Polaren Per

Jag var fjorton år, kortväxt, mullig och rökte röda prins. Han var fem dagar yngre, lite kortare, något mulligare och rökte det som bjöds. Vi träffades i den provisoriska skateparken på Jotex i Åhus och ganska snart frågade han om han fick låna en cigg. Jag svarade nej och han tyckte jag hade en tråkig attityd. Jag tyckte han var en snyltare. Så fortsatte det. Han frågade efter cigaretter, eller snus, och jag sa nej och köp eget. Sedan tog han en cigg eller snus i alla fall. Min polare Per. Pelle.

Vi kom varandra allt närmare, blev äldre och saker runtomkring förändrades. Men snyltandet bestod. Pelle höll alltid på ”att sluta” så det var aldrig lönt att köpa egna, resonerade han. Ge fan i mina, resonerade jag och fortsatte att påpeka hans parasiterande. Till en dag då han fick nog av mina köp eget snus och rök dina egna cigg och röt tillbaka:

 - När du slutar låna pengar av mig så ska jag sluta snylta på dig!

Under väldigt lång tid hade jag lånat pengar av Pelle. Inga astronomiska summor men tillräckligt för att jag skulle kunna upprätthålla min levnadstandard hela månaden ut eller unna mig en skidsemester trots skrala inkomster. Då han var långt mer ekonomisk än jag hade han alltid extra på något konto och väntade tyst och tålmodigt på att jag, som ingalunda var en punktlig låntagare, skulle få medel nog att betala tillbaka.

När hans ord sjunkit in insåg jag att jag behövde rannsaka mig själv. Kanske var jag inte sådär härlig och fri från fel som jag gick runt och trodde. Men min polare Per däremot, han var hyvens. Ju mer jag tänkte på det desto fler bevis på hans ödmjukhet flöt upp till ytan. Som den gången när jag satt och plinkade introt till Nirvanas Come as you are, som för övrigt än idag är det enda jag kan spela hjälpligt på en gitarr, och han som svar på min fråga om han kunde spela rev av hela Oasis Wonderwall som om han vore en förlorad Gallagher-broder. Eller när han fixade underhållningen till en nyårsfest, ett eget På Spåret, som överträffade alla avsnitt som någonsin sänts på TV. I flera veckor efteråt var jag övertygad om att han skulle kunna försörja sig som resmålsskrivare för SVT. Eller som för någon månad sedan när han plockade fram en inspelning med Streetjunks, hans hiphop-band från mellanstadietiden där han tidsenligt producerade och rappade fram moderna klassiker som Jag är en transvestit och Panasonic Special på ett så samhällskritiskt sätt att Så mycket bättres Ken Ring hade önskat att det var hans låtar framförda av Ulf Dageby på bästa sändningstid.

Pelle är en bra musiker, en bättre människa och en bästa vän. Han har gett mig tak över huvudet, pengar att röra mig med och så många minnen att jag omöjligt kan minnas dem. För en månad sen frågade han försynt om det fanns någon möjlighet att han och hans familj skulle kunna bo hos oss ett tag medan de väntade på att deras husköp skulle gå genom.

 –Självklart, svarade jag och menade det. En vecka senare tog han mig åt sidan efter en Korp-match i fotboll och frågade om vi var helt säkra på att det gick bra. Poängterade att vi inte skulle känna oss tvingade på något sätt. Jag kände inte mig tvingad, jag såg det inte som en uppoffring eller något besvär och försäkrade honom om att de var välkomna.

Jag är skyldig Pelle detta. Inte för att jag fått bo hos honom när det krisat för mig. Inte som ränta på årens alla lån. Inte för att han, Mia och Olle, 10 månader, annars hade hamnat på gatan. Utan för att jag, utan Pelle, förmodligen fortsatt vara en självförhärligande snorunge.

Så nu bor vi här tillsammans och det är verkligen inget besvär. Pelle lagar mat, Mia diskar och Olle lever rövare. Ibland lagar Mia mat, Olle tar en tupplur och Pelle lever rövare. Vi har riktigt roligt ihop. Och mitt barn, det jag vill att du tar med dig av denna historia, det råd jag vill ge dig, det är att när Olle om tretton år ber dig om en cigg, då ser du till att inte ha några- för inget ser löjligare ut än barn som röker!