något osammanhängande och motsägelsefulla tankar får det nog bli något åt detta hållet istället: Att läsa är asabra men att leva är bättre.