Fredagsmys #2

Så blev det fredag igen. Innan förra söndagens ångest ens hunnit ebba ut stundar en ny helg. Pratade med en kollega igår om hur tidsuppfattning förändras med tiden. Om hur terminerna som elev kändes evighetslånga medan de numera försvinner med en hiskelig hastighet. Vi lever verkligen i ett hamsterhjul där allting snurrar på och man kämpar för att hänga med. Plötsligt inser man allt man behöver göra för att hoppa av är att lugna ned sig, sakta ner och stanna upp. Sen sätter man sig vid vattenskålen, tar en klunk, lutar sig tillbaka och slappnar av. Det gör jag nu.

Snart cyklar jag bort till Folke för att skapa konst. Närmare bestämt trailern för nästa upplaga av den vida omtalade semi-årliga vardagsrumsbordstennisturneringen. Vi har båda fått i läxa att skapa ett bildmanus och nu ska jag försöka få genom så mycket som möjligt av min artistiska vision utan att kränka hans konstnärliga integritet. Det kommer krävas fingertoppskänsla av Mourinho-mått. 

Men först. Det är fredag och därför dags för musiktips. Idag pumpar vi en klassisk rockrökare, fortsatt på temat föräldraskap. Så höj upp volymen så högt att det blir äckligt och njut av Danzigs Mother.

Everybody was Kung Fu-fighting

I femtonårsåldern fick jag för mig att jag skulle börja med kampsport så jag lånade ett par judobrallor av en kompis och gick till idrottshallen för att lära mig Kung Fu. Väl där blev jag hårt drillad av en mustaschprydd man i bar överkropp som hela tiden uppmanade mig att sparka honom allt vad jag kunde i sidan medan han stod som en hårig staty utan att röra en min. Förutom då han öppnade munnen för att med oönskad övertydlighet beskriva min uppenbara brist på styrka, mod och manlighet. Jag fortsatte i ett par veckor men ganska snart dog mitt intresse ut. Om det berodde på min ovilja att bli offentligt förnedrad eller att ration mellan antalet armhävningar på knogarna och antalet utdelade dödliga hoppsparkar var, i mitt tycke, gravt snedvriden, minns jag inte riktigt. Men slutade gjorde jag. Det skulle dröja nästan ytterligare femton år innan jag satte min fot i en kampsportslokal igen. 

Någon gång under studenttiden i Växjö hade jag blivit rejält biten av det som kallas MMA, Mixed Martial Arts. Kampsporternas kampsport. Först tyckte jag det var barbariskt och obehagligt men det var inte utan att något väcktes inom mig. Något djuriskt som legat djupt begravt inne i bröstet och bara väntat på en chans att få bejakas. Jag gick från att bli fascinerad och intresserad till besatt till den grad att jag tankade hem alla matcher jag kunde komma över och följde alla nyhetssidor jag hann med, svenska såväl som utländska. Jag kände till alla fighters, kunde rabbla resultaten i alla stora matcher och namnen på alla vinnande grepp och strypningar. Men mitt praktiska kunnande sträckte sig inte längre än till ett ensiffrigt antal knogarmhävningar och slappa sparkar mot en halvnaken mans mellangärde.

För att få en ändring på detta bestämde jag mig för att leta rätt på en MMA-klubb när jag flyttade till Malmö. Jag fann flera stycken. Billigast var Frontier MMA i Rosengård. Jag hade aldrig ens varit i Rosengård. 
-Är det inte farligt där?, undrade jag. 
-Äsch, det är ingen fara, svarade min vän Isac och sen körde vi tillsammans till Kulladal där Frontiers brasilianska jiu jitsu utövades då. Brasiliansk jiu jitsu är det viktigaste momentet i markkampen som finns MMA men samtidigt en egen sport där slag och sparkar ej är tillåtna. Med andra ord en väldigt bra början för den som inte direkt vill bli boxad på näsan med lövtunna handskar. 

