Idag är det fars dag. Jag köpte en farfars-tröja till min
pappa som han fick igår. ”Är det för att han ska bli farfar?”, sa min äldre
syster, din faster Linda, och jag förbannade hennes kvickhet och önskade att
jag själv kommit på det. ”Ja jo, det är det ju. Men det är också ganska
trendigt”, stammade jag fram. Din farmor
passade på att slänga in en kärleksfull pik om din farfars vikt, ”du skulle nog
ha köpt 2 XL”, och följde upp med det inte fullt lika diskreta ”du vet Sandor?
Han har gått ner 12 kilo, ser helt annorlunda ut nu, skitsnygg!”.
Pappa ville först inte öppna paketen utan spara den och
öppna den hemma i godan ro. Kanske för att han förutsåg morsans påhopp men mest
troligen för att det faktiskt är ganska jobbigt att få present på det viset.
Plötsligt står man i centrum och ska belönas trots att man inte presterat något
(nu kanske det är en prestation som förtjänar en bemärkelsedag att bara vara
pappa, det lär jag väl bli varse om, men belöningen är i alla fall inte kopplad
till någon direkt prestation) och så förväntas man bli glad och tacksam oavsett
vilket skit som göms bakom omslaget. Personligen är jag inte mycket för
presenter alls och har till exempel i flera år försökt få hela familjen att
helt sluta med julklappar. Än har jag inte lyckats och får räkna med ännu en jul
där hela årets besparingar försvinner under ett par desperata timmar i ett
köpcentrum den 23:e december.
Att jag faktiskt köpte en present i år var mest en
tillfällighet för jag såg en ”fars dag”-skylt när jag gick förbi en Dressmanbutik.
Jag har sällan med mig något till värden när jag blir bjuden och lägger väldigt
få födelsedagar på minnet. Jag gratulerar ingen på Facebook. Skickar inte ens
en poke. När jag i somras hade missat någon presentkrävande händelse, kanske
farsans födelsedag för det ligger rätt i tiden, fick jag svidande kritik.
Samtidigt fick mina två systrar en massa beröm för de minsann alltid hade med
sig blommor och kom ihåg att ringa när det var något. När pappa sen antydde att
det var dålig stil av mig fick jag nog och utbrast: ”det här skulle egentligen
bli en överraskning men eftersom du sitter här och svartmålar mig får jag väl
avslöja det redan nu. Vi har köpt biljetter till Sweet/Slade/Smokie-konserten
som ni ska på och bokat bord på restaurang som vi bjuder på så vi kan få en
mysig helkväll i Malmö tillsammans”! Mitt uttalande fick omedelbar effekt. Farsan
bad om ursäkt och morsan blev lyrisk. Vilken fullträff, tänkte jag samtidigt
som jag googlade ”biljetter till Sweet” under bordet.
Rådet till dig mitt ännu ofödda barn är således; köp aldrig några presenter så förväntar ingen sig några presenter. Den principen bör du fria till.
Tänk att jag blivit så lik en av mina barndomsidoler. Jag kommer nu för första gången att följa en blogg!
SvaraRaderaDet gläder mig oerhört att höra, särskilt som det kommer från en numera väldigt vuxen och manlig förebild:)
Radera