Tankar från ett väntrum

Förra veckan satt jag på mödravårdscentralen och väntade på din mor som hade något ärende där. Jag trodde att detta var något som förväntades av mig som blivande pappa. Alltså att vara aktiv och inblandad, att ställa upp och ”vara där”. Att sitta i ett väntrum på MVC. Jag borde nog förstått bättre när din mor överhuvudtaget inte tjatade på mig och till och med sa att jag inte behövde följa med om jag inte tvunget ville. Men jag följde med. Väl där kände jag mig direkt obekväm och malplacerad. Rummet var fyllt till bredden av gravida kvinnor men de ”närvarande” männen lös med sin frånvaro.

Som ensam man i ett rum med bara kvinnor blev jag väldigt självmedveten och tankarna började skena. Efter ett kampsportsrelaterat upptåg ett par dagar tidigare var mitt ansikte aningen härjat, med någon blåtira och sådär. Detta i kombination med att ingen annans pojkvän/sambo/man var där ledde mig till slutsatsen att väntrummets alla kvinnor tänkte att jag måste vara offer för våld i hemmet. Att jag fick stryk av din mamma.  Att jag var en svag och ynklig man som inte vågade säga emot eller stanna hemma när det vankades MVC-besök. Och mycket riktigt, när jag tittade upp såg jag kvinnornas ömkande blickar. Snabbt rätade jag på min rygg och särade mina ben så jag inte längre satt som en kutryggig hipster med korslagda ben krökt över en väldigt liten kopp specialbryggd java på ett familjeägt kafferosteri.

Rakryggad och bredbent satt jag nu men kände fortfarande hur de medkännande blickarna brände och jag var tvungen att begrava ansiktet i min medhavda bok för att kvinnorna inte skulle få vatten på sin kvarn när de upptäckte mina, av skammen, nu blossande röda kinder. Tyvärr ville det sig så illa att just det avsnittet i boken var ett särdeles sorgligt stycke som så vackert berättade om hur Oves fru blev förlamad efter en bussolycka i Spanien och hur Ove sökte hämnd och upprättelse som en följd av detta. Tids nog ska jag läsa Fredrik Backman för dig mitt barn och då kommer du förstå vad jag menar. Jag blev väldigt gripen av kapitlet och märkte allt för sent hur ögonen hade börjat vattnas, halsen stocka sig och snoret samlas i näsan. 

Så nu satt jag alltså där, en ensam blåslagen man som skämdes för att han trodde att omgivningen såg honom som ömklig, och snörvlade. Det fanns bara en sak att göra. Jag la ner boken, började hosta våldsamt och fejkade en akut förkylning. Med händerna för ansiktet sprang jag till toaletten där jag högt och tydligt snöt mig och hostade ett par gånger till. Tillbaka i stolen började jag läsa om första kapitlet, när Ove ska köpa data, för det är ett roligt och riskfritt kapitel. Men jag hann inte så långt för din mor kom ut och kallade in mig i rummet där hon lade sig på en brits och fick gegga på magen. Sen lyssnade vi på dina hjärtslag. 154 i minuten. Det var helt otroligt och plötsligt brydde jag mig inte ett dugg om de där dömande fruntimmerna på andra sidan dörren.

Tänk inte så himla mycket.