När jag för andra gången i mitt liv satte min fot i en kampsportslokal möttes jag av en mycket vänlig och lugn man med utpräglad stockholmsdialekt som direkt fick mig att känna mig väl till mods. Tre år senare har jag fortfarande inte hört honom säga ett enda ont ord om min styrka, mitt mod eller min manlighet. Och då ska gudarna veta att han haft både tillfällen och fog för det. Bobby Sundel driver en kampsportsklubb där han lär ut mycket mer än den ädla konsten att under organiserade former slå någon på käften. Han lär ut respekt medmänniskor mellan, oavsett ålder, kön, etnicitet och alla andra tänk- och otänkbara olikheter. Blandningen av människor på mattorna i källaren på Rosengårds idrottshall är total. De lokala kidsen samsas med it-tekniker, death metal-musiker, MMA-proffs samt en och annan autonom anarkist. Alla med olika förutsättningar såklart men istället för faktorer som socioekonomi och emotionellt bagage handlar det om storlek, styrka och teknik. Och när man gång efter annan blir utstrypt av en 20 kilo lättare tonåring så blir man, om inget annat, oerhört ödmjuk inför vad träning och teknik kan åstadkomma.

Bobby Sundel, Frontier MMA och kampsport generellt lär dig ett, av samhället, högt värderat uppförande där människor, lokaler och traditioner respekteras. Det lär dig hur våld faktiskt påverkar en person och ger dig ett realistiskt förhållningssätt till slag och sparkar mot en medmänniska, istället för det, måhända oerhört underhållande men fullständigt världsfrånvända, tv-våldet som Hollywood matat oss med under årtionden. Det lär dig att försvara dig själv och dina nära om du, hemska tanke, någonsin hamnade i en situation där det skulle behövas. Men framförallt ger det dig glädje och välmående då det är den roligaste träningsformen som finns.   

Kvällens råd till dig mitt ännu ofödda barn blir detta: Var hövlig, men dödlig. I dubbel bemärkelse.

Polaren Per

Jag var fjorton år, kortväxt, mullig och rökte röda prins. Han var fem dagar yngre, lite kortare, något mulligare och rökte det som bjöds. Vi träffades i den provisoriska skateparken på Jotex i Åhus och ganska snart frågade han om han fick låna en cigg. Jag svarade nej och han tyckte jag hade en tråkig attityd. Jag tyckte han var en snyltare. Så fortsatte det. Han frågade efter cigaretter, eller snus, och jag sa nej och köp eget. Sedan tog han en cigg eller snus i alla fall. Min polare Per. Pelle.

Vi kom varandra allt närmare, blev äldre och saker runtomkring förändrades. Men snyltandet bestod. Pelle höll alltid på ”att sluta” så det var aldrig lönt att köpa egna, resonerade han. Ge fan i mina, resonerade jag och fortsatte att påpeka hans parasiterande. Till en dag då han fick nog av mina köp eget snus och rök dina egna cigg och röt tillbaka:

 - När du slutar låna pengar av mig så ska jag sluta snylta på dig!

Under väldigt lång tid hade jag lånat pengar av Pelle. Inga astronomiska summor men tillräckligt för att jag skulle kunna upprätthålla min levnadstandard hela månaden ut eller unna mig en skidsemester trots skrala inkomster. Då han var långt mer ekonomisk än jag hade han alltid extra på något konto och väntade tyst och tålmodigt på att jag, som ingalunda var en punktlig låntagare, skulle få medel nog att betala tillbaka.

