Everybody was Kung Fu-fighting

I femtonårsåldern fick jag för mig att jag skulle börja med kampsport så jag lånade ett par judobrallor av en kompis och gick till idrottshallen för att lära mig Kung Fu. Väl där blev jag hårt drillad av en mustaschprydd man i bar överkropp som hela tiden uppmanade mig att sparka honom allt vad jag kunde i sidan medan han stod som en hårig staty utan att röra en min. Förutom då han öppnade munnen för att med oönskad övertydlighet beskriva min uppenbara brist på styrka, mod och manlighet. Jag fortsatte i ett par veckor men ganska snart dog mitt intresse ut. Om det berodde på min ovilja att bli offentligt förnedrad eller att ration mellan antalet armhävningar på knogarna och antalet utdelade dödliga hoppsparkar var, i mitt tycke, gravt snedvriden, minns jag inte riktigt. Men slutade gjorde jag. Det skulle dröja nästan ytterligare femton år innan jag satte min fot i en kampsportslokal igen. 

Någon gång under studenttiden i Växjö hade jag blivit rejält biten av det som kallas MMA, Mixed Martial Arts. Kampsporternas kampsport. Först tyckte jag det var barbariskt och obehagligt men det var inte utan att något väcktes inom mig. Något djuriskt som legat djupt begravt inne i bröstet och bara väntat på en chans att få bejakas. Jag gick från att bli fascinerad och intresserad till besatt till den grad att jag tankade hem alla matcher jag kunde komma över och följde alla nyhetssidor jag hann med, svenska såväl som utländska. Jag kände till alla fighters, kunde rabbla resultaten i alla stora matcher och namnen på alla vinnande grepp och strypningar. Men mitt praktiska kunnande sträckte sig inte längre än till ett ensiffrigt antal knogarmhävningar och slappa sparkar mot en halvnaken mans mellangärde.

För att få en ändring på detta bestämde jag mig för att leta rätt på en MMA-klubb när jag flyttade till Malmö. Jag fann flera stycken. Billigast var Frontier MMA i Rosengård. Jag hade aldrig ens varit i Rosengård. 
-Är det inte farligt där?, undrade jag. 
-Äsch, det är ingen fara, svarade min vän Isac och sen körde vi tillsammans till Kulladal där Frontiers brasilianska jiu jitsu utövades då. Brasiliansk jiu jitsu är det viktigaste momentet i markkampen som finns MMA men samtidigt en egen sport där slag och sparkar ej är tillåtna. Med andra ord en väldigt bra början för den som inte direkt vill bli boxad på näsan med lövtunna handskar. 

När jag för andra gången i mitt liv satte min fot i en kampsportslokal möttes jag av en mycket vänlig och lugn man med utpräglad stockholmsdialekt som direkt fick mig att känna mig väl till mods. Tre år senare har jag fortfarande inte hört honom säga ett enda ont ord om min styrka, mitt mod eller min manlighet. Och då ska gudarna veta att han haft både tillfällen och fog för det. Bobby Sundel driver en kampsportsklubb där han lär ut mycket mer än den ädla konsten att under organiserade former slå någon på käften. Han lär ut respekt medmänniskor mellan, oavsett ålder, kön, etnicitet och alla andra tänk- och otänkbara olikheter. Blandningen av människor på mattorna i källaren på Rosengårds idrottshall är total. De lokala kidsen samsas med it-tekniker, death metal-musiker, MMA-proffs samt en och annan autonom anarkist. Alla med olika förutsättningar såklart men istället för faktorer som socioekonomi och emotionellt bagage handlar det om storlek, styrka och teknik. Och när man gång efter annan blir utstrypt av en 20 kilo lättare tonåring så blir man, om inget annat, oerhört ödmjuk inför vad träning och teknik kan åstadkomma.

Bobby Sundel, Frontier MMA och kampsport generellt lär dig ett, av samhället, högt värderat uppförande där människor, lokaler och traditioner respekteras. Det lär dig hur våld faktiskt påverkar en person och ger dig ett realistiskt förhållningssätt till slag och sparkar mot en medmänniska, istället för det, måhända oerhört underhållande men fullständigt världsfrånvända, tv-våldet som Hollywood matat oss med under årtionden. Det lär dig att försvara dig själv och dina nära om du, hemska tanke, någonsin hamnade i en situation där det skulle behövas. Men framförallt ger det dig glädje och välmående då det är den roligaste träningsformen som finns.   

Kvällens råd till dig mitt ännu ofödda barn blir detta: Var hövlig, men dödlig. I dubbel bemärkelse.