Folke

Jag flyttade till Växjö hösten 2005 efter att ha levt mina första 24 år i Kristianstad. Hade det inte varit för min polare Per hade jag nog fortfarande varit kvar där. Han hade tagit steget ett par åt tidigare och blev den trygga fristad som krävdes för att jag skulle våga ta steget. Till Växjö kom jag och platsen på Pelles soffa var min, bara min. Så småningom skaffade jag eget boende och återupptog mina lärarstudier efter en liten avstickare i socialpsykologins förtrollade värld. Med en ny ämnesinriktning på nytt lärosäte i ny ort följer likaledes nya klasskamrater. En främling är bara en vän du inte lärt känna än, sägs det, och det kan väl stämma till viss del. Men faktum är att nya sociala situationer är skitläskiga och denna dag var inget undantag.

Där satt jag alltså i en gigantisk takvåning i en byggnad som kallas ”skeppet” och väntade på att mitt namn skulle ropas upp och sedan bli tilldelad en arbetsgrupp. Men mitt namn uttalades aldrig. Så försynt smög jag upp till läraren när jag försäkrat mig om att uppropet var till ända och förklarade att jag önskade deltaga i kursen. -Inga problem, lugnade läraren, och fortsatte med att leta runt i klassrummet efter lämplig grupp. -Han kan vara med oss, sa en ung asiatisk tjej och jag såg till min lättnad att hon tillhörde ett gäng ungdomar som jag skulle kunna komma väl överens med. Med så mycket förställd självsäkerhet som jag lyckades frammana presenterade jag mig och förstod snabbt att denna grupp kände varandra väl sedan tidigare. En person saknades dock denna dag. En man vid namn Folke. Föga visste jag då vilken betydelse denne man skulle få på mitt liv, min person och i förlängningen även dig, mitt barn.

Va e Folke för ett namn, måste va en gammal gubbe, tänkte jag på väg till första sammankomsten med gruppen. Jag klev in i lägenheten till tonerna av ett orytmiskt gitarr-plinkande och scannade genast rummet efter den överårige Folke. Vid första anblick ingenting. Sedan fastnade min blick vid plinkandets ursprung och där i en soffa satt en reslig herre med lång snedlugg djupt nersjunken och drog i gitarrsträngarna med samma självklarhet som om han uppträtt för en fullsatt Friends Arena och faktiskt kunde spela gitarr. –Hej. Jesper. Sa jag. -Jaså är det du som Jesper? svarade han och skrattade till. -Folke heter jag. -Trevligt, sa vi i kör och först långt senare fick jag reda på varför han hälsade så glatt den gången. ”Gubben” såg ut att vara i min egen ålder och pratade en dialekt klart mer exotisk i Småland än vad skånskan är. Någonstans norrifrån, måste det vara, med sådana uppländskt rullande r och vokalljud som främst för tankarna till en lätt överdriven salivproduktion, funderade jag. Mycket riktigt visade det sig snart att Folke var från Gävle, som trots dess närhet till Stockholm, faktiskt geografiskt räknas till Norrland.

Jag tyckte genast mycket om Folke. Han var trevlig och social. Hade ett finger med i det mesta och jag förstod att om man hänger med honom får man uppleva en hel del. Jag antar att Folke fattade tycke för mig också för när han behövde en ny rumskamrat, efter att Isac lämnat honom för kärleken, var det mig han frågade. Och om jag måste tacka Per för att jag faktiskt lämnade min trygga hemort och för första gången fick uppleva något nytt måste jag tacka Folke för följande företag:

Folke tyckte vi skulle plugga utomlands och innan jag visste ordet av var vi utbytesstudenter i Nederländerna och skaffade både vänner och minnen för livet. Där lärde jag känna människor som jag sedan bestämde mig för att flytta ihop med i Australien. Problemet vara bara att jag inte hade några pengar. Alls. Folke lånade mig till flygbiljetten och hävdar än idag att dessa pengar skulle gått till en helarmstatuering som han fortfarande inte skaffat på grund av mitt lilla nöd-lån. När jag kom hem från Australien, återigen utan både pengar och sysselsättning, fick jag bo hos Folke. Folke skaffade mig ett jobb som elevassistent vilket gjorde att jag bestämde mig för att faktiskt bli lärare, något jag helt hade gett upp planerna på. För jo, just det, någon examen fick jag aldrig där i Växjö, trots Folkes ivriga påhejningar. Han gjorde sitt bästa och vi skulle till och med skriva examensuppsatsen ihop men efter att jag ställt in, jag vet inte hur många, planerade pluggträffar tröttnade han på att jag prioriterade sena nätter och dagtidstelevision framför vår faktiska framtid och skrev uppsatsen själv. Sedan fick han sin examen, började jobba, vidareutbildade sig till SFI-lärare, tröttnade på sin degiga student-kropp och skaffade sexpack och blev certifierad crossfit-instruktör, lärde sig surfa och skaffade sommarjobb som språkreseledare bara för att varje år få uppleva allt som världen har att erbjuda. Alla utgifter betalda.

Folke är en äventyrare. Kanske inte i samma anda som Göran Kropp, mer av en vardags-äventyrare som får saker att hända och med lite tur hakar man på när det händer. Nu ska vi bege oss ut på det största äventyret av alla, din mor, jag och du. Och kan du tänka dig mitt barn, att utan Folke hade det så klart inte heller varit möjligt. Inte för att han donerade sperma eller så men han fixade in mig på Slottsstallarna, Växjös största och mest mytomspunna studentpub, där han var arbetsledare. Detta ville jag också bli då det med denna prestigefyllda post medföljde en hel del privilegier såsom rätten att sitta med vid anställningsintervjuerna. Efter en tids hårt slit, och bra känningar i ledningen, blev också jag arbetsledare. Och vid den första, och enda skulle det visa sig, anställningsintervjun jag någonsin närvarade klev en flicka från Flen in, med en dialekt nästan lika uppseendeväckande som själve Folkes, och ett så tilltalande yttre att det efteråt fick mig att utbrista:  henne ska jag ha!  Möjligtvis med en vokabulär mer passande för en 25:årig pojkspoling omgiven av andra 25:åriga pojkspolingar berusade av maktkänslan beslutsfattande av denna dignitet skänker och kanske också alkohol.

Jag fick henne. Och vi ska få dig. Tack vare en mängd tillfälligheter som sammanföll på ett perfekt och precist vis. Och Folke.

Man ångrar bara det man inte gjorde, lyder ett annat ordspråk. Om det stämmer vet jag väl inte direkt men det jag kan säga är att varje gång du sätter dig själv i nya och främmande situationer, möter andra kulturer och människor och lämnar ditt trygga hem växer du som människa. Utan Folke hade jag varit en bra mycket mindre man. Därför säger jag till dig nu mitt barn: Var mer som Folke. (Alternativt, skaffa en egen Folke.)