När hans ord sjunkit in insåg jag att jag behövde rannsaka mig själv. Kanske var jag inte sådär härlig och fri från fel som jag gick runt och trodde. Men min polare Per däremot, han var hyvens. Ju mer jag tänkte på det desto fler bevis på hans ödmjukhet flöt upp till ytan. Som den gången när jag satt och plinkade introt till Nirvanas Come as you are, som för övrigt än idag är det enda jag kan spela hjälpligt på en gitarr, och han som svar på min fråga om han kunde spela rev av hela Oasis Wonderwall som om han vore en förlorad Gallagher-broder. Eller när han fixade underhållningen till en nyårsfest, ett eget På Spåret, som överträffade alla avsnitt som någonsin sänts på TV. I flera veckor efteråt var jag övertygad om att han skulle kunna försörja sig som resmålsskrivare för SVT. Eller som för någon månad sedan när han plockade fram en inspelning med Streetjunks, hans hiphop-band från mellanstadietiden där han tidsenligt producerade och rappade fram moderna klassiker som Jag är en transvestit och Panasonic Special på ett så samhällskritiskt sätt att Så mycket bättres Ken Ring hade önskat att det var hans låtar framförda av Ulf Dageby på bästa sändningstid.

Pelle är en bra musiker, en bättre människa och en bästa vän. Han har gett mig tak över huvudet, pengar att röra mig med och så många minnen att jag omöjligt kan minnas dem. För en månad sen frågade han försynt om det fanns någon möjlighet att han och hans familj skulle kunna bo hos oss ett tag medan de väntade på att deras husköp skulle gå genom.

 –Självklart, svarade jag och menade det. En vecka senare tog han mig åt sidan efter en Korp-match i fotboll och frågade om vi var helt säkra på att det gick bra. Poängterade att vi inte skulle känna oss tvingade på något sätt. Jag kände inte mig tvingad, jag såg det inte som en uppoffring eller något besvär och försäkrade honom om att de var välkomna.

Jag är skyldig Pelle detta. Inte för att jag fått bo hos honom när det krisat för mig. Inte som ränta på årens alla lån. Inte för att han, Mia och Olle, 10 månader, annars hade hamnat på gatan. Utan för att jag, utan Pelle, förmodligen fortsatt vara en självförhärligande snorunge.

Så nu bor vi här tillsammans och det är verkligen inget besvär. Pelle lagar mat, Mia diskar och Olle lever rövare. Ibland lagar Mia mat, Olle tar en tupplur och Pelle lever rövare. Vi har riktigt roligt ihop. Och mitt barn, det jag vill att du tar med dig av denna historia, det råd jag vill ge dig, det är att när Olle om tretton år ber dig om en cigg, då ser du till att inte ha några- för inget ser löjligare ut än barn som röker!

Fredagsmys

Vissa människor lever för att jobba medan andra jobbar för att leva. Vi som tillhör den sistnämnda gruppen kanske inte når samma ekonomiska höjder eller samhälleliga status som de i den förstnämnda men vi har något som de aldrig kan ta ifrån oss- fredagskänslan. En närmast euforisk känsla, nej, ett sinnestillstånd (läs som Barney i How I Met Your Mother), som så smått smyger sig på redan vid uppvaknandet och sedan sakta stegras under dagen för att kulminera när man lämnar arbetsplatsen och stormstegar mot helgen. Där befinner jag mig nu, mitt kära barn, och jag hoppas att du en gång kommer att få uppleva det nirvana som fredagsmys faktiskt är. Skulle det nu bli så att du blir din generations Steve Jobs så går det väl också an, men du ska veta att du missar något mycket, mycket mäktigt.

En vanlig fredag kommer jag hem till en tom lägenhet då jag har det stora privilegiet att jobba i ett yrke som fortfarande har relativt fria tider. Din mor anländer i regel någon timme senare och då står jag i köket med en kockkniv i ena handen och något svalkande i andra med musiken högt spelandes ur vår Clas Ohlsson-anläggning som står gömd under köksbordet. Vi äter och samkvämar och har hur trevligt som helst och vi vet aldrig vart kvällen tar oss. Allra oftast inte längre än till soffan dock. "Det har varit en lång vecka och nu är det faktiskt På Spåret på tv."

