Tomheten

Gick in på facebook på lunchen idag och såg min vän Sebastians status: Tomheten. För en kort sekund undrade jag vad som föranledde denna, för honom, enorma känsloyttring innan minnet från gårdagen slog mig med kraften av tusen Christiano Ronaldo-löpsteg. Samma sak varenda j***a gång. Man bygger upp förväntningarna och intalar sig själv att detta är kvällen då magin händer. Igen, bör väl tilläggas. För min generation fick uppleva sommaren 1994.

Jag skulle fylla 13 och var på höjden av mitt fotbollsintresse. Drömmen om en proffskarriär hade väl naggats något i kanten i takt med annalkande mullighet och fallande målskörd men brann ännu vilt inuti mitt barnabröst. Jag följde alla Europas ligor och gjorde min egna idolkort, kompletta med handmålad bild och all nödvändig statistik. Märk väl att detta är långt före allt vad Alta Vista- eller google-sökningar hette. All min vakna tid ägnades åt fotboll. Mitt i allt detta hade det svenska fotbollslandslaget kvalificerat sig för VM i USA. Resten är historia. Alla minns Dahlins slängnick, Brolins frispark, Ravellis räddningar, matchen mot Rumänien, Henke Larsson mål mot Bulgarien, Kennet Anderssons pistoler och precis allt annat. I alla fall alla vi som ser om VM-krönikan åtminstone någon gång varje år. Bara för att få uppleva magin igen. 

För frågan är hur många gånger man orkar ladda om och tagga till och övertyga sig själv om att nu har vi chansen, nu har vi förutsättningarna, nu har vi laget eller superstjärnan som ska ta oss hela vägen. Eller åtminstone tillbaka till prispallen. Hur många gånger orkar man göra det bara för att återigen sitta där tyst i soffan, eller ännu värre på arenan, sviken, förbannad och fullständigt tom efter ännu ett nedrigt nederlag?

Svaret på den frågan, mitt barn, är: Så många gånger som det krävs. För det är bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat alls.