Men det här med musiken är viktigt och den faktiska anledningen till detta inlägg. Varje fredag tänkte jag lägga upp en låt här som förhoppningsvis kan ge oss något att prata om i framtiden. För om vårt förhållande ska bli som mitt och din farfars gäller det att vi delar musiksmak- och intresse, annars blir det många pinsamma tystnader vill jag lova. En sak jag alltid undrat om din farfar är om han har världens bästa årtals-minne. De flesta av våra samtal börjar med att han säger ett årtal, minst 25 år bakåt i tiden, och sen vilket världskänt band han såg på vilken liten konsertlokal innan bandet slagit genom. Själv kan jag knappt minnas vilket år du blev till. Trots att jag lever i det.

Första fredagen kommer en fin gammal klassiker som jag fick skickad till mig av din moster Emma när hon precis nåtts av beskedet om din existens. Att hon skickade just den låten tycker jag är väldigt talande för henne som person och jag vet att du kommer lära mycket av henne, det har jag gjort. Nu ska hon till Kenya och fråga bönder om deras benägenhet att odla med eller utan försäkring. Eller nåt sånt. Du får fråga henne själv när du är gammal nog. 

Paul Dennis - Jaså du, man ska bli farsa 

Tomheten

Gick in på facebook på lunchen idag och såg min vän Sebastians status: Tomheten. För en kort sekund undrade jag vad som föranledde denna, för honom, enorma känsloyttring innan minnet från gårdagen slog mig med kraften av tusen Christiano Ronaldo-löpsteg. Samma sak varenda j***a gång. Man bygger upp förväntningarna och intalar sig själv att detta är kvällen då magin händer. Igen, bör väl tilläggas. För min generation fick uppleva sommaren 1994.

Jag skulle fylla 13 och var på höjden av mitt fotbollsintresse. Drömmen om en proffskarriär hade väl naggats något i kanten i takt med annalkande mullighet och fallande målskörd men brann ännu vilt inuti mitt barnabröst. Jag följde alla Europas ligor och gjorde min egna idolkort, kompletta med handmålad bild och all nödvändig statistik. Märk väl att detta är långt före allt vad Alta Vista- eller google-sökningar hette. All min vakna tid ägnades åt fotboll. Mitt i allt detta hade det svenska fotbollslandslaget kvalificerat sig för VM i USA. Resten är historia. Alla minns Dahlins slängnick, Brolins frispark, Ravellis räddningar, matchen mot Rumänien, Henke Larsson mål mot Bulgarien, Kennet Anderssons pistoler och precis allt annat. I alla fall alla vi som ser om VM-krönikan åtminstone någon gång varje år. Bara för att få uppleva magin igen. 

För frågan är hur många gånger man orkar ladda om och tagga till och övertyga sig själv om att nu har vi chansen, nu har vi förutsättningarna, nu har vi laget eller superstjärnan som ska ta oss hela vägen. Eller åtminstone tillbaka till prispallen. Hur många gånger orkar man göra det bara för att återigen sitta där tyst i soffan, eller ännu värre på arenan, sviken, förbannad och fullständigt tom efter ännu ett nedrigt nederlag?

Svaret på den frågan, mitt barn, är: Så många gånger som det krävs. För det är bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat alls.

Råd #6

Använd aldrig någonsin argumentet "men dom får ju säga vitlök och finska pinnar" om du kräver din rätt att säga "negerboll". Du KOMMER att bli bortadopterad.

Folke

Jag flyttade till Växjö hösten 2005 efter att ha levt mina första 24 år i Kristianstad. Hade det inte varit för min polare Per hade jag nog fortfarande varit kvar där. Han hade tagit steget ett par åt tidigare och blev den trygga fristad som krävdes för att jag skulle våga ta steget. Till Växjö kom jag och platsen på Pelles soffa var min, bara min. Så småningom skaffade jag eget boende och återupptog mina lärarstudier efter en liten avstickare i socialpsykologins förtrollade värld. Med en ny ämnesinriktning på nytt lärosäte i ny ort följer likaledes nya klasskamrater. En främling är bara en vän du inte lärt känna än, sägs det, och det kan väl stämma till viss del. Men faktum är att nya sociala situationer är skitläskiga och denna dag var inget undantag.

Där satt jag alltså i en gigantisk takvåning i en byggnad som kallas ”skeppet” och väntade på att mitt namn skulle ropas upp och sedan bli tilldelad en arbetsgrupp. Men mitt namn uttalades aldrig. Så försynt smög jag upp till läraren när jag försäkrat mig om att uppropet var till ända och förklarade att jag önskade deltaga i kursen. -Inga problem, lugnade läraren, och fortsatte med att leta runt i klassrummet efter lämplig grupp. -Han kan vara med oss, sa en ung asiatisk tjej och jag såg till min lättnad att hon tillhörde ett gäng ungdomar som jag skulle kunna komma väl överens med. Med så mycket förställd självsäkerhet som jag lyckades frammana presenterade jag mig och förstod snabbt att denna grupp kände varandra väl sedan tidigare. En person saknades dock denna dag. En man vid namn Folke. Föga visste jag då vilken betydelse denne man skulle få på mitt liv, min person och i förlängningen även dig, mitt barn.

Va e Folke för ett namn, måste va en gammal gubbe, tänkte jag på väg till första sammankomsten med gruppen. Jag klev in i lägenheten till tonerna av ett orytmiskt gitarr-plinkande och scannade genast rummet efter den överårige Folke. Vid första anblick ingenting. Sedan fastnade min blick vid plinkandets ursprung och där i en soffa satt en reslig herre med lång snedlugg djupt nersjunken och drog i gitarrsträngarna med samma självklarhet som om han uppträtt för en fullsatt Friends Arena och faktiskt kunde spela gitarr. –Hej. Jesper. Sa jag. -Jaså är det du som Jesper? svarade han och skrattade till. -Folke heter jag. -Trevligt, sa vi i kör och först långt senare fick jag reda på varför han hälsade så glatt den gången. ”Gubben” såg ut att vara i min egen ålder och pratade en dialekt klart mer exotisk i Småland än vad skånskan är. Någonstans norrifrån, måste det vara, med sådana uppländskt rullande r och vokalljud som främst för tankarna till en lätt överdriven salivproduktion, funderade jag. Mycket riktigt visade det sig snart att Folke var från Gävle, som trots dess närhet till Stockholm, faktiskt geografiskt räknas till Norrland.

Jag tyckte genast mycket om Folke. Han var trevlig och social. Hade ett finger med i det mesta och jag förstod att om man hänger med honom får man uppleva en hel del. Jag antar att Folke fattade tycke för mig också för när han behövde en ny rumskamrat, efter att Isac lämnat honom för kärleken, var det mig han frågade. Och om jag måste tacka Per för att jag faktiskt lämnade min trygga hemort och för första gången fick uppleva något nytt måste jag tacka Folke för följande företag:

Folke tyckte vi skulle plugga utomlands och innan jag visste ordet av var vi utbytesstudenter i Nederländerna och skaffade både vänner och minnen för livet. Där lärde jag känna människor som jag sedan bestämde mig för att flytta ihop med i Australien. Problemet vara bara att jag inte hade några pengar. Alls. Folke lånade mig till flygbiljetten och hävdar än idag att dessa pengar skulle gått till en helarmstatuering som han fortfarande inte skaffat på grund av mitt lilla nöd-lån. När jag kom hem från Australien, återigen utan både pengar och sysselsättning, fick jag bo hos Folke. Folke skaffade mig ett jobb som elevassistent vilket gjorde att jag bestämde mig för att faktiskt bli lärare, något jag helt hade gett upp planerna på. För jo, just det, någon examen fick jag aldrig där i Växjö, trots Folkes ivriga påhejningar. Han gjorde sitt bästa och vi skulle till och med skriva examensuppsatsen ihop men efter att jag ställt in, jag vet inte hur många, planerade pluggträffar tröttnade han på att jag prioriterade sena nätter och dagtidstelevision framför vår faktiska framtid och skrev uppsatsen själv. Sedan fick han sin examen, började jobba, vidareutbildade sig till SFI-lärare, tröttnade på sin degiga student-kropp och skaffade sexpack och blev certifierad crossfit-instruktör, lärde sig surfa och skaffade sommarjobb som språkreseledare bara för att varje år få uppleva allt som världen har att erbjuda. Alla utgifter betalda.

Folke är en äventyrare. Kanske inte i samma anda som Göran Kropp, mer av en vardags-äventyrare som får saker att hända och med lite tur hakar man på när det händer. Nu ska vi bege oss ut på det största äventyret av alla, din mor, jag och du. Och kan du tänka dig mitt barn, att utan Folke hade det så klart inte heller varit möjligt. Inte för att han donerade sperma eller så men han fixade in mig på Slottsstallarna, Växjös största och mest mytomspunna studentpub, där han var arbetsledare. Detta ville jag också bli då det med denna prestigefyllda post medföljde en hel del privilegier såsom rätten att sitta med vid anställningsintervjuerna. Efter en tids hårt slit, och bra känningar i ledningen, blev också jag arbetsledare. Och vid den första, och enda skulle det visa sig, anställningsintervjun jag någonsin närvarade klev en flicka från Flen in, med en dialekt nästan lika uppseendeväckande som själve Folkes, och ett så tilltalande yttre att det efteråt fick mig att utbrista:  henne ska jag ha!  Möjligtvis med en vokabulär mer passande för en 25:årig pojkspoling omgiven av andra 25:åriga pojkspolingar berusade av maktkänslan beslutsfattande av denna dignitet skänker och kanske också alkohol.

Jag fick henne. Och vi ska få dig. Tack vare en mängd tillfälligheter som sammanföll på ett perfekt och precist vis. Och Folke.

Man ångrar bara det man inte gjorde, lyder ett annat ordspråk. Om det stämmer vet jag väl inte direkt men det jag kan säga är att varje gång du sätter dig själv i nya och främmande situationer, möter andra kulturer och människor och lämnar ditt trygga hem växer du som människa. Utan Folke hade jag varit en bra mycket mindre man. Därför säger jag till dig nu mitt barn: Var mer som Folke. (Alternativt, skaffa en egen Folke.)

Lögnen

Idag är det fars dag. Jag köpte en farfars-tröja till min pappa som han fick igår. ”Är det för att han ska bli farfar?”, sa min äldre syster, din faster Linda, och jag förbannade hennes kvickhet och önskade att jag själv kommit på det. ”Ja jo, det är det ju. Men det är också ganska trendigt”, stammade jag fram.  Din farmor passade på att slänga in en kärleksfull pik om din farfars vikt, ”du skulle nog ha köpt 2 XL”, och följde upp med det inte fullt lika diskreta ”du vet Sandor? Han har gått ner 12 kilo, ser helt annorlunda ut nu, skitsnygg!”.

Pappa ville först inte öppna paketen utan spara den och öppna den hemma i godan ro. Kanske för att han förutsåg morsans påhopp men mest troligen för att det faktiskt är ganska jobbigt att få present på det viset. Plötsligt står man i centrum och ska belönas trots att man inte presterat något (nu kanske det är en prestation som förtjänar en bemärkelsedag att bara vara pappa, det lär jag väl bli varse om, men belöningen är i alla fall inte kopplad till någon direkt prestation) och så förväntas man bli glad och tacksam oavsett vilket skit som göms bakom omslaget. Personligen är jag inte mycket för presenter alls och har till exempel i flera år försökt få hela familjen att helt sluta med julklappar. Än har jag inte lyckats och får räkna med ännu en jul där hela årets besparingar försvinner under ett par desperata timmar i ett köpcentrum den 23:e december.

Att jag faktiskt köpte en present i år var mest en tillfällighet för jag såg en ”fars dag”-skylt när jag gick förbi en Dressmanbutik. Jag har sällan med mig något till värden när jag blir bjuden och lägger väldigt få födelsedagar på minnet. Jag gratulerar ingen på Facebook. Skickar inte ens en poke. När jag i somras hade missat någon presentkrävande händelse, kanske farsans födelsedag för det ligger rätt i tiden, fick jag svidande kritik. Samtidigt fick mina två systrar en massa beröm för de minsann alltid hade med sig blommor och kom ihåg att ringa när det var något. När pappa sen antydde att det var dålig stil av mig fick jag nog och utbrast: ”det här skulle egentligen bli en överraskning men eftersom du sitter här och svartmålar mig får jag väl avslöja det redan nu. Vi har köpt biljetter till Sweet/Slade/Smokie-konserten som ni ska på och bokat bord på restaurang som vi bjuder på så vi kan få en mysig helkväll i Malmö tillsammans”! Mitt uttalande fick omedelbar effekt. Farsan bad om ursäkt och morsan blev lyrisk. Vilken fullträff, tänkte jag samtidigt som jag googlade ”biljetter till Sweet” under bordet.

Rådet till dig mitt ännu ofödda barn är således; köp aldrig några presenter så förväntar ingen sig några presenter. Den principen bör du fria till.

Tankar från ett väntrum

Förra veckan satt jag på mödravårdscentralen och väntade på din mor som hade något ärende där. Jag trodde att detta var något som förväntades av mig som blivande pappa. Alltså att vara aktiv och inblandad, att ställa upp och ”vara där”. Att sitta i ett väntrum på MVC. Jag borde nog förstått bättre när din mor överhuvudtaget inte tjatade på mig och till och med sa att jag inte behövde följa med om jag inte tvunget ville. Men jag följde med. Väl där kände jag mig direkt obekväm och malplacerad. Rummet var fyllt till bredden av gravida kvinnor men de ”närvarande” männen lös med sin frånvaro.

Som ensam man i ett rum med bara kvinnor blev jag väldigt självmedveten och tankarna började skena. Efter ett kampsportsrelaterat upptåg ett par dagar tidigare var mitt ansikte aningen härjat, med någon blåtira och sådär. Detta i kombination med att ingen annans pojkvän/sambo/man var där ledde mig till slutsatsen att väntrummets alla kvinnor tänkte att jag måste vara offer för våld i hemmet. Att jag fick stryk av din mamma.  Att jag var en svag och ynklig man som inte vågade säga emot eller stanna hemma när det vankades MVC-besök. Och mycket riktigt, när jag tittade upp såg jag kvinnornas ömkande blickar. Snabbt rätade jag på min rygg och särade mina ben så jag inte längre satt som en kutryggig hipster med korslagda ben krökt över en väldigt liten kopp specialbryggd java på ett familjeägt kafferosteri.

Rakryggad och bredbent satt jag nu men kände fortfarande hur de medkännande blickarna brände och jag var tvungen att begrava ansiktet i min medhavda bok för att kvinnorna inte skulle få vatten på sin kvarn när de upptäckte mina, av skammen, nu blossande röda kinder. Tyvärr ville det sig så illa att just det avsnittet i boken var ett särdeles sorgligt stycke som så vackert berättade om hur Oves fru blev förlamad efter en bussolycka i Spanien och hur Ove sökte hämnd och upprättelse som en följd av detta. Tids nog ska jag läsa Fredrik Backman för dig mitt barn och då kommer du förstå vad jag menar. Jag blev väldigt gripen av kapitlet och märkte allt för sent hur ögonen hade börjat vattnas, halsen stocka sig och snoret samlas i näsan. 

Så nu satt jag alltså där, en ensam blåslagen man som skämdes för att han trodde att omgivningen såg honom som ömklig, och snörvlade. Det fanns bara en sak att göra. Jag la ner boken, började hosta våldsamt och fejkade en akut förkylning. Med händerna för ansiktet sprang jag till toaletten där jag högt och tydligt snöt mig och hostade ett par gånger till. Tillbaka i stolen började jag läsa om första kapitlet, när Ove ska köpa data, för det är ett roligt och riskfritt kapitel. Men jag hann inte så långt för din mor kom ut och kallade in mig i rummet där hon lade sig på en brits och fick gegga på magen. Sen lyssnade vi på dina hjärtslag. 154 i minuten. Det var helt otroligt och plötsligt brydde jag mig inte ett dugg om de där dömande fruntimmerna på andra sidan dörren.

Tänk inte så himla mycket.

Barn är som bootcut-jeans

Länge har jag varit helt ointresserad av det här med att skaffa barn. Andras kan vara kul under begränsade perioder men några egna har inte varit aktuellt. Förrän nu. Plötsligt kändes det inte alls som om det skulle vara en katastrof om din mor blev gravid och ganska snart var tanken till och med lite lockande. 

Det gick snabbt från att jag var helt emot idén till att jag ville ha. Jag misstänker att det berodde på att alla våra bekanta har eller ska ha barn. Nu är det bebisar och putmagar överallt och först tänker man att "det där ser ju för löjligt ut" men snart vänjer man sig och innan man vet ordet av argumenterar man med sig själv: "men är det inte rätt fräckt ändå?" och till sist bara måste man ha! Precis som bootcut-jeansen i början på 2000:talet.

Nu är det inte så att jag jämför dig med en tio år gammal modemiss. Det jag säger är att det är jobbigt när man högt och med eftertryck har basunerat ut åsikter och principer bara för att upptäcka att man inte längre står för dem. 

Så mitt råd till dig är: Gift dig inte med dina åsikter. Hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. 

Välkommen till världen

Detta skriver jag för din skull, du, mitt ännu ofödda barn. Eller ofödd vet jag inte om du är. Kanske är du en treårig asiat på ett barnhem i Bangladesh som kommer till Sverige och våra öppna, älskande armar först som tonåring. Det är mycket möjligt, till och med troligt, att jag är oförmögen att föröka mig på naturlig väg. Därför bör jag hålla ett öppet sinne inför alternativa vägar in i föräldraskapet. Såsom adoption. Eller artificiell insemination. Det sistnämnda kan jag se både för- och nackdelar med. Bra är ju att jag kan välja egenskaper hos spermadonatorn och på så vis få någon som rent biologiskt påminner om mig själv. Eller ännu hellre, egenskaper som är bra och användbara för dig; som extremt tidig pubertet så du kan dominera dina jämnåriga i alla sporter i ett par år innan de andra kommer ikapp, eller musikalitet så du kan bli rockstjärna. Jag har alltid närt en rockstjärne-dröm men saknar tyvärr förutsättningarna och om jag då hade fått möjligheten att leva ut den indirekt genom dig så hade jag blivit glad. 

Men det där är något jag och din mor får ta ställning till när det blir aktuellt. Först ska vi försöka på det gamla hederliga sättet. Genom att älska passionerat och oskyddat. Jag förstår att detta är ett ämne du helst vill undvika att tänka på men det är lika bra att du vänjer dig. En öppen och naturlig inställning till sex och samlevnad kommer hjälpa dig senare i livet och rädda dig ur många potentiellt pinsamma situationer. Om du dessutom påminner om din far så kommer du att vilja sova mellan dina föräldrar tills du är 11 år gammal och lär då oundvikligen klampa in vid de mest olämpliga tillfällen. Så mitt första råd till dig är att när det gäller sexualitet, nakenhet, orena tankar och udda läggningar ska du komma ihåg Kamratpostens bevingade ord: Allt är normalt.

Ovanstående skrev jag i somras när jag satt i solen och bestämde mig för att jag ville skaffa dig. Ett par veckor senare blev du till. På helt naturlig